Idag har jag en ganska neutral dag. Tar det ganska lugnt på jobbet och funderar på bröllopsklänning istället. Börjar så smått tycka det ska bli roligt att prova lite olika. Det kommer. Jag ska bara lyckas släppa det vi kämpat med hela våren så jag kan titta framåt istället. Det är inte det lättaste men det ska gå. Det blir antingen en super enkel långklänning eller lite mer piff på en kort klänning. Det beror på vad jag hittar. Sen ska ringen beställas på fredags. Det är svårt när man beställer utan att den finns från början men jag hoppas den blir snygg.
Ringen blir gult och vitt guld blandat så jag kan passa ihop det med olika metaller eftersom jag gillar att bära båda.
Livet annars. Ja, det är bara att vänja sig vid att pausa. Tycker det är as svårt. Hela jag skriker att jag vill fortsätta men nu är det ändå sunt förnuft som får bestämma. Bröllopsresan till Afrika är bokad så nu måste vi dröja. Jag vill inte åka dit gravid med risk att det går åt skogen i de länderna. Den risken orkar jag bara ta på hemma plan. Vi ska vara en vecka på safari i Tanzania och sen en vecka på Zanzibar. Det blir lyxigt och härligt så jag får försöka längta och inte sörja. Svårt.
Av och till är jag jätte ledsen. Ibland likgiltig. Vet inte vad som är värst. Lite av varje. Livet är en härdsmälta just nu och det ska bara hanteras. Vet inte hur bara. Jag försöker behålla lugnet...
Kram
onsdag 30 maj 2012
tisdag 29 maj 2012
Ensam
Var lite ledsen igår och kände mig ensam. Det är säkert självförvållat men svårt att göra något åt tycker jag. Jag och älskade har isolerat oss en del i allt eländet och vänt oss mycket till varandra och vår trygghet hemma. Det har varit jätte bra för vår relation men det har också en baksida.
Visst, man kan "ta sig samman" och ge sig ut bland föräldrar och ungar med huvudet före men det gör ju så ont att man inte alltid känner för det och har orken. Det är jobbigt med alla vänner som har familjer och ungar. När vi umgås med dom och dom dessutom är flera tillsammans så snackas det helt enkelt bara barn efter en liten stund och det är jätte jobbigt. Jag blir ledsen, och även tillsammans med dessa människor känner jag mig då ensam. Utan dom är jag ju också ensam men det är en annan smärta. Då är jag "bara" ensam och åtminstone slipper jag smärtan av att lyssna på deras snack om allt jag önskar hände i mitt liv. Det är ju inte helt lätt när de börjar klaga om hur jobbigt de har det med tidiga mornar och allt vad det kan vara. Det passar helt enkelt inte mig längre. Vänner utan barn är ju enklare men det har jag inga. Hur gör man då i ensamhetsträsket? Jag känner att vi undviker dessa barnfamiljer och blir mer och mer isolerade. Samtidigt som det kan vara skönt att inte träffa dom jämt så är det ju ensamt också. Hur fan löser man det? Ska man bara bita ihop i det oändliga och träffa dom ändå och tvinga sig att orka? Det är inte helt lätt när man bara typ dagen innan gråtit tillsammans över skiten. Är det inte omänskligt att begära? Jag tycker nog det men oj vad det blir ensamt....
Jag måste ju kolla på bröllopsklänning snart men har ingen jag kan gå och titta med. Alla har med sig en unge eller stor mage och jag orkar inte det när jag ska försöka vara lycklig över en klänning och MIN dag. Andra tillfällen är det ok att bita ihop men just inför klänningen vill jag liksom inte ta det på mitt känslokonto. Jag vill att det ska handla om mig och inte bli påmind om min och älskades olycka... inte den dagen av alla i alla fall. Jag får kolla själv helt enkelt och det känns så sorgligt... Älskade erbjöd sig att följa med. Söta vännen. Han förstod också att det kanske inte var samma sak. Älskar dig Mr <3
/C
Visst, man kan "ta sig samman" och ge sig ut bland föräldrar och ungar med huvudet före men det gör ju så ont att man inte alltid känner för det och har orken. Det är jobbigt med alla vänner som har familjer och ungar. När vi umgås med dom och dom dessutom är flera tillsammans så snackas det helt enkelt bara barn efter en liten stund och det är jätte jobbigt. Jag blir ledsen, och även tillsammans med dessa människor känner jag mig då ensam. Utan dom är jag ju också ensam men det är en annan smärta. Då är jag "bara" ensam och åtminstone slipper jag smärtan av att lyssna på deras snack om allt jag önskar hände i mitt liv. Det är ju inte helt lätt när de börjar klaga om hur jobbigt de har det med tidiga mornar och allt vad det kan vara. Det passar helt enkelt inte mig längre. Vänner utan barn är ju enklare men det har jag inga. Hur gör man då i ensamhetsträsket? Jag känner att vi undviker dessa barnfamiljer och blir mer och mer isolerade. Samtidigt som det kan vara skönt att inte träffa dom jämt så är det ju ensamt också. Hur fan löser man det? Ska man bara bita ihop i det oändliga och träffa dom ändå och tvinga sig att orka? Det är inte helt lätt när man bara typ dagen innan gråtit tillsammans över skiten. Är det inte omänskligt att begära? Jag tycker nog det men oj vad det blir ensamt....
Jag måste ju kolla på bröllopsklänning snart men har ingen jag kan gå och titta med. Alla har med sig en unge eller stor mage och jag orkar inte det när jag ska försöka vara lycklig över en klänning och MIN dag. Andra tillfällen är det ok att bita ihop men just inför klänningen vill jag liksom inte ta det på mitt känslokonto. Jag vill att det ska handla om mig och inte bli påmind om min och älskades olycka... inte den dagen av alla i alla fall. Jag får kolla själv helt enkelt och det känns så sorgligt... Älskade erbjöd sig att följa med. Söta vännen. Han förstod också att det kanske inte var samma sak. Älskar dig Mr <3
/C
fredag 25 maj 2012
Ofrivilligt barnlösas dag
Denna infaller ju imorgon och då ska vi ju alla skriva något i våra inlägg om detta tycker jag. Eftersom älskade fyller år och vi ska iväg är det oklart om jag har möjlighet att göra det så jag vill i förväg lobba för detta klippet. Det kunde lika gärna varit jag som pratade OM jag var lika modig som denna tjejen. Jag döljer inget och det är inte därför jag inte kan prata om det för egen del. Jag blir helt enkelt för ledsen för att prata om det och gråter VARJE gång. Därför klarar jag inte det. Om jag bara kunde så hade jag velat.... Hon är så stark helt enkelt och jag beundrar hennes mod och styrka! Att prata om något som berör i den graden och ändå lyckas hålla minen och inte bryta ihop... önskar jag kunde det jag också.
Kram
Kram
Allt är som väntat.
Minus på stickan och allt är som det brukar. Imorgon fyller älskade år och vi ska försöka samla ihop bitarna tills dess. Sån tur är så ligger bitarna på den gamla vanliga platsen så jag hoppas vi hittar dom lätt och slipper leta. Det har varit dåligt så länge att bitarna liksom inte hunnit ta sig någonstans... alltid nåt. Vi grät en skvätt tillsammans imorse och nu måste vi släppa det tills augusti. Det känns svårt. Vi började med detta när jag var 30 och nästa gång fyller jag 33. Det är svårt att förstå att det gått så mycket tid och jag kan ju säga att efter så lång tid är ett uppehåll det sista jag vill ha. Det känns bara för jävligt att tvingas vänta ytterligare. Jag tycker vi väntat färdigt för länge sen och det känns inte alls bra med en påtvingad paus :( Imorgon fyller älskade år och då ska allt helst vara ok. Hoppas det blir så. Vi ska åka till Ven över den dagen. Mysigt. Det var där vi hade vår första dejt en gång i tiden... sörja får vi göra sen helt enkelt. Jag längtar i alla fall lite tills imorgon och hoppas älskade blir glad för sin present!
På tal om orättvisan. Det gick ett program på tv häromdagen. Det var om familjer från England och hette "Ten kids and still counting"... ni kan ju fatta hur det var. Familjerna hade si sådär 13 ungar och levde i total misär. De beklagade sig över att de inte hade råd med varken kläder eller semestrar.... Ja, det var det på tal om orättvisan. Jag behöver ju inte säga så mycket mer än att det verkligen är ett hån när man ser något sådant i vår situation. Såg också en artikel i tidningen som hette "Så skaffar ni barn på egen hand, 10 lätta tips som snabbt ger dig ditt egna barn". Jaha, det var ju också toppen. Tackar samhället, jag hatar dig.
Annars så kommer ju hela barngrejen tvingas in i träda för ett tag så bloggen kommer handla om lite annat skulle jag tro. Jag kan ju inte älta samma saker här varje dag utan att det sker något som jag faktiskt kan älta om. Vi får se vad det blir helt enkelt. Kanske lite kost och träning som jag än en gång måste ta tag i. Släppt det igen för det känns så hopplöst oviktigt i det hela sammantaget. Jag få ju hitta nåt som jag kan tänka på, annars blir jag nog galen och deprimerad.
Ha det!
På tal om orättvisan. Det gick ett program på tv häromdagen. Det var om familjer från England och hette "Ten kids and still counting"... ni kan ju fatta hur det var. Familjerna hade si sådär 13 ungar och levde i total misär. De beklagade sig över att de inte hade råd med varken kläder eller semestrar.... Ja, det var det på tal om orättvisan. Jag behöver ju inte säga så mycket mer än att det verkligen är ett hån när man ser något sådant i vår situation. Såg också en artikel i tidningen som hette "Så skaffar ni barn på egen hand, 10 lätta tips som snabbt ger dig ditt egna barn". Jaha, det var ju också toppen. Tackar samhället, jag hatar dig.
Annars så kommer ju hela barngrejen tvingas in i träda för ett tag så bloggen kommer handla om lite annat skulle jag tro. Jag kan ju inte älta samma saker här varje dag utan att det sker något som jag faktiskt kan älta om. Vi får se vad det blir helt enkelt. Kanske lite kost och träning som jag än en gång måste ta tag i. Släppt det igen för det känns så hopplöst oviktigt i det hela sammantaget. Jag få ju hitta nåt som jag kan tänka på, annars blir jag nog galen och deprimerad.
Ha det!
torsdag 24 maj 2012
Stressad...
Jag har typ huuur mycket som att göra på jobbet så jag hinner inte blogga som tidigare. Jag kommer tillbaka, det vet jag, men tills dess blir det lite snabba inlägg istället.
Jag mår ok. Inte helt prima men ok. Jag ska testa imorgon men vet redan att det inte blev något. Vet att mensen kommer vilken sekund som och det är kört. Jag vill ändå testa så jag kan sluta med medicinerna utan att oroa mig att jag gör ett misstag så det är bara ren formalia.
Jag och älskade snackade en del i veckan. Vi är båda ledsna för det som blev denna gången, dvs inget alls. Vi har det båda ganska tungt faktiskt. Vi försöker se glädjen i adoption och det går väl sådär. Lite till och från och upp och ner. Jag vill bara komma förbi denna känslan så jag kan se framåt igen...
Nu ska jag kila iväg och utbilda lite folk, men skriver igen snart!
Kram
Jag mår ok. Inte helt prima men ok. Jag ska testa imorgon men vet redan att det inte blev något. Vet att mensen kommer vilken sekund som och det är kört. Jag vill ändå testa så jag kan sluta med medicinerna utan att oroa mig att jag gör ett misstag så det är bara ren formalia.
Jag och älskade snackade en del i veckan. Vi är båda ledsna för det som blev denna gången, dvs inget alls. Vi har det båda ganska tungt faktiskt. Vi försöker se glädjen i adoption och det går väl sådär. Lite till och från och upp och ner. Jag vill bara komma förbi denna känslan så jag kan se framåt igen...
Nu ska jag kila iväg och utbilda lite folk, men skriver igen snart!
Kram
tisdag 22 maj 2012
Slut med hopp redan?
Det sista hoppet att få familj till början av nästa år är nog redan över. Nu är mensen på g och det har börjat småblöda lite. Sorgen blir ju så stor varje gång men särskilt denna gången. Ville få välja en klänning till bröllopet som gav utrymme för magen men nu är det inte så :( Jag blir så trött och ledsen. Jag önskar inget hellre än att slippa uppehåll över sommaren men nu blir det ju så i alla fall. Ett satans uppehåll vilket självklart betyder inget hopp om familj i sikte ens. Hjärtat slits sönder och jag letar desperat efter glädjeämnen som jag kan klamra mig fast vid. Försöker tänka på bröllopsresan men det är tungt... det finns ju ingen jämförelse mellan resan eller att få familj så det är bara en bisarr tröst. Inget annat kan ju jämföra sig så all tröst känns bisarr. Jag vill inte mer nu. Orkar liksom inte detta. Jag försöker tänka att det kanske är bra med en paus för kroppen men det är svårt eftersom jag är så arg på min kropp vid detta laget så önskar jag liksom den inget gott. Varför ska den jäveln få en paus när jag aldrig får det i min hjärna? Jag hatar min kropp och allt den gjort mot mig. Jag är så ledsen och nu tvingas jag leva med mina tankar utan att ens kunna försöka göra något åt saken.... PÅ HELA SOMMAREN! Det är ju en evighet!
Det är så svårt att förklara hur man mår i detta när man pratar med någon som inte riktigt vet... hur förklarar man detta liksom? En hjälplöshet som är utan dess like. Det känns oerhört orättvist och det är lätt hänt att tappa livslusten. Mörkret som jag känner (många andra bloggare också) känns övermäktigt och jag ser fan inget här inne. Jag skulle ha fikat med min gravida vän denna veckan men jag orkar inte. Sköt på det till nästa vecka... Hon känner ju till vår historia men hon kan ju aldrig förstå hur det känns... fan vad det smärtar mig.
/C
Det är så svårt att förklara hur man mår i detta när man pratar med någon som inte riktigt vet... hur förklarar man detta liksom? En hjälplöshet som är utan dess like. Det känns oerhört orättvist och det är lätt hänt att tappa livslusten. Mörkret som jag känner (många andra bloggare också) känns övermäktigt och jag ser fan inget här inne. Jag skulle ha fikat med min gravida vän denna veckan men jag orkar inte. Sköt på det till nästa vecka... Hon känner ju till vår historia men hon kan ju aldrig förstå hur det känns... fan vad det smärtar mig.
/C
onsdag 16 maj 2012
Samma känslor
Jag har i bloggen försökt skriva om hur jag känner och hur jag hoppas att jag ska känna framöver. Hur ska det kännas när jag en dag ser tillbaka på denna tiden? Jag tycker inte jag har lyckats så bra men här kommer en som beskrivit det bra! Hoppas jag kommer dit en dag. Det är dit jag strävar och kämpar för att få landa.
Kram
Kram
tisdag 15 maj 2012
Adoption
Vi pratar ganska mycket om detta hemma just nu. Vi skulle ju ställa oss i kö när vi testat i slutet av denna månaden men samtalen går lite trögt. Jag får tårar varje gång vi ska prata om adoption (fattar inte varför) och älskade har svårt när jag gråter för då blir han helt orolig och olycklig. Ska detta betyda att vi inte kan prata om det? Hur kan man då adoptera eller komma fram till ett sådant beslut! Vi måste ju såklart snacka om det. Älskade säger att han vill adoptera men att han samtidigt är ledsen att det inte går på egen hand. Jag känner ju lika dant men vi måste ju försöka lyfta oss ur de tankarna. Hur gör man det? Vi försöker båda vända tankarna till något superpositivt och något att längta efter men det går trögt helt enkelt.
Pratade med min fina syster igår om saken och det känns så bra. Tack syrran för att du orkar lyssna! Det har varit helt obetalbart att ha dig med mig i detta... vår relation gör mig lycklig!
Annars, ja, vi väntar på att testa i slutet av månaden och tills dess försöker man ju leva någorlunda normalt. Det är inte lätt alltid men vi kämpar på. Tills testet hoppas jag att adoptionstankarna känns bra. Älskade skulle ringa till en adoptionsförening i dagarna och prata lite om det. Det är nog bra om han får dyka ner i det lite på egen hand.
/Laters
Pratade med min fina syster igår om saken och det känns så bra. Tack syrran för att du orkar lyssna! Det har varit helt obetalbart att ha dig med mig i detta... vår relation gör mig lycklig!
Annars, ja, vi väntar på att testa i slutet av månaden och tills dess försöker man ju leva någorlunda normalt. Det är inte lätt alltid men vi kämpar på. Tills testet hoppas jag att adoptionstankarna känns bra. Älskade skulle ringa till en adoptionsförening i dagarna och prata lite om det. Det är nog bra om han får dyka ner i det lite på egen hand.
/Laters
måndag 14 maj 2012
...
Tiden går och så var det måndag igen. Helgen var som vanligt underbart. Jag och älskade fixade massa hemma och våra möbler från Svenssons i Lammhult kom i fredags :) Det blev jätte fint! Vi var lyckliga och helgen gick allt för fort. Nu är det ju en kort vecka och den långa helgen som kommer ska vi ägna åt att byta panel på en av gavlarna på huset. Skönt när det är gjort! Efter det ligger nämligen en perenn rabatt i prion och den längtar ju jag verkligen till.
Annars händer inte mycket. En konstig sak om älskades mamma. Hon känner ju till vår historia och reagerade märkligt när älskade berättat. Efter det har de ju pratat i stort sett varje vecka. Hon frågar inget om hur vi har det eller hur det går. Hur kan man få ett sådant förtroende och sen inte ens fråga något alls om det? Jag begriper inte... blir lite ledsen när jag tänker på det faktiskt. Snacka om att ha en elefant i rummet som alla ser men ignorerar som fan.
Annars händer det inte så mycket. Sprang 6,5 km igår. Skönt fast än det säkert var ett år sen jag sprang sist. Tycker ändå jag har bra grundkondis och blir lite förvånad att det gick så lätt. Idag blir det en sväng till gymmet, på onsdag spinning och sen gym igen på torsdag.
Vet inte hur jag känner inför detta försöket vi är igång med nu. Förmodligen har det ändå inte blivit något och då är det ju en sommar med uppehåll att se fram emot. Även om jag verkligen inte velat ha ett uppehåll så får jag ju ta det i så fall. Tror nog inte det blivit något :( känner det på mig. Ja, det är ju lite trist. Inför nästa försök ska jag testa akupunktur tänkte jag. Hann ju inte ta tag i det till denna gången så det får vara en livlina till nästa försök. Det är alltid skönt att testa med något nytt inför kommande försök. Varje gång man försöker utan nya hjälpmedel känns det lite extra hopplöst. Har någon tips på akupunktör i malmö med detta som specialitet får ni gärna meddela mig!
Laters!
Annars händer inte mycket. En konstig sak om älskades mamma. Hon känner ju till vår historia och reagerade märkligt när älskade berättat. Efter det har de ju pratat i stort sett varje vecka. Hon frågar inget om hur vi har det eller hur det går. Hur kan man få ett sådant förtroende och sen inte ens fråga något alls om det? Jag begriper inte... blir lite ledsen när jag tänker på det faktiskt. Snacka om att ha en elefant i rummet som alla ser men ignorerar som fan.
Annars händer det inte så mycket. Sprang 6,5 km igår. Skönt fast än det säkert var ett år sen jag sprang sist. Tycker ändå jag har bra grundkondis och blir lite förvånad att det gick så lätt. Idag blir det en sväng till gymmet, på onsdag spinning och sen gym igen på torsdag.
Vet inte hur jag känner inför detta försöket vi är igång med nu. Förmodligen har det ändå inte blivit något och då är det ju en sommar med uppehåll att se fram emot. Även om jag verkligen inte velat ha ett uppehåll så får jag ju ta det i så fall. Tror nog inte det blivit något :( känner det på mig. Ja, det är ju lite trist. Inför nästa försök ska jag testa akupunktur tänkte jag. Hann ju inte ta tag i det till denna gången så det får vara en livlina till nästa försök. Det är alltid skönt att testa med något nytt inför kommande försök. Varje gång man försöker utan nya hjälpmedel känns det lite extra hopplöst. Har någon tips på akupunktör i malmö med detta som specialitet får ni gärna meddela mig!
Laters!
fredag 11 maj 2012
Irriterad
Föräldrar... ja, mina egna då alltså... satans trött på dom just nu och då är det egentligen mest mamma. Jag tycker alltid min relation till henne till viss mån varit ansträngd och det finns saker i historian som ligger till grund för den ansträngningen men ibland kommer det tillbaks i nuet. Snackade just med henne och jag blir så arg! Jag berättade lite om bröllopet och det är verkligen inget jag har tjatat om mycket eller ens knappt nämn så hon borde verkligen orka lyssna en liten sekund tycker man ju. Ändå så hör jag ett ointresse hos henne som verkligen är störigt. Allt jag säger upprepar hon högt. Gärna parallellt med att jag säger orden så det blir ett jobbigt jävla eko. Förmodar att hon gör detta för att inte genast glömma vad jag sagt = störigt. Jag tycker hon inte någonsin har brytt sig om mitt välbefinnande tillräckligt utan är typiskt en huvudet-i-sanden-människa och det är så jobbigt. Efter att jag orkat mala igenom ett par detaljer som kommit upp kring bröllopet orkar jag inte ens fråga henne om vad de ska göra i helgen eller nåt mer. Hon frågar inte heller iofs så det är väl helt normalt enligt henne. Jag blir bara så trött. Jag skulle gärna vilja stå henne närmre men det går bara inte. Hon kan inte hantera något alls som är lite svårt eller jobbigt för hon vill helt enkelt inte höra och det gör vår relation kall och ganska dålig stundom. Jag har som jag minns alltid känns så inför henne tyvärr. Mer än vad jag ibland erkänner.
Hon ringde igår och ville prata om något jävligt oväsentligt och frågar inte ens en enda sak om mig. Ibland frågar hon hur det är med älskade innan hon frågar hur det är med mig. Trist för mig faktiskt. Hade önskat oss en bättre relation men jag kan bara inte prata med henne om det....
/C
Hon ringde igår och ville prata om något jävligt oväsentligt och frågar inte ens en enda sak om mig. Ibland frågar hon hur det är med älskade innan hon frågar hur det är med mig. Trist för mig faktiskt. Hade önskat oss en bättre relation men jag kan bara inte prata med henne om det....
/C
Just nu
Just nu ser jag allt lite ljusare än för några dagar sedan. Just nu känns det som att det kommer bli bra ändå...till slut... nån gång...eventuellt.
Om det inte blev något denna gången så är det fokus på bröllop, träning och adoption. Det blir bra det. Jag blir tränad, får gifta mig med älskade och vi får familj till slut även om det dröjer och det inte blir en liten liten bebis. Dessutom har vi ju en underbar bröllopsresa som väntar i så fall och det blir bra. När vi väl startat upp adoptionsprocessen kanske man tom kunde berätta det för ett par människor till. Det känns lite lättare att prata om än barnlösheten kanske. Adoptionen startar vi efter testet som blir i slutet av denna månaden. Det som stör mig lite är att det blir typ på älskades födelsedag och man vill ju inte behöva vara nerstämd just den dagen med ett negativt test, men så får det bli. Vi får försöka hålla ihop ändå. Det har vi ju behövt göra förr om man säger så...
På älskades födelsedag ska vi till Ven där vi en gång för drygt 3 år sedan hade vår första dejt <3 På kvällen blir det middag på ett ställe som jag bokat och som vi snackat om länge att vi vill äta på. Det blir toppen trots trista besked.
Nåväl, igår var det gym och jag är helt slut i musklerna. Funderade på att byta ett spinningpass mot ett gympass per vecka. Då blir schemat:
Måndag: Gym
Onsdag: Spinning
Torsdag: Gym
Lördag eller Söndag: Löpning
Kan funka? Hoppas det skulle ge lite synliga resultat till bröllopet. Det är främst armar och axlar tillsammans med fettförbränning som jag satsar på. Jag fick ju ett trist avbrott nu i vår men jag hoppas det inte är för sent. Jag tyckte jag hade börjat få små resultat innan jag var tvungen att sluta och då hade jag bara hållit på ett par månade så det borde vara möjligt.
Efter testet kan jag dessutom börja kolla klänning. Enkelt ska det vara. Inget släp och skit utan bara enkelt :) Det blir lite "ängsblommestilen" som ska genomsyra så jag vill matcha det. Lite nervigt med klänning men det blir säkert kul när man har börjat.
Kram!
Om det inte blev något denna gången så är det fokus på bröllop, träning och adoption. Det blir bra det. Jag blir tränad, får gifta mig med älskade och vi får familj till slut även om det dröjer och det inte blir en liten liten bebis. Dessutom har vi ju en underbar bröllopsresa som väntar i så fall och det blir bra. När vi väl startat upp adoptionsprocessen kanske man tom kunde berätta det för ett par människor till. Det känns lite lättare att prata om än barnlösheten kanske. Adoptionen startar vi efter testet som blir i slutet av denna månaden. Det som stör mig lite är att det blir typ på älskades födelsedag och man vill ju inte behöva vara nerstämd just den dagen med ett negativt test, men så får det bli. Vi får försöka hålla ihop ändå. Det har vi ju behövt göra förr om man säger så...
På älskades födelsedag ska vi till Ven där vi en gång för drygt 3 år sedan hade vår första dejt <3 På kvällen blir det middag på ett ställe som jag bokat och som vi snackat om länge att vi vill äta på. Det blir toppen trots trista besked.
Nåväl, igår var det gym och jag är helt slut i musklerna. Funderade på att byta ett spinningpass mot ett gympass per vecka. Då blir schemat:
Måndag: Gym
Onsdag: Spinning
Torsdag: Gym
Lördag eller Söndag: Löpning
Kan funka? Hoppas det skulle ge lite synliga resultat till bröllopet. Det är främst armar och axlar tillsammans med fettförbränning som jag satsar på. Jag fick ju ett trist avbrott nu i vår men jag hoppas det inte är för sent. Jag tyckte jag hade börjat få små resultat innan jag var tvungen att sluta och då hade jag bara hållit på ett par månade så det borde vara möjligt.
Efter testet kan jag dessutom börja kolla klänning. Enkelt ska det vara. Inget släp och skit utan bara enkelt :) Det blir lite "ängsblommestilen" som ska genomsyra så jag vill matcha det. Lite nervigt med klänning men det blir säkert kul när man har börjat.
Kram!
torsdag 10 maj 2012
Nu kom jag på det!
Jag kom på det jag glömde... jag är rädd för ett pluss. Ingen surprise där kanske efter allt vi varit med om. Den gången vi får ett pluss (det får vi ju i regel förr eller senare) kommer jag vara så rädd att jag ibland inte tror att det skulle vara värt det. Jag är inte så rädd för ett nytt mf utan det jag är rädd för är att min andra äggledare ska skadas och att det kanske går som sist. Det känns för hemskt. Det är stora risker förknippade med utomkveds och det gjorde mig rädd. Jag kommer i alla fall vara galet noga med att känna efter på vänster sida och inte ge mig om det gör ont. Jag skulle stå på mig och kräva vård mycket tidigare om jag hade sådana misstankar. Hur som så är det läskigt... hela denna karusellen har gjort mig åksjuk och det är läskigt. Detta är ännu en sak att tänka på när adoptionsfrågan kommer upp! Åh vad skönt att slippa riskera liv och lem inför varje månad! Jag ska hålla stenhårt i denna positiva känsla kring adoption! Blir det så så kan jag släppa så mycket annat och gå vidare och låta min kropp vila... håll nu hårt i detta tänket....
/C
/C
Svansen mellan benen... Japp, de e jag de!
Ja... sorry för de senaste deppiga inläggen. Vet inte vad som for i mig men det var inte bra. Måste ju krypa till korset lite här och idag har jag lämnat dramaqueen hemma ;) Igår efter jobbet smilade gubben på testet mot mig, aeh, allt är ok alltså och kroppen min fungerade igen :) Jag blev lättad och jätte glad. Nu känns det lättare att misslyckas med försöket, för nu vet jag att det kan komma fler chanser för jag funkar! Skönt, men jag vet att jag var lite löjlig igår... Allt jag behövde få veta är att jag är ok och att det finns ägglossning även efter operationen och minus en äggledare. Detta har jag varit orolig för men nu känns det lättare igen.
Misslyckas vi så är det fokus på ett par saker och ting. Bröllopet, resan efter det och träningen! Adoption blir också en stor del i min "nya" vardag, dvs den vardag som blir efter ett minus på stickan i slutet av månaden. Det känns ok och jag har börjat bygga upp positivitet kring adoptionsfrågan igen. Man kastats ju mellan dessa saker och hade jag bara vetat från början att det säkert skulle bli fråga om adoption hade jag varit superpositiv by now. Det är bara svårt när man däremellan får upp hoppet om biologiskt besläktade barn. Man blir så lättad då och att man "slipper" förbereda sig för att adoptera och sen tas allt ifrån en igen och adoption är tillbaks på kartan. Ska bli skönt att bara få bli klar med dessa jävla försök på ett sätt så kan man kan gå vidare. Lämna detta kapitlet bakom sig. Det skriver ju många om som adopterat barn och jag förstår det precis. Det "värsta" är inte att adoptera utan att inte veta vad man ska förbereda sig på. Det är det värsta av allt och det ska bli skönt att bara landa någonstans så småningom. Det längtar jag tills. Jag vill landa och komma förbi detta läge vi befunnit oss i majoriteten av vår tid tillsammans. (Hoppas att ni fattar alla " för de betyder att jag inte menar ordagrant... bara så ingen tar illa vid sig...)
I alla fall. Jag är ganska uppåt idag och det känns bra. Jag vill adoptera och jag kan inte bärja mig förräns vi kommer igång. Det kommer bli jätte bra för oss och en underbar unge kommer landa i vårt hem.
Det var något mer jag ville skriva men jag kommer inte på det nu... återkommer!
Kram
Misslyckas vi så är det fokus på ett par saker och ting. Bröllopet, resan efter det och träningen! Adoption blir också en stor del i min "nya" vardag, dvs den vardag som blir efter ett minus på stickan i slutet av månaden. Det känns ok och jag har börjat bygga upp positivitet kring adoptionsfrågan igen. Man kastats ju mellan dessa saker och hade jag bara vetat från början att det säkert skulle bli fråga om adoption hade jag varit superpositiv by now. Det är bara svårt när man däremellan får upp hoppet om biologiskt besläktade barn. Man blir så lättad då och att man "slipper" förbereda sig för att adoptera och sen tas allt ifrån en igen och adoption är tillbaks på kartan. Ska bli skönt att bara få bli klar med dessa jävla försök på ett sätt så kan man kan gå vidare. Lämna detta kapitlet bakom sig. Det skriver ju många om som adopterat barn och jag förstår det precis. Det "värsta" är inte att adoptera utan att inte veta vad man ska förbereda sig på. Det är det värsta av allt och det ska bli skönt att bara landa någonstans så småningom. Det längtar jag tills. Jag vill landa och komma förbi detta läge vi befunnit oss i majoriteten av vår tid tillsammans. (Hoppas att ni fattar alla " för de betyder att jag inte menar ordagrant... bara så ingen tar illa vid sig...)
I alla fall. Jag är ganska uppåt idag och det känns bra. Jag vill adoptera och jag kan inte bärja mig förräns vi kommer igång. Det kommer bli jätte bra för oss och en underbar unge kommer landa i vårt hem.
Det var något mer jag ville skriva men jag kommer inte på det nu... återkommer!
Kram
onsdag 9 maj 2012
Jaha ja...
Jamen så var det dag 12 och det skulle varit utslag på ägglossningstestet idag. Så blev det ju inte såklart. Cirkeln var lika tom som vad som helst som är tomt och där var ingen smileygubbe som log så långt ögat nådde. Jag log inte heller kan jag meddela. Nähä. Ett enda försök innan bröllopet blev alltså inget försök i ett nafs. Utan ägglossning denna månaden blir det ju garanterat inget. Vad ska man säga? Jag fick lite tårar i morse när jag skulle säga hej då till älskade men de försvann och vi bara tittade uppgivet på varandra istället. 2012 försvann i ett ögonblink och nu vet jag att nästa jul blir lika eländig som förra. Vad gör man? Inget finns att göra. Det handlar om att någonstans långt inne försöka finna tröst och hopp om framtiden, att försöka se adoption som en bra lösning. Inget annat finns. Ju längre vi väntar med adoptionsprocessen desto äldre barn får vi så det är väl bara att starta :(
Ögonen tåras för mycket när jag skriver och eftersom jag är på kontoret finns inget utrymme till detta. Skriver när det är bättre igen...
/C
Ögonen tåras för mycket när jag skriver och eftersom jag är på kontoret finns inget utrymme till detta. Skriver när det är bättre igen...
/C
tisdag 8 maj 2012
Säkert en dum tanke...
Här kommer funderingen som jag har. Med bakgrund att missfall är foster som på något sätt är skadade och borde stötas bort av kroppen, är det då så att den medicinering vi med flera missfall tar kan hindra detta? Är det då inte så att vi oftare får sjuka barn? Att vi så att säga "tvingar" fram en graviditet?
Ja, säkert en dum tanke men en tanke jag har...
Kram
Ja, säkert en dum tanke men en tanke jag har...
Kram
Oinspirerad
Jag känner mig ganska oinspirerad. Inte mycket att säga faktiskt vilket känns lite märkligt när jag haft bloggen till att just kräka ur mig saker och ting som jag funderat på men inte kan prata om. Jag är ju egentligen en ganska privat person som inte öppnar upp hur enkelt som så detta skrivandet har varit perfekt, men nu känner jag inget jag vill skriva. Det i sig kanske är ett bra tecken? Kanske mår jag bra vilket lett till att jag inte behöver spy så mycket här som jag brukar? Kanske. Jag känner mig helt ok både idag och igår. Dessutom har sömnen kommit tillbaks vilket varit härligt.
Flera dagar i rad har jag dessutom kommit ut på min morgonrunda (promenad) och igår var det spinning. Idag kör jag ett pass till och sen blir det gym på torsdag. Skönt att träna igen. Jag försöker sätta upp lite träningsmål som kan ta fokus från allt med barnlösheten. Fokus är att träna två spinningpass i veckan, ett gympass och en löprunda på helgen. Det hade ju varit en fin mix tycker jag. Så småningom kan jag byta ett spinningpass mot löprunda och sen ta cirkelfys på helgen istället. Det är ett grymt jobbigt pass så det dröjer en vecka eller två, sen kör jag på det! Planen är att gå ner 5 kg till bröllopet. Det blir alltså mot mitten av augusti som det ska vara klart! Jag gick ju ner 5 kg innan allt helvete på jorden brakade loss i mitt liv men nu hoppas jag på 5 kg till. Det hade varit najs :) kanske blir denna blogg en träningsblogg kombinerad? Ja, vi får se. Träningen blir i alla fall något som får ta större del i mitt liv igen. 5 kg på tre månader borde gå fint :) Härligt sen att vara i form till bröllopsresan och alla bikinidagar... Ja, värdsliga ting möter de icke så värdsliga. Välkommen till min vardag.
Lunch blir lax med spenat och bulgur. Imorse drack jag blåbär och ingefära smothie samt ett kokt ägg. Ja, jäklar vad jag ska fokusera på detta. Känns positivt!
Annars har jag inget barnlöshetsgnäll. Bara som vanligt barnlös och ledsen för det. Har någon en träningsinspirerande blogg btw? Gärna inte någon riktig muskelbyggare utan någon lite mer mänsklig. Jag kollar Wellness på aftonbladet men annars har jag inte fastnat för någon direkt.
Ha det gott!
/C
Flera dagar i rad har jag dessutom kommit ut på min morgonrunda (promenad) och igår var det spinning. Idag kör jag ett pass till och sen blir det gym på torsdag. Skönt att träna igen. Jag försöker sätta upp lite träningsmål som kan ta fokus från allt med barnlösheten. Fokus är att träna två spinningpass i veckan, ett gympass och en löprunda på helgen. Det hade ju varit en fin mix tycker jag. Så småningom kan jag byta ett spinningpass mot löprunda och sen ta cirkelfys på helgen istället. Det är ett grymt jobbigt pass så det dröjer en vecka eller två, sen kör jag på det! Planen är att gå ner 5 kg till bröllopet. Det blir alltså mot mitten av augusti som det ska vara klart! Jag gick ju ner 5 kg innan allt helvete på jorden brakade loss i mitt liv men nu hoppas jag på 5 kg till. Det hade varit najs :) kanske blir denna blogg en träningsblogg kombinerad? Ja, vi får se. Träningen blir i alla fall något som får ta större del i mitt liv igen. 5 kg på tre månader borde gå fint :) Härligt sen att vara i form till bröllopsresan och alla bikinidagar... Ja, värdsliga ting möter de icke så värdsliga. Välkommen till min vardag.
Lunch blir lax med spenat och bulgur. Imorse drack jag blåbär och ingefära smothie samt ett kokt ägg. Ja, jäklar vad jag ska fokusera på detta. Känns positivt!
Annars har jag inget barnlöshetsgnäll. Bara som vanligt barnlös och ledsen för det. Har någon en träningsinspirerande blogg btw? Gärna inte någon riktig muskelbyggare utan någon lite mer mänsklig. Jag kollar Wellness på aftonbladet men annars har jag inte fastnat för någon direkt.
Ha det gott!
/C
måndag 7 maj 2012
Nej, jag vill inte!
Åh, så jobbigt. En tjejkompis som är gemensam vän till mig och min vän som är gravid (hon som vet om vår historia) vill ses och bruncha hemma hos dom. Hon som bjuder in till detta har tre barn själv. Fan, det kommer bli galet mycket bebissnack och jag vill inte. Jag vill absolut inte. Jag kan träffa gravida ensamma eller bland större samlingar människor men inte bara vi tre. Det går bara inte. Jag går bara om min gravida vän inte går. Annars orkar jag inte. Fan att det ska vara på det viset. Fan alltså. Jag vill ju egentligen träffa båda...
En annan fråga. Jag letar efter något man kan svara klumpiga ovetandes människor när klassikern kommer "Har ni barn eller". Jag säger ju alltid något i stil med, nä, tyvärr eller nåt men jag skulle vilja ha något som var lite mer umpf i om man säger. Något som signalerar att de frågar på fel sätt, abrupt eller liknande. De som frågar vänligt kan man ju hantera det är mest de som frågar och som är främlingar till mig men ändå kastar sig in i det och som jag vill ska känna sig lite halvdumma. Har någon något bra svar till sånna människor eller är det samma svar som gäller? Lite halvsyrligt hade varit najs.
Kram
En annan fråga. Jag letar efter något man kan svara klumpiga ovetandes människor när klassikern kommer "Har ni barn eller". Jag säger ju alltid något i stil med, nä, tyvärr eller nåt men jag skulle vilja ha något som var lite mer umpf i om man säger. Något som signalerar att de frågar på fel sätt, abrupt eller liknande. De som frågar vänligt kan man ju hantera det är mest de som frågar och som är främlingar till mig men ändå kastar sig in i det och som jag vill ska känna sig lite halvdumma. Har någon något bra svar till sånna människor eller är det samma svar som gäller? Lite halvsyrligt hade varit najs.
Kram
Montag
Så var ny vecka igång... jag är trött men det har varit så himla fint väder att det ändå känns ok. Helgen flöt på bra. Jag var ensam hemma och jag saknade ju såklart älskade jätte mycket. Det blev ett kärt återseende igår när han kom hem :) Själv gjorde jag inte mycket av helgen vilket var balsam för min själ. Jag vilade, åt, solade och grät lite. Det var skönt helt enkelt och det känns som att batterierna är lite laddade i alla fall. Denna vecka är lång men sen blir nästa kort så det är all goooood :)
Idag var första dagen jag tog 2,5 mg prednosolon. Får se om jag märker av det. Än så länge känns inget annorlunda. Ägglossning borde inträffa i denna veckan men vi får se hur min kropp har det. Hoppas den är återställd i alla fall. I övrigt så har jag inget hopp om att det skulle leda till ett pluss denna gången så det blir nog inte något förräns tidigast till hösten. Det får ju duga det också men det känns lite jobbigt tycker jag. Jag önskar att 2012 skulle kunna generera fler försök för då hade vi haft en chans att lyckas i alla fall. Detta känns lite för kort om tid och jag tror inte min kropp är redo än... nä, denna gången blir det nog inget.
Annars är det hög tid att ta tag i min träning. Jag behöver komma tillbaka till mig själv igen och det gör jag bra genom träning. Just nu har jag ju legat på latsidan ett tag men jag vill verkligen komma igen. Det blir spinning idag och imorgon, gym på torsdag och en liten löprunda i sakta mak till helgen. Blir jag inte tjock om magen till bröllopet så kan jag ju lika gärna vara smal.
Annars, inget nytt. Allt är som vanligt och det händer nästan inget alls...
Kram
Idag var första dagen jag tog 2,5 mg prednosolon. Får se om jag märker av det. Än så länge känns inget annorlunda. Ägglossning borde inträffa i denna veckan men vi får se hur min kropp har det. Hoppas den är återställd i alla fall. I övrigt så har jag inget hopp om att det skulle leda till ett pluss denna gången så det blir nog inte något förräns tidigast till hösten. Det får ju duga det också men det känns lite jobbigt tycker jag. Jag önskar att 2012 skulle kunna generera fler försök för då hade vi haft en chans att lyckas i alla fall. Detta känns lite för kort om tid och jag tror inte min kropp är redo än... nä, denna gången blir det nog inget.
Annars är det hög tid att ta tag i min träning. Jag behöver komma tillbaka till mig själv igen och det gör jag bra genom träning. Just nu har jag ju legat på latsidan ett tag men jag vill verkligen komma igen. Det blir spinning idag och imorgon, gym på torsdag och en liten löprunda i sakta mak till helgen. Blir jag inte tjock om magen till bröllopet så kan jag ju lika gärna vara smal.
Annars, inget nytt. Allt är som vanligt och det händer nästan inget alls...
Kram
fredag 4 maj 2012
Fredags hängig
Var så himla ledsen igår och även lite idag känner jag. Känner mig stressad utan större anledning och orkar liksom inte mycket. Det känns som att min toleransnivå sjunkit oerhört. Vi har ju ändrat större bröllopsplaner mot mindre och jag orkar knappt ens ordna med de mindre... fattar inte riktigt varför jag känner såhär. Stackars älskade fick en släng av sleven igår när jag uttryckte hur jag känner och att jag inte orkar mer. Stackars älskade. Han är så fin och hjälpsam. Det är ju inte hans fel att jag mår kasst. Blev ledsen igår och det gällde allt mellan himmel och jord. Att mina nya skor är för trånga, till jobbigt med bröllop, till ingen framtida familjebild. Ja, allt sitter liksom på samma konto plötsligen. Vanligtvis brukar inte jag bry mig om hälften av sakerna men plötsligt är allt lika jobbigt. De för små skorna jämförs med barnlösheten. Ja, ni fattar. Det är helt tokigt och jag känner mig upp och ner. I helgen ska älskade till Umeå och jag ska vara hemma själv. Jag ska vara hemma och bara ta det lugnt och kanske gråta en massa också. Låter ju helt knäppt att ha det i sin helgplan, men det hjälper om jag får gråtit ut med lite jämna mellanrum. Kul livet blivit, eller hur? Herregud... Hur ska detta sluta? Kommer det ens att sluta någonsin?
Vi pratade igenom allt igår och vad det är som stressar mig och så skrev vi en lista på lite saker som vi ska göra och när vi ska göra det. Älskade tog på sig adoptionsprocessen. Det var fint av honom tycker jag. Jag har ju dragit lasset med alla missfall så jag är tacksam för hans insatser gällande adoption vill jag lova. Det känns skönt att han vill ta det kommandot. Jag vill men orkar inte. Sorgen är för stor kring den frågan. Jag känner inte glädje inombords kring adoptionen men jag hoppas att det kommer en dag när vi kommit igång med processen. Jag vill ju känna att det är ett bra sätt för oss att få barn på och glädjas åt det. Det är svårt att glädjas åt en sådan sak när man fortfarande längtar efter att få bebis på det "vanliga" sättet och få bära och amma och hela paketet. Ja, det är svårt just nu.
Trevlig helg alla!
/sorgsen
Vi pratade igenom allt igår och vad det är som stressar mig och så skrev vi en lista på lite saker som vi ska göra och när vi ska göra det. Älskade tog på sig adoptionsprocessen. Det var fint av honom tycker jag. Jag har ju dragit lasset med alla missfall så jag är tacksam för hans insatser gällande adoption vill jag lova. Det känns skönt att han vill ta det kommandot. Jag vill men orkar inte. Sorgen är för stor kring den frågan. Jag känner inte glädje inombords kring adoptionen men jag hoppas att det kommer en dag när vi kommit igång med processen. Jag vill ju känna att det är ett bra sätt för oss att få barn på och glädjas åt det. Det är svårt att glädjas åt en sådan sak när man fortfarande längtar efter att få bebis på det "vanliga" sättet och få bära och amma och hela paketet. Ja, det är svårt just nu.
Trevlig helg alla!
/sorgsen
torsdag 3 maj 2012
Uppdatering
Så var jag tillbaks här på bloggen igen. Det var ett tag sen och jag har haft det fint.
Min syster kom på besök och det var härligt att ses igen. Deras nya lilla son fick jag se för första gången och han var såklart jätte fin. Det kändes bra att träffa och hålla honom, inga problem alls. Det är lite annorlunda när det gäller släkten tycker jag och svårare när det gäller andra vänner. Det är helt enkelt lättare att glädjas när det handlar om syrran.
Sen var jag och älskade på ystad saltsjöbad och det var ju helt fantastiskt! Vi badade, jag fick helkroppsbehandling och vi åt massa god mat. Det kunde helt enkelt inte bli bättre. Dessutom tappade jag äntligen stygnen från operationen så nu känns allt mycket bättre. Det har varit en trist påminnelse att ha dom där.
I övrigt har jag gått in i en liten svacka igen. Känner mig sorgsen mest. Ingen panik, bara sorg. Tårarna är oftast nära och det är jobbigt i vardagen att ha det så. Jag har nu fått mina prednosolon som jag ska testa men jag känner på mig att det inte kommer funka. Det blir ju detta tappra majförsök sen blir det ju inget förräns till hösten och det känns lite sorgligt det också. Det känns bara helt otroligt att det skulle funka på ett försök, bara sådär. Ok att vi är superfertila men det är lite väl optimistiskt...
Var hos tandläkaren igår. Har aldrig haft ett hål eller lagat någon tand och nu fick jag besked att min ena hörntand gått och dött! Den är död! Inga hål på 32 år och nu blir det rotfyllning!!!! Skämtar inte! Jag grät en skvätt men fick bokat en tid. Sköterskan sa "Tänk att det bara är en tand och att det går att fixa! Det finns många andra problem som är svårlösta så du ska vara glad att det bara är en tand". Min tanke "Men, tänk om man redan har en del av det där andra också. Är det inte lite orättvist i sånt fall?". Så kände jag. För mig är det inte bara en tand. Det är ytterligare ett problem att tampas med. Ytterligare pengar som ska betalas och ytterligare ingrepp i min kropp. Visst, detta går att lösa men jag har annat som inte gör det...
Höres!
Kram
Min syster kom på besök och det var härligt att ses igen. Deras nya lilla son fick jag se för första gången och han var såklart jätte fin. Det kändes bra att träffa och hålla honom, inga problem alls. Det är lite annorlunda när det gäller släkten tycker jag och svårare när det gäller andra vänner. Det är helt enkelt lättare att glädjas när det handlar om syrran.
Sen var jag och älskade på ystad saltsjöbad och det var ju helt fantastiskt! Vi badade, jag fick helkroppsbehandling och vi åt massa god mat. Det kunde helt enkelt inte bli bättre. Dessutom tappade jag äntligen stygnen från operationen så nu känns allt mycket bättre. Det har varit en trist påminnelse att ha dom där.
I övrigt har jag gått in i en liten svacka igen. Känner mig sorgsen mest. Ingen panik, bara sorg. Tårarna är oftast nära och det är jobbigt i vardagen att ha det så. Jag har nu fått mina prednosolon som jag ska testa men jag känner på mig att det inte kommer funka. Det blir ju detta tappra majförsök sen blir det ju inget förräns till hösten och det känns lite sorgligt det också. Det känns bara helt otroligt att det skulle funka på ett försök, bara sådär. Ok att vi är superfertila men det är lite väl optimistiskt...
Var hos tandläkaren igår. Har aldrig haft ett hål eller lagat någon tand och nu fick jag besked att min ena hörntand gått och dött! Den är död! Inga hål på 32 år och nu blir det rotfyllning!!!! Skämtar inte! Jag grät en skvätt men fick bokat en tid. Sköterskan sa "Tänk att det bara är en tand och att det går att fixa! Det finns många andra problem som är svårlösta så du ska vara glad att det bara är en tand". Min tanke "Men, tänk om man redan har en del av det där andra också. Är det inte lite orättvist i sånt fall?". Så kände jag. För mig är det inte bara en tand. Det är ytterligare ett problem att tampas med. Ytterligare pengar som ska betalas och ytterligare ingrepp i min kropp. Visst, detta går att lösa men jag har annat som inte gör det...
Höres!
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)