Missfall 2...

Ja, då var vi förbi första missfallet. Det var sorgligt men ändå var vi hoppfulla. Det är ju så vanligt med ett missfall så det var bara att ta sig igenom. Planen var ändå att vänta en mens eller två innan vi skulle ge det ett nytt försök. TROTS den planen så var ju mensen sen. Vi tänkte att det måste bero på missfallet. Kanske tar det lite tid innan kroppen återhämtar sig och mensen kommer. Vi närmade oss skidsemestertider i februari 2011, veckan innan vi skulle åka och 6 veckor efter missfallet hade det fortfarande inte kommit någon mens. Just in case köpte jag ett test... det var ett +!!! Tänka sig, helt fantastiskt var vi gravida igen! Iväg på skidresa utan franska ostar och vin för min del. Lite märkligt att jag inte hade ett enda symptom... men trots det glad och hoppfull. Efter skidresan skulle jag ganska snart börja på mitt nya jobb! Kul!

(En lååång parantes till detta angående det nya jobbet... jag hade först tackat nej till erbjudandet med orden "det är nog inte lämpligt då vi står i startgroparna att skaffa familj". Nya arbetsgivaren var toppen och sa att det ABSOLUT inte gjorde något, bara roligt. Alltså tog jag jobbet trots våra planer med tanken att det var en toppenarbetsgivare).

Natten till min första arbetsdag har jag kramper i magen hela natten och blodet forsar. Än en gång fantastisk tajming. Klockan 5 på morgonen bestämmer vi oss för att åka in akut. Just då, väl påklädd på väg ut i bilden händer något. Jag går en sista gång på toaletten. Där kommer "det ut". Det var så jävla sorgligt och smärtsamt både att uppleva och se... där låg det i toan. Denna upplevelse är för mig än idag en förfärlig upplevelse. Fick sjuka mig första dagen och starten på detta nya jobb påverkar än idag min bild av det nya jobbet negativt. Traumat är fortfarande för mig kopplat till min arbetsplats vilket verkligen är synd och sorgligt i sig. Dagen efter fick jag ta mig samman och dyka upp på den utbildning som redan var bokad och planerad för mig och detta var ingen lätt sak. Jag blödde fortfarande massor och hade jätte ont i magen. Jag hade förlorat kampen att få behålla barnet i vecka 10. Detta missfall följdes av besök på KK och "bokföring" av vad som hänt. Nu hade vi ett försök kvar innan vi tillhörde den där minoriteten som behöver utredas. Efter detta missfallet skulle vi absolut vänta en mens, om det nu kunde hjälpa. I min historia var detta nog den mest smärtsamma upplevelsen så här långt, men jag utesluter inte att det kan bli värre. Idag vet jag så mycket mer än vad jag visste då...

Kram