Missfall 2...

Ja, då var vi förbi första missfallet. Det var sorgligt men ändå var vi hoppfulla. Det är ju så vanligt med ett missfall så det var bara att ta sig igenom. Planen var ändå att vänta en mens eller två innan vi skulle ge det ett nytt försök. TROTS den planen så var ju mensen sen. Vi tänkte att det måste bero på missfallet. Kanske tar det lite tid innan kroppen återhämtar sig och mensen kommer. Vi närmade oss skidsemestertider i februari 2011, veckan innan vi skulle åka och 6 veckor efter missfallet hade det fortfarande inte kommit någon mens. Just in case köpte jag ett test... det var ett +!!! Tänka sig, helt fantastiskt var vi gravida igen! Iväg på skidresa utan franska ostar och vin för min del. Lite märkligt att jag inte hade ett enda symptom... men trots det glad och hoppfull. Efter skidresan skulle jag ganska snart börja på mitt nya jobb! Kul!

(En lååång parantes till detta angående det nya jobbet... jag hade först tackat nej till erbjudandet med orden "det är nog inte lämpligt då vi står i startgroparna att skaffa familj". Nya arbetsgivaren var toppen och sa att det ABSOLUT inte gjorde något, bara roligt. Alltså tog jag jobbet trots våra planer med tanken att det var en toppenarbetsgivare).

Natten till min första arbetsdag har jag kramper i magen hela natten och blodet forsar. Än en gång fantastisk tajming. Klockan 5 på morgonen bestämmer vi oss för att åka in akut. Just då, väl påklädd på väg ut i bilden händer något. Jag går en sista gång på toaletten. Där kommer "det ut". Det var så jävla sorgligt och smärtsamt både att uppleva och se... där låg det i toan. Denna upplevelse är för mig än idag en förfärlig upplevelse. Fick sjuka mig första dagen och starten på detta nya jobb påverkar än idag min bild av det nya jobbet negativt. Traumat är fortfarande för mig kopplat till min arbetsplats vilket verkligen är synd och sorgligt i sig. Dagen efter fick jag ta mig samman och dyka upp på den utbildning som redan var bokad och planerad för mig och detta var ingen lätt sak. Jag blödde fortfarande massor och hade jätte ont i magen. Jag hade förlorat kampen att få behålla barnet i vecka 10. Detta missfall följdes av besök på KK och "bokföring" av vad som hänt. Nu hade vi ett försök kvar innan vi tillhörde den där minoriteten som behöver utredas. Efter detta missfallet skulle vi absolut vänta en mens, om det nu kunde hjälpa. I min historia var detta nog den mest smärtsamma upplevelsen så här långt, men jag utesluter inte att det kan bli värre. Idag vet jag så mycket mer än vad jag visste då...

Kram

Missfall 1...

Hösten 2010 bestämde vi oss... nu ska det bli familj! Vi var helt säkra att vi ville detta, inga tveksamheter, VI KÖR! Vi hade köpt och helrenoverat ett hus det året och allt var ju på plats. Sagt och gjort, vi körde och oj så lätt det gick. Något jag i efterhand undrat över när jag läst så många bloggar som handlar om barnlöshet. De flesta verkar nämligen ha problem att bli gravida, men inte det problem vi har. Det tog verkligen genast. Kul för oss till en början...

Det gick några veckor och jag kände mig liite gravid men inte mycket. Tänkte igen, jag har tur som mår så bra då rå. Kul för mig till en början...

Julen närmade sig. Denna skulle firas för min del i Göteborg och för min älskades del på annan plats i landet. Detta var ju trots allt sista gången vi skulle fira isär så det var ju lika bra det. Min familj skulle jag inte påstå vara särskilt tajt. Vi vet inte så mycket om varandra och det är så vi har det. Med det sagt så började problemen som handlade om att jag+föräldrar skulle ta oss till Göteborg mitt i all snökaos när SJ var helt förtappade. Det blev massor med känslor kring hur det skulle bli om vi ens skulle vara familjen samlad eller ej. Ärligt så funderade jag starkt på att strunta i hela skiten och stanna hemma... jag hade nämligen börjat blöda. Man kan ju minst sagt säga att julen inte stor för dörren i mitt hjärta. Dagarna innan jul åkte jag in på KK och fick konstaterat att det förmodligen rörde sig om missfall. Detta var den 22/12, gravid 6 v, God jävla Jul!

Av denna julen minns jag inget. Det är bara ett töcken och dimma. Lite sporadiskt försöka glömma situationen, prata med älskade i telefon lite tyst där ingen hör, leka lite med systersonen, smyga med 100 blodiga bindor, oro för smärta, och trycka lite julskinka däremellan mest för att vara "som vanligt". Det var ett helvete.

Ingen smärta direkt, bara en massa blod och sorg i en sörja. Tänkte på hur vanligt detta var och det blir ju säkert nästa gång, det ska bli kul för oss!

Förtsättning följer... missfall nr 2 och den underbara tajmingen det innebar, coming up!

Kram

Välkomna hit!

Medans jag funderar på hur jag ska inleda detta (kommer behövas sova på) så ser jag fram emot en start... på något helt nytt och förhoppningsvis lyckligt kapitel i mitt liv.