Svenssons

Igår öppnade Svenssons i Lammhult här i Malmö. Jag och älskade ska förbi idag efter jobbet och ruinera oss på massa möbler. Där finns en fin skänk som vi ska beställa hem och sen lite grythyttanmöbler till vår nya pergola hade ju inte suttit fel... Vi får se om vi vågar slå till på allt på en gång. Vi satsar hellre på få fina saker än massa från ikea. Det blir ett mantra jag ska tragla idag så vi vågar slå till på hela skiten :)

Detta är ju bara en av sakerna som är bra med dagen för för övrigt är det ju FREDAG! Det är ju jätte bra. Jag och älskade ska handla lite virke inför ett panelbyte på en av våra husgavlar. Sen kommer ju min syster ner och vi ska ju träffa dom såklart. Där finns ju ett nytillskott som jag inte har träffat än så det ska bli kul men också lite nervöst. Jag har inte träffat eller hållt en bebis sen det gick åt skogen för oss men jag hoppas det kommer kännas bra. Så här innan känns det ju bra så jag får förutsätta att det håller i sig. Kan ju bli en gnutta sorg just efteråt men det är jag ju så van vid vid detta laget så det får vara ok.

Ovan på allt så vankas det lååånghelg :) efter den vanliga helgen så är jag och älskade lediga måndag och tisdag och då ska vi till ystad saltsjöbad och spaa. Det kan ju inte bli bättre.

Med allt ovan sagt så är jag alltså lycklig. Skuggan som vilar inom mig känner ni till och den finns ju där varje dag. Jag kan tampas med det ganska bra för tillfället men jag är också säker på att det kommer fler svackor längre fram... det gör det alltid, men jag är så redo man kan vara. Livskriser kan man aldrig vara helt komfortabel med.

/C

Morgonfrieri har guld i mun :)

Idag har jag och älskade varit tillsammans i tre år <3 Jag friade till honom på nyårsafton 2010 och i morse friade han till mig. Jag blev så glad och det var så härligt med frukost på sängen och rosor. Jag svarade ja såklart ;) Jag tycker det känns jätte bra att jag också fick ett frieri även om jag var först ut. Kanske var han mindre nervös än vad jag var dock :)

Annars träffade jag min vän igår. Jätte mysigt. Vi satt hos oss och snackade. Min trötthet och huvudvärk försvann och det var bara härligt att prata och vara. Hon ska åka iväg nu så det dröjer tills vi ses igen tyvärr. Hon är ju insatt i vår situation och det underlättar tycker jag. Känns skönt att få prata om allt från hjärtat och inte ha masken på sig.

Annars är det ju bästa torsdagen idag och det är ju positivt värre. Jag ska köpa något till älskade på stan idag innan hemgång. Snart är det helg och det ska bli underbart!

/C

Förbjuden tanke?

De som aldrig behövt kämpa särskilt för att få barn utan lyckats på "normal" väg inom första året kan säkert ibland känna sig tomma när barnet kommit. Lite i stil med att man förväntar sig massor av nya känslor och förändringar men så upptäcker man efter några månader att allt ju är ganska likt innan ändå. Detta är nog det som blir en typisk depression hos nyblivna föräldrar. Detta är ju som bekant ganska vanligt, och många föräldrar i den sitsen känner säkert oerhörd skam över dessa känslor eftersom de ju borde vara så så lyckliga nu när bebisen kommit. Vi som kämpat lite extra... eller ganska mycket extra, blir vi ännu mer deprimerade tror ni? Har vi ännu större förväntningar på det där nya livet när barnet äntligen kommit? När vi då märker att det är ganska som vanligt ändå, hamnar vi i en djup svacka kanske?

Helt onödiga tankar men något jag funderat på... bara sådär lite grann...

/C

Trött

Shit vad jag är trött. Detta med sömnproblemen är så jobbigt. Jag sover inget efter kl 03,00 vilket ju börjar tära lite. Det finns säkert de som sover ännu mindre men jag tar mig friheten att gnälla här på bloggen :) Jag är trött helt enkelt.

Idag var jag förbi lab och lämnade vad jag hoppas är ett sista blodprov. Hoppas nu HCG är på 0 och att jag är fri från detta. Jag är lite orolig känner jag för jag vill ju inte ha fler problem just nu...

Mensen har segat igång lite lite så det är väl nästan i sin ordning. Jag har huvudvärk och lider av detta tillsammans med tröttheten. Inte så muntert kanske... sorry.

Vet inte hur det kommer sig att jag inte längre funderar på våra barnförsök. Kanske har jag inuti mig gett upp en smula. Kanske har jag påbörjat resan att förlika sig med att det inte blir barn alls. Min familj får kanske "bara" bestå av mig och älskade. Kanske är jag bara så jävla trött på hela skiten och inser att jag måste leva resten av livet med allt detta oavsett hur mycket jag önskar något annat. Jag vet inte vad det beror på men jag har ingen lust att fundera på det mer.
/C

Kärlek

Att älska en annan människa fullt ut är ett privilegium. Jag ska på aw ikväll och ska ta bussen hem efteråt. Ikväll är det Desperate Houswifes så jag vill hem i tid. Älskade på msn: "Det är bättre du ringer så jag kan hämta dig. På så vis hinner du till despan och jag får extra tid tillsammans med dig". Detta var inget han sa för att vara extra söt utan sånt säger bara han ibland för sån är han! Helt fucking amazing! Jag älskar denna mannen...


Puss Älskade <3

Inget speciellt

Idag är det verkligen bara vanlig tisdag. Jag har inga känslor för något speciellt utan funderar på sin höjd när mensen ska komma. Tror det är ganska snart och då har vi ett försök till innan hösten, thats it. Det ska ju bli skönt att veta att kroppen fungerar som den ska så jag vill gärna att mensen kommer snart så jag vet. Känner lite malande huvudvärk vilket brukar vara ett tecken så jag tror det är på g.

Annars, nä, ja, vet inte. Har inte så mycket känslor att storma ut. Kanske är jag tom eller kanske är bara allt ok. Vet faktiskt inte. Återkommer när jag har något roligare att skriva.

/C

Lite blandat

Liten rapport av helgen kanske. Det var en underbar lördag. Solen sken och vi var ute hela dagen. Planterade grönsaker i landet och grejade med en massa. Det är verkligen vår stora gemensamma hobby som vi begraver oss i när det är motigt på annat håll. Barnbiten har ju till mångt och mycket räddats av husbiten och allt vi kan fokusera på hemma istället. Vi har fått det så jävla fint nu och jag är så stolt över oss! En del av de personer som jag berättar om allt vi fixar och gör hemma för kan typ säga "Det finns så mycket annat i livet också, glöm inte att ni ska pausa och hinna med lite kul också", eller nåt liknande. Vi gör det vi tycker är roligast och vi mår jätte bra av att fixa hemma i huset! Då är vi aktiva och tillsammans. Vi mår bra helt enkelt. När vi gör hemma så är det som en paus för oss. Resten av livet är det som är tufft och kämpigt och hemmafix är vår belöning och där vi lyckas och mår jävligt bra. Så, det är alltså självvalt och det är detta som är vår paus.

Annars så är det ju långledigt för min del efter denna veckan. Underbart! Vi ska på spa måndag-tisdag nästa vecka så det blir en kort nästa vecka istället och en lång helg. Det ska bli skönt att spaa! Jag och älskade ska mysa som bara den :)

I övrigt så försöker vi inte fundera allt för mycket på barnbiten. Vi vaccinerade oss i fredags inför kommande bröllopsresan och någonstans tänker jag att det är helt ok om det inte lyckas denna gången som vi har på oss innan vi måste pausa. Om det inte blir något så kommer vi ju iväg på vår livs resa istället och det ser jag fram emot i så fall. Massa äventyr på savannen och sen simma med havssköldpaddor på Zanzibar! Underbart! Så fort vi vet hur försöket gått bokar vi i så fall resan och det ska ju bli härligt i sånt fall. All good.

Kram

Positivt

Jo, idag och några dagar nu har jag mått ganska bra och det har varit bra stämning runt mig och älskade. Jag pratade med honom om det igår och han höll med. Trots att detta var värsta missfallen (två på ett bräde tom) hittills så känns det bättre än efter de andra. Kanske gjorde chocken av allt att tacksamheten tog över sorgen? Det känns som att det finns en glädje snabbare och det har gått lättare än jag trott. Det kunde ha blött mycket mer än det gjorde. Allt detta skulle kunna ha inneburit att jag, i det extrema fallet, förblödde och dog. Thanks RMC Malmö, you suck!

Hur som, nu är det helg och det ska ju såklart bli mysigt värre! Jag är glad och älskade är glad. Ikväll blir det vin och hemmalagad pizza :) men först ska vi vaccinera oss efter jobbet. Det är nämligen så att vår bröllopsresa ska gå av stapeln till Tanzania och därefter Zanzibar :)) Det blir en vecka safari i Tanzania och sen lyx på 5 stjärnigt hotell på Zanzibar. Äventyr och lyx i ett, min favvokombination. Längtar! Detta blir ju bara av om vi inte blir gravida på detta nästa försök så det är ju en liten tröst. Misslyckas vi då så kan vi längta till Afrika istället. Lite plåster på ett sår som ändå aldrig kan läka...

Nu, jobb jobb jobb och sen vaccination och hemmamys :) Det var mycket positiva saker idag... ska hålla hårt i det!

Ha det fint alla!

Kram

Mot helg!

Klarade av lönesamtalet bra igår. Inte för att det finns så mycket pengar att slåss om men jag slängde in att extra semesterdagar funkar för mig om det är på det viset.

Har börjat få lite ny viktpanik. Känner att jag plöfsat till mig sedan operationen och det är inte ok. Träningen är inte riktigt igång än men hoppas på nästa vecka blir mer intensivt. Maten har också dragit iväg dessa dagar och godis och skit har slunkit ner. Det är ju så tråkigt att börja från 0 igen och det känner jag att jag måste göra. Allt jag hade byggt upp i träningsväg osv innan allt detta skitet är nu förlorat och jag är plöfsig och svag :( Känner mig inte så fin i mina kläder vilket lett till lååång tid när jag på morgonen bara sitter på sängkanten och glor in i den öppna garderoben... fan också... måste verkligen hitta någon nytändning nu gällande detta. Jag måste också komma igång med fler promenader. Det hade ju varit fint och komma upp i 10000 steg om dagen igen.

Annars längtar jag till helgen såklart. Det blir alltid så på torsdagen. Ikväll kommer älskade hem :) Underbara torsdag!

Ett litet negativt gryn i mig tvingar mig att skriva detta... Vad tycker ni om "magbilder" som ska vara sådär "estetiskt fina"? Typ mannen lutandes och blundandes mot magen (typ som han lyssnar), eller håller om magen bakifrån på nått vis. Gärna i svart och vitt... Jag är typ helt allergisk mot detta. Kan inte rå för det och vill inte döma någon men hur fan kan man ta sånna bilder och sen visa upp dem för världen? Jag tycker det är så jävla tacky och ser alltid lika amatömässigt ut att jag blir helt sjuk. Detta hänger alltså inte ihop med min barnlöshet utan detta vet jag att jag hade tyckt oavsett. Tips, ta bilderna men inse att det ser töntigt ut och inte estetiskt för fem öre så behåll dem i familjealbumet! Tack.

Kram

Äntligen onsdag

Vilket betyder att tisdagen är avklarad. Det var en fasa som jag nu är så glad ligger i backspegeln. Smarta jag hade nämligen lyckats boka in en lunch med en höggravid vän som inte känner till vår historia alls och sen efter jobbet middag med en annan gravid vän som iofs känner till vår historia. PÅ SAMMA DAG! Jag kan ju säga att det mest var lunchen jag fasade för. Den vännen är en person med massor av energi vilket ju är härligt för det mesta men nu när hon är gravid är det ju lite besvärligt när all den energin hamnar på barnbiten. Det blir lite för mycket för mig och hon fattar ju inte detta. Jag kan ju tycka att hon borde känna av något även om jag inte har berättat men det gör hon sannerligen inte utan där är det bebisprat för hela slanten. Fast att jag försöker byta samtalsämne så bara återkommer hon. Det var så jävla dränerande att jag kände mig som en halv människa när jag gick därifrån. Den andra tjejen som vet allt vi gått igenom är ju en helt annan femma (hon är ju inte alls som den andra heller i personlighet vilket underlättar) och helt underbart att träffa. Den biten var inte svår alls. Då tar jag upp bebissnacket och hon avslutar det. Hon sa att alla ändå bara vill prata om det med henne hela tiden så hon tycker det är skönt med en paus och att träffa någon som fortfarande har henne i fokus och inte endast hennes mage. Det gjorde mig glad. Fina vän.

I övrigt så är jag ensam hemma ikväll. Älskade kommer hem imorgon. Saknar honom redan innan han åker.

Oroar mig för framtiden. Får som ett håll i magen när jag tänker på det. 5 missfall so far. Undrar hur många det blir totalt. Undrar hur denna historia ska sluta. 5 känns mycket och den siffran gör mig orolig. 3 eller fler är onormalt. Jag har ju passerat den gränsen med besked vilket är skrämmande. Oddsen är väldigt låga att man ska få så många missfall. Jaha, ja men nä. Vad säger man mer? Skit alltså. Livet på en pinne eller? Nä, verkligen inte.

Idag blir det intensivt här på jobbet. är helt överöst med arbete och projekt så jag måste fokusera och försöka inte tänka så mycket på det. Ganska svår uppgift...

Snart kommer min syster på besök. Längtar! Det är en bra sak som jag kan se fram emot framöver. Det och ystad saltsjöbad :)

Kram

Äh va fan

Trodde inte det skulle bli fler mellanblödningar... igår kom det blod. Fan också! Det säger mig att min kropp spelar allan och inte kommer vilja samarbeta. Allt är som vanligt alltså. Det är ju inte dags för mens ännu för det går inte. Jag har inte fått prednisolonet än så det går inte med ägglossning eller mens just nu. Det måste vänta ett par veckor till thank you very much. Lägger ju en hel del hopp till den medicinen, men det är allt jag har. Hopp att det ska bli annorlunda denna gången. Jag klamrar mig fast och just nu känns det som att enda anledningen till att jag orkar ett försök till är den medicinen. Jag vet att det inte är bra att hoppas allt för mycket på en enda sak men det är hoppet jag har. Har ju hört så mycket bra om det och många som lyckats... vill ju bara att det ska bli så för mig också... det hinns precis med ett sista försök innan hösten så nu gäller det. Sen blir det ett längre uppehåll och därför är det ju så så viktigt att jag får en chans på just detta försöket. Efter denna ägglossningen är det kört på väldigt långt tid så det stressar ju en hel del... fan.


Kram

Sömn

Det är så jävla märkligt. Ända sen operationen vaknar jag vid 3 på natten och därefter slumrar jag bara. Detta gäller helg som vardag. Det är så jobbigt och jag är så trött! Efter att jag vaknat kan jag liksom inte uppnå djupsömn igen. Det kan finnas förklaringar kanske... ganska uppenbart, men det märkligaste är ju ändå att älskade upplever exakt samma sak! Vi är galet lika i många avseenden men detta är ju lite sjukt. Sympatiserar han så starkt med mig och det jag upplevt eller är det något i luften vi andas? Ja, jag fattar ingenting.

Ps: Fick ett brev från min underbara läkare på KK som opererade mig. Det som opererades ut var ett foster samt sprucken äggledare. Inget annat var fel i undersökningen av detta. Lättad! Ingen svulst, cancer eller något annat. Min tredje arm eller nåt hittade de heller inte där de letade, hehe, tur ;))

HCG låg sist på 7 så det blir ett till test om två veckor. Läkaren verkar VÄLDIGT noggrann och det känns så tryggt och skönt. Det enda jag funderar på är varför de inte är nöjda med 7??? Tycker själv det är lågt och borde vara ok... tar det som att hon är extra noggrann efter min feldiagnos och att de bara vill försäkra sig. Hoppas ju att jag slipper lämna blod på lab så mycket längre. Hade ju varit skönt att bli helt fri så att säga.

Kram

Oinspirerad

Känner mig helt oinspirerad att skriva. Tycker bara det är samma gnäll som kommer ur mig varje gång. Hur som, jag försöker i alla fall.

Helgen har varit underbar. Jag och älskade har varit ute i trädgården hela tiden och byggt och haft oss. Älskade byggde ihop två planteringslådor till mig. I den en har jag satt sallad och örter av olika slag och i den andra har jag satt frö som blir blommor som jag kan plocka och ta in när det beger sig :) Lite luktärter, aster, lin mm. Det blev så himla fint! Jag är super nöjd! Nästa helg ska vi sätta potatis och lite sånt i vårt större land. Jag har köpt massa bra saker vi ska plantera :) Lycka!

I helgen har jag också lyckats ta mig iväg till spinning för första gången på hela denna skittiden. Jag hade ju nya spinningskor som jag fått av älskade och nya träningskläder som jag fått av syrran så det kändes jätte bra! Känner man sig fin och sportig så är ju det halva grejen... hur som så gick det bra i alla fall och jag kände inget av magen alls.

Det var glädjen det och den positiva biten. I övrigt så är det ju samma. Ångest inför framtiden. Tankar flyger runt och jag vet inte hur jag ska kunna bli en hel människa utan egen familj. Just nu är jag såklart inte hel, utan sönder, men jag ser ingen annan framtid om det inte blir barn. Känner mig lite som ett ufo i samhället och totalt utanför. Alla vänner har numer barn och jag och älskade står utanför och tittar på. Det gör ont i själ och hjärta vill jag lova. Jag älskar min man så mycket och jag tycker det gör så ont när han har ont. Det är fruktansvärt jobbigt.

En sak jag har funderat på och som måste göras snart är att skriva till chefen på RMC Malmö. Jag måste få framföra mina känslor om hur jag blivit behandlad och bemött därifrån. Hur jag blev feldiagnostiserad och hur jävla tokigt det kunde gått. De har inte ens ringt under denna tiden! inte ett pip från dom... Ja, jag måste göra detta snart.

Av och till är det väl också ok mitt i allt. Jag njuter ju av all tid med älskade. Jag tror att tacksamheten (att det inte gick värre än vad det gjorde) har trubbat av sorgen lite. I veckan ska jag fika med min gravida vän. Vet inte hur det ska gå. Kanske avbokar jag igen och skjuter på det en vecka till. Det känns fortfarande lite för jobbigt med gravidmagar om jag ska vara ärlig mot mig själv.

Nåväl, höres!
/C

Från ledsen till tom ToR

Det pendlar en del för mig nu. Jag känner mig omotiverad och orkar inte så mycket. Tom är jag. Innan var jag mer ledsen. Är väldigt trött när jag kommer hem. Tyvärr har sömnen påverkats vilket aldrig har hänt förr. Jag vaknar pigg vid 3-4 på natten och sen sover jag bara lite av och till och aldrig djupsömn. Detta gör ju såklart att jag blir så trött att det inte är klokt. Det har varit så hela veckan och nu är det fredag och jag är helt slut. Tänkte ta ett första träningspass i helgen och hoppas lite att det hjälper. Kanske sover bättre om jag får komma tillbaks till träningen igen. Vägde mig idag och till min glädje hade jag inte gått upp allt jag gick ner innan detta hände. Hakar på trenden att hitta en positiv sak varje dag som jag ska tänka på när jag blir ledsen. tror det kan funka för mig också.

Jag och älskade har tagit ett beslut. Det blir inget stort bröllop till sommaren. Vi håller det inom familjen istället. Jag kommer säkert må bra när det beger sig men vägen dig är lång och det känns bara så väldigt dränerande att planera något alls. Jag vill liksom bara inte och både jag och älskade är lättade efter beslutet. Det känns skönt. Kanske blir det fest lite senare i höst i stället. Det hade känts mycket roligare och då kanske jag har orken tillbaks. Det vi orkar är att planera vår bröllopsresa så det gör vi hellre :) Den blir magisk! Berättar mer om planerna senare.

Ja, lite tom men ok tror jag. Glad åt vikten och längtar till träningen. Ska bli så skönt och få komma vidare. Det går lite lättare allt eftersom och nu låg HCG på 7 sist vilket ju är bra. Ett till test om två veckor sen är jag befriad från vården på ett tag. Nu längtar jag bara till ett nytt försök och att testa prednosolon denna gången. Jag har hängt upp mycket kring det läkemedlet och hoppas ju att jag inte blir besviken men det får vi ju se. Tills det går åt helvete nästa gång ska jag försöka leva och längta till prednosolonet :) Det blir toppen!!!

Nu är smilet på och det är fredag! Härligt som fan och det blir trädgårdsfix i helgen :) min och älskades favvosyssla för tillfället.

Ha det fint därute och ta´t lugnt idag.... fredagen den 13 är här!

Kram

Det var den påsken det...

...och nu är den över. Jag och älskade har haft det fint. Jag tog en välbehövlig paus från bloggen men har nu nya krafter och orkar skriva igen :) Tyvärr tycker jag att det fanns många dåliga nyheter när jag uppdaterade mig på era sidor. Det gör mig ont och jag vill bara att det ska gå bra för oss alla. Tyvärr bidrog ju inte jag heller med någon lycka det senaste men alla ni ger ju mig hopp så jag vill ju så mycket för er också.

Jag har läkt fysiskt och hcg sjönk från 7000 (som RMC tyckte var lågt och bra, ehh what?) till 77 som verkligen är lågt och bra. I dag var jag inne igen och nytt prov som nu förhoppningsvis ligger på 0. Pust, så var det över. Visst är man lite lättad men jag är också väldigt vemodig och ledsen. Som så många andra i min situation så känner man sig så innerligt tom och ensam. Jag har ju älskade som bara är en centimeter ifrån mig alltid men ändå känner man sig ensam. Kanske är det nödvändigt att det blir så men det är också lite sorgligt. Att läka i själen tar mycket längre tid så där måste jag bara ha tålamod. Det kommer ta sin tid denna gången, precis som de andra gångerna, och så är det bara. Ärren på min mage ser fina ut och nu väntar jag bara på att stygnen ska försvinna av sig själv som det är sagt.

Jaha, var samlar man kraft till nya tag? Har någon ett bra ställe? Jag och älskade ska till ett spa om några veckor men jag menar riktig egen kraft. Vart hittar jag den? Mitt bland jobbstressen kanske? Kanske bland vänner som inte vet något alls om vår situation? Eller varför inte i sin ensamhet? Ja, ni hör ju. Kraft är något jag är utan just nu och behöver massor av...

Påsken var fin. Vi byggde plank med pergola och det blev så underbart fint. Älskade är så duktig på att snickra så han har gjort ett jättejobb. Min hjälte <3 Jag planterade vildvin som ska växa upp i den och det kommer bli en oas på sommaren där vi får skugga. Annars har vi inte gjort så mycket. Jag fyllde 32 så det firade vi med en utflykt med lunch på österlen, super mysigt. Inte för jag tycker det är så kul att fylla år längre men det är nog inte mycket annat som är kul längre heller så det hänger väl ihop med resten av mitt liv just nu.

Jaha, och i veckan ska jag fika med min gravida vän. Kul. Känner verkligen inte för det men hur gör man detta? Hon är ju min vän och den enda som känner till vår historia bland vännerna så jag får nog bita ihop bara. Som ni hör är allt som vanligt.

Trots allt detta mörka så är jag ok på något vis också. Det går och jag är tacksam att allt gått så bra som det gjort. Det kunde slutat illa och jag är glad att jag är här. Tyvärr känner jag viss uppgivenhet om framtiden och jag har svårt att tro att vi kommer få barn. Jag tror knappt det längre utan tycker nog det ser mörkt ut. Det blir nog inte den framtid jag alltid drömt om och det får jag försöka acceptera. Kanske blir det bara jag och älskade och vi blir en familj på två istället. Tårarna kommer när jag skriver om detta och det är verkligen jätte tufft att tänka sig. En dröm och självklarhet man haft från barnsben suddas i kanterna och försvinner sakta bort....


Kram

Små saker men otroligt tydliga

Pust och stön. Jag är så trött. Jag har varit på projektledarkurs nu i två dagar med jobbet och jag är såklart helt färdig. Jag har ju inte så mycket plats på hårddisken för nya intryck om man säger... Imorgon har jag anordnat en mässa med jobbet som jag måste hålla ihop så det blir ju minst sagt intensivt. Sen är jag ledig. Tog flex torsdagen och sen kommer ju alla röda dagar och jag kan återhämta mig. Jag kommer nog se tillbaka på dessa dagar längre fram och undra hur fan jag orkade, men på något sätt så går det ju bara.Vete fan hur och det tar förmodligen på något konto någonstans. Jag får säkert en nota för det någon annan gång... hoppas jag har råd.

Jag läker fysiskt i alla fall. Nu är jag rörligare och det blir bättre för varje dag vilket ju är skönt. Jag tog bort förbanden igår så nu har jag bara små plåsterlappar och det ser ok ut.

En observation som är svår för mig... den låter kanske liten men för mig betyder den massor. För ett par veckor sedan hade jag en skön glans i ansiktet och ögonen. Jag var gravid enligt min kropp och det märkte jag verkligen. Jag hade en schysst glow och jag var gladare än någonsin. Nu finns det ingen glow utan det är bara så jävla dassigt blekt och grått och en hel drös finnar. Detta är verkligen tydligt för mig och jag sörjer att det blivit såhär...igen och igen och igen. Nu blev det ju två missfall i ett så nu blev kanske effekten lite extra. Nu har vi alltså haft 4 missfall och ett x.

En annan sak som jag är extra ledsen för just nu. Det kanske inte hinns med ens ett försök innan bröllopet som är i augusti. Troligtvis får jag inte mens förrän mot slutet av maj och vi har bestämt att vi inte ska försöka från juni  till augusti eftersom vi inte vill riskera missfall mitt i bröllopstalen. Detta innebär att vi istället har typ 1 försök på hela detta året om vi ska vara gravida (och ha vågat berätta för släkt och vänner) till jul detta året. Vi kan alltså försöka i september och framåt men chansen att vi är har kunnat glädjas under detta året är alltså numer minimal. Lyckas vi inte i septemer så finns det inga goda nyheter denna sidan nyår. Detta känns ju hur jobbigt som helst eftersom att det betyder att hela detta året bara försvann från oss. Ett helt år är borta och vi är bara i april!!! Hur ska jag orka denna tanken??? Vi kommer helt klart inte ha familj detta året och troligtvis heller inte veta att/om det lyckats för den delen heller. Jag fattar att många som läser detta tycker att det är att måla fan på väggen och väl negativt men rent krasst så är det ju så. Detta året blir inte vårt :'((

/C

Söndags lunk

Idag gör jag inte mycket men jag har gråtit en hel del och så har jag bakat hallongrottor. Mannen är ute och bygger staket och är som vanligt världens bästa. Jag ältar i mitt huvud och försöker bearbeta men det går segt. Det är som en stor deg med intryck sen i onsdags och det är verkligen jätte svårt att skaffa sig perspektiv.

Kroppen läker sakteliga. Jag kommer upp och ner i sängen på egen hand men har ont fortfarande, men det går. Det känns att det inte är kroppen som är utmaningen utan det kommer vara själen denna gången. Kroppen läker ju förr eller senare.

Tänker på klinikchefen på KK akut som satt med oss en stund efter beskedet från sista ultraljudet. Han förklarade på ett så fint sätt hur bråttom det nu var. Jag förstod att det var allvar men han sa det så fint att det aldrig fanns panik eller tvivel. Han var verkligen en jätte bra person för mig just där och då. Han skojade lite om att vi inte behövde rulla in mig på två hjul på britsen men att det ändå behövde hända så snabbt som möjligt. Samtidigt frågade han flera gånger om jag förstod vad som höll på att ske. Jag förstod allt och sa att jag önskade åka in på två hjul om det behövdes, det var ok med mig.

2012... det ser mörkt ut. Hoppet sinar och nästa jul ser nog ut som den senaste. Jag fyller 32 nästa vecka. Älskade hade bokat in oss på spa men nu är det avbokat. Vi får ta det när jag kan bada och njuta av en sådan sak men jag hade egentligen behövt det nu. Det är så tomt i mig och jag önskar att allt var så annorlunda.

Vi ska skicka ut bröllopsinbjudningarna nästa vecka. Behöver jag säga att jag inte vill? Jag vill gifta mig med älskade, såklart, men hur ska jag orka en fest? Som det ser ut nu med läktid och allt så hinner vi inte ens med ett försök till innan som vi hade tänkt.

Fan, jag pallar inte detta. Just nu finns inget för mig.

/C