Ja, det är mycket känslor nu. Jag har samlat ihop mig lite men har en del kvar att bearbeta. Känner ett behov av att prata mycket om det som varit det senaste dygnen. Stackars älskade fick lyssna 20 min i natt på hur tacksam jag ändå var och att jag någonstans i allt detta elände känner viss lycka och glädje.
Detta hände. Vul på RMC i måndags såg ju jätte bra ut hette det. Läkaren tittade lite snabbt och tyckte sig inte se något som inte skulle vara där. Missfallet var på väg att ha blött klart och det skulle inte vara långt tid kvar med blödandet. Jag berättade IGEN att jag hade ont på höger sida men detta menade läkaren på inte var så konstigt eftersom magen är ansträngd av att stöta ut fostret. Efter ca 30 sek undersökning fick jag klä på mig och vi skulle hem. Tisdag kväll drabbades jag av enorma smärtor. Nu i efterhand tror jag mig veta att det var då äggledaren sprack och det blev en blödning i buken till följd av det. Det är omöjligt att beskriva smärtan men den var enorm. Jag blev illamående och skakade av den och sen på onsdagen tyckte jag nog inte det hade släppt så mycket som jag hade hoppats. Då åkte vi in vid lunch till KK akut för att lugna nerverna inför helgen. Besöket på KK ändrade verkligen allt. Läkaren reagerade omedelbart på att det var illa ställt. "Myomet" som RMC pratade om vid tidigare vul tyckte han inte alls såg ut som ett myom och det förstod han inte alls hur de kunde tro att det var. Dessutom såg han genast blödningen i buken samt att RMCs tagna HCG värden var på tok för höga för ett missfall. RMC borde ha reagerat på detta. Han verkade ganska upprörd över deras bedömning och jag blev chockad. Allt jag kunde säga var ju att de så sent som i måndags sagt att allt såg bra ut... Han skickade hem mig med strikta restriktioner om sängläge och in direkt vid smärtor. De skulle ringa från KK morgonen efter för ett ultraljud på supermaskinen. Kvällen och natten gick ok de ringde på morgonen och jag skulle på vul kl 10. Väl inne sa läkaren som genomförde vulet att hon aldrig sett ett så stort X så hon kunde inte ens säga att det var ett X. Hon kunde inte begripa att det kunde ha blivit så stort och hon bedömde det som väldigt akut. Hon ringde genast ner till akuten igen och sa att jag skulle ner och opereras och det skulle ske inom max 4 timmar. Här fattar ju jag och älskade allvaret. Efter det så gick det så snabbt. Innan vi visste ordet av det var jag uppkopplad mot massa maskiner och i sjukhuskläder. Älskade följde med mig till rummet och stannade tills jag skulle in. Man kan ju säga att vi höll hårt i varandra där. Ett par timmar senare rullades jag in och allt gick bra. Jag var nervös och ledsen såklart men bemötandet av personalen var helt fantastiskt. Vilken skillnad från RMC!!! Där finns ju inte en vettig människa i jämförelse. Min ledare opererades som sagt bort och det var ett mycket stort X. Blodet och Xet hade geggat ihop sig med blindtarmen och äggstocken men läkaren räddade allt utom ledaren som självfallet fick stryka med. Jag kände mig trygg hela tiden med att allt gick rätt till.
Nu i efterhand så kan jag ju känna en enorm sorg. Nu tampas jag med förlusten av ledaren samt missfallet på en och samma gång. RMC kunde ha kostat mig livet och det är givet att det ska anmälas till socialstyrelsen. Jag ska bara samla lite kraft. Så här får det inte gå till! De kanske kan reda ut ett äggplock, återföring och sen gravtest men de ska inte hantera något utöver det! Katastrof och shit vad det kunde gått illa!!! Där kommer tacksamheten in. Jag är glad att allt ändå gått bra och jag sitter här nu i skrivande stund, = lycka. Läkaren som kom in efter operationen beklagade å RMCs vägnar och sa att hon förstod mina känslor. Då hade jag inte ens sagt något än men efter att hon läst journalen så förstod hon hur det skulle upplevas av mig. Äntligen tittade någon på riktigt och gjorde ett korrekt jobb. Det känns underbart! Jag vill avskaffa RMC för patienter som mig, de borde inte få hantera det ens. De borde genast ha lämnat över till akuten i det läget. Förlåt, men jävla gubbjävlar på det stället! Jag är så förbannad och jag vill bara möta dom igen och meddela hur jag upplevt deras jävla behandling. Har man inte kompetens ska man liksom hålla käften tycker jag. Jag vill ALDRIG mer tillbaks dit! I så fall bara för att berätta att jag är glad att de inte fick sista ordet utan nu är jag ok igen. RMC i Malmö kostade mycket av min hälsa och det vill jag att de ska få veta.
Nu ska jag läka. Jag ska sörja färdigt och sen ska jag njuta en liten stund av den tacksamhet jag känner av att vara här och ändå vara ok. Jag klarar mig utan ledaren och vem vet, kanske funkar det nu? Man vet ju aldrig... detta kanske var "felet" de inte hittade? När jag är klar med detta vill jag försöka se framåt igen och glädjas år framtiden. Det ska gå.
En sak till... första läkaren av de tre på RMC som undersökte mig sa att det var 1 chans på miljonen att det satt en graviditet till i min mage fast på fel plats.... Behöver hon en liten kurs i biologi och statistik kanske? Kärring! Tror hon att det endast finns typ 9 tvåäggstvillingar i Sverige eller? Hur kan det vara en på miljonen??? Jävla idiot!!! Ovanligt och omöjligt är för fan inte samma!
Tack alla för ert fina stöd. Det värmer och glädjer mig otroligt... ni skulle bara veta!
Kram
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
Trött och lite tagen
Men nu är jag hemma i alla fall. Redan på ultraljudsmottagningen sa läkaren att den kunde vara ett utomkveds men hon hade aldrig tidigare sett ett så stort så hon ville inte utesluta att det var något annat ändå. Där blev jag ju lite orolig kan man ju säga, jag menar hur stort kan det ha blivit? Det blev hur som operation och de fick ta bort äggledaren som var sprucken och fostret och blodet hade rört ihop sig men både blindtarmen och äggstocken men ledaren var körd. Ja, inte så konstigt att jag haft ont kan man ju säga.... Läkaren tröstade mig i alla fall med att det såg extra fint ut på vänster sida. Usch, vad ledsen jag är nu :( Det blev ett dygn på gynakuten och de har varit underbara. De, om än försiktigt, uttryckte att det var mycket märkligt agerande av RMC. Jag får ta det när jag orkar, just nu är det en minut i taget som gäller.
Just nu har jag ont och är trött... får skriva mer sen... orkar inte just nu. Tack för alla era fina kommentarer! Det känns så speciellt att få ha er här!
Kram
Just nu har jag ont och är trött... får skriva mer sen... orkar inte just nu. Tack för alla era fina kommentarer! Det känns så speciellt att få ha er här!
Kram
onsdag 28 mars 2012
Jaha ja, knappt förvånad.
Så var jag hemma igen efter en lååång dag på KK akuten i Malmö. Efter 3,5 timmar kom jag in och fick träffa läkaren. Han gjorde ett mycket grundligt vul och det var riktigt smärtsamt faktiskt. Vet inte vad han petade på därinne men ont gjorde det så tårarna sprutade. Allt är alltså inte som det ska. Han hittade "myomet" som de också pratade om på RMC och menade att det borde man titta närmre på. Han hittade också en blodansamling (samling vätska) mellan livmodern och tarmen som kan förklara mina tarmproblem. Den ska ju inte vara där såklart och han var lite bekymrad över den. Sen kommer vi till finalen... troligtvis ett utomkveds på höger sida, tada! Alla onda ting blev tre? Det förklara ju smärtan jag känt/känner där. Till detta kan jag lägga att jag var hos RMC i förrgår och då såg allt bra ut??? RMC i Malmö begriper jag mig inte på ALLS. Hur kunde de missa allt detta????? Var är deras kompetens? 3 läkare på RMC har tittat!!!! Läkaren på RMC avfärdade utomkveds eftersom de såg en misslyckad graviditet i livmodern och det var så liten risk att det fanns ytterligare en... tada, igen. Finns där en nitlott så drar jag den såklart. Läkaren idag menade också att det allt för långsamma HCG värdet också talade om för honom att det står snett till och det var inte alls omöjligt med fler än ett foster fast på olika ställen i magen. RMC, hallå!!! Varför har ni inte haft samma reflektioner? Jag har ju vid VARJE besök meddelat att jag har ont till höger. Detta sa jag senast i måndags! Jag är så ledsen och så besviken att jag inte vet vad jag ska göra. Nu är det strikt sängläge pga blödningen i buken och sen blir det ett samtal från KK imorgon bitti. Då ska jag in på ny undersökning med deras superutrustning och OM det nu blir bekräftat utomkveds så blir det operation imorgon där de tar bort ledaren. Jag är så knäckt... det finns bara mörker och tårar just nu, jag är bara så jävla ledsen. Mitt liv är bara en stor hög med skit. Orkar inte mer nu.
/C
/C
Sagt och gjort
Pratade med älskade och nu ska vi in till KK. Detta funkar inte, jag har så satans ont fortfarande... usch, vad ledsen jag blir av allt detta. Skit också, trodde det var över nu :(
/C
/C
Snälla, finn ett stort fel tack
Ojojoj vad är detta??? Det har gått ok hittills, ja, det har blött floder och dessutom gjort ont men allt har ändå varit under kontroll. I går åt vi middag och tog sen en kort långsam promenad i kvällssolen, fine. Väl hemma så kom det. Det högg och drog i magen och jag fick krypa in i sovrummet till sängen och kunde alltså inte röra mig, knappt prata, bara andas väldigt försiktigt. Det kändes som att det slet i tarmarna, sidan (höger) och överallt faktiskt. Jag hade så ont att jag låg och skakade! Hela jag rysste och var i stort sett svimfärdig! Det var som mest intensivt i ca 1 timme. Detta känns inte som att det hänger ihop med missfallet till 100%, men vad fan är det då??? Vi var på väg till akuten men så släppte det lite lite (kunde fortfarande bara ligga på rygg med benen upp) men vi avvaktade. Natten gick bra och jag sov, idag på morgonen kände jag det tydligt men ändå så jag kunde stå och gå (framåtlutad och ser ut som jag skitit på mig men ändå). Så sa vi imorse att vi kanske skulle in till sjukhuset ändå men vart åker man? Man får nog börja med KK så får de skicka vidare därifrån, men jag har en känsla att detta är något annat än missfallet i sig. Det såg ju ok ut senast i måndags och det gör liksom ont på massa andra ställen i magen. Till slut bestämde vi att jag stannar hemma idag och så ser vi. Det är ju inte lika illa alls som igår men jag känner det en hel del ändå. Jag tänker gallanfall eller kanske blindtarmen eller nåt men jag har ingen feber...jag blev/är så jävla rädd att jag också hann tänka tarmcancer... vad fan är fel på mig och varför är min mage helt förstörd på detta viset? Det har ju kommit i samband med missfallet/graviditeten så på något sätt kanske det ändå hänger ihop men hur??? Just nu är jag bara så trött på detta och så ledsen att det är så dåligt som det är. Kanske ska jag in till KK i alla fall?? Jag vet inte vad vi ska göra, snyft. Det har inte gått över helt och nu är det ju jätte länge sen det började. Ska värma vetevärmaren igen och hoppas på det bästa, ett mirakel om detta släpper.
/C
/C
tisdag 27 mars 2012
Ett lyckotak?
Det finns fler bloggar som beskrivit denna känslan som jag nu har så jag vet att jag inte är ensam. Jag kan le och skratta, känna glädje och vara uppåt, men aldrig riktigt hela vägen upp. Det finns ett tak eller lock som gör det omöjligt att vara genuint glad eller på riktigt, vilket man än vill kalla det. Glädjen är liksom begränsad på något sätt och det har kommit i samband med allt detta. Glädjeribban har flyttats ner. Jag känner det så tydligt och jag vet ju vart det kommer ifrån. Glädjen är inte riktigt sann liksom... Det bär mig emot att säga att jag inte varit glad på riktigt på 1,5 år och så är det inte riktigt heller. Men jag tycker det blivit mer och mer påtagligt med tiden som går. Till en början var jag så säker på att detta "skulle gå över och ordna sig" men tillsammans med att den säkerheten sakta utplånas ändras också förmågan att vara riktigt lycklig, sådär gränslöst som jag minns att jag känt i mitt liv tidigare.
Det är sorgligt. Hoppas jag kan hitta tillbaka till den sanna glädjen en dag i framtiden, oavsett hur allt blir.
/C
Det är sorgligt. Hoppas jag kan hitta tillbaka till den sanna glädjen en dag i framtiden, oavsett hur allt blir.
/C
måndag 26 mars 2012
Sakta sakta...
Shit vad det sjunker sakta! De ringde från RMC nu och det har som högst varit 15000 och nu är det nere på 7000, och det är två veckor senare! Egentligen säger man att det ska halveras varannan dag. Den regeln gäller visst inte mig. Vi ska följa det till under 50 så det kommer bli ett antal blodprov till kan man ju säga... ska dit igen nästa måndag så får det fortsätta så tills vi är i mål. Vi kommer ändå inte kunna försöka igen förrän detta är i sin ordning så det är bara att hålla ut. Tycker bara det går så så låååångsamt.
/C
/C
Snart så!
Det var måndag igen och jag är på jobbet... trots vul idag så tänkte jag jobba både före och efter och det känns ok.
På vulet idag så kunde doktorn konstatera att myomet inte syns så tydligt längre och det ligger dessutom "bra", dvs skulle inte störa vid ett nytt försök. Han tycker alltså inte att vi ska göra något åt det utan det ser bra ut. Däremot var där en del blod kvar, ve och fasa. Det betyder att det nu blött i två veckor och jag kan nog räkna med en vecka till. Det jobbiga med att blöda är mycket den psykiska påfrestningen det innebär. Att bli påmind om ett smärtsamt misslyckande varje dag i tre veckor utan paus tar på krafterna kan jag säga. Det följer upp HCG och det blir nog flera besök till eftersom det sjunker så långsamt. Doktorn menar att det kan ta lite tid och särskilt när det blöder fortfarande. Det blir besked på det i em och sen nytt blodprov i slutet av veckan. Tänk att jag ens har något blod kvar i kroppen! Sen tyckte han att jag skulle boka en tid när det slutat blöda för att kolla en sista gång att allt är klart och allt blod är borta inför nästa försök. Det känns bra och jag behöver få det avslutet.
I övrigt har väl helgen varit ok. Ensam och lite sorglig men ok ändå. Älskade kom hem igår och då började jag gråta just när han kom in. Fint mottagande... Tror jag får lite uppdämt behov av att vara själv och inte få ventilera på flera dagar. Det är ju lättare när vi är två. Nu känner jag att chocken lagt sig, jag är samlad vid läkarbesöken och gråter inte så fort jag kommer in i rummet men nu är det mörkt på ett annat sätt. Nu är det lite djupare deppigt eller vad man ska säga. Nu kommer frågor kring vad är min funktion i världen/livet? Vad är min mening med att finnas och vad ska jag göra om vi aldrig får barn? Vad blir mitt värde liksom om detta inte fungerar??? Ja, massor med fundamentala grejer som jag stöter på efter varje missfall, som ett brev på posten. Det kommer nog i samband med att hormonerna ska sjunka och den där lyckan som fanns innan ska bort och ut. Det är säkert helt normalt men det är jobbigt på ett annat sätt. Nu ser jag nog inte lika ledsen ut men det är mycket svårare saker som pågår i huvudet.
Jag och älskade pratade om bröllopet igår... kanske att vi ändå har stor fest som vi hade tänkt från början. Det som är värst med det är att jag får bita ihop en hel massa för där kommer vara ammande bebisar och stora magar. Det går liksom inte att göra något åt alls. Oavsett om det blir stort eller litet måste vi göra uppehåll i försöken typ juni och juli och det känns lite jobbigt men så får det blir. Jag kan inte riskera att gå igenom detta just då. Vi får se men det lutar åt en större fest igen. Allt är ju bokat så det är jobbigt att ändra också...
Blä, avbokade just en lunch med en höggravid vän eftersom jag inte orkar just nu och fick ett mail tillbaks. Det handlade verkligen BARA om henne, bebisen i hennes mage och deras son. Nu är jag jätte glad att jag avbokade kan jag säga... det hade jag bara inte orkat med idag. Fattar inte vad som tar åt människor ibland. Har de ingen känsla? Syns det inte alls att det skulle vara ok att prata om något annat också som jag kan dela? I alla fall en liten liten stund? Jag kräver inte mycket och jag kan prata om barnämnet och vara tämligen oberörd (tom. intresserad) men inte endast detta ämne tack. Det hade varit ok en stund och om jag frågade saker om det men när någon bara pladdrar på utan att känna in alls...Även om hon inte känner till våra problem så vet hon ju att vi inte har några barn. Jag vet ju att hon inte har några katter så inte fan snackar jag om dem heeela heeela tiden när vi ses? Common sense...
Well well, mondag schmondag
/C
På vulet idag så kunde doktorn konstatera att myomet inte syns så tydligt längre och det ligger dessutom "bra", dvs skulle inte störa vid ett nytt försök. Han tycker alltså inte att vi ska göra något åt det utan det ser bra ut. Däremot var där en del blod kvar, ve och fasa. Det betyder att det nu blött i två veckor och jag kan nog räkna med en vecka till. Det jobbiga med att blöda är mycket den psykiska påfrestningen det innebär. Att bli påmind om ett smärtsamt misslyckande varje dag i tre veckor utan paus tar på krafterna kan jag säga. Det följer upp HCG och det blir nog flera besök till eftersom det sjunker så långsamt. Doktorn menar att det kan ta lite tid och särskilt när det blöder fortfarande. Det blir besked på det i em och sen nytt blodprov i slutet av veckan. Tänk att jag ens har något blod kvar i kroppen! Sen tyckte han att jag skulle boka en tid när det slutat blöda för att kolla en sista gång att allt är klart och allt blod är borta inför nästa försök. Det känns bra och jag behöver få det avslutet.
I övrigt har väl helgen varit ok. Ensam och lite sorglig men ok ändå. Älskade kom hem igår och då började jag gråta just när han kom in. Fint mottagande... Tror jag får lite uppdämt behov av att vara själv och inte få ventilera på flera dagar. Det är ju lättare när vi är två. Nu känner jag att chocken lagt sig, jag är samlad vid läkarbesöken och gråter inte så fort jag kommer in i rummet men nu är det mörkt på ett annat sätt. Nu är det lite djupare deppigt eller vad man ska säga. Nu kommer frågor kring vad är min funktion i världen/livet? Vad är min mening med att finnas och vad ska jag göra om vi aldrig får barn? Vad blir mitt värde liksom om detta inte fungerar??? Ja, massor med fundamentala grejer som jag stöter på efter varje missfall, som ett brev på posten. Det kommer nog i samband med att hormonerna ska sjunka och den där lyckan som fanns innan ska bort och ut. Det är säkert helt normalt men det är jobbigt på ett annat sätt. Nu ser jag nog inte lika ledsen ut men det är mycket svårare saker som pågår i huvudet.
Jag och älskade pratade om bröllopet igår... kanske att vi ändå har stor fest som vi hade tänkt från början. Det som är värst med det är att jag får bita ihop en hel massa för där kommer vara ammande bebisar och stora magar. Det går liksom inte att göra något åt alls. Oavsett om det blir stort eller litet måste vi göra uppehåll i försöken typ juni och juli och det känns lite jobbigt men så får det blir. Jag kan inte riskera att gå igenom detta just då. Vi får se men det lutar åt en större fest igen. Allt är ju bokat så det är jobbigt att ändra också...
Blä, avbokade just en lunch med en höggravid vän eftersom jag inte orkar just nu och fick ett mail tillbaks. Det handlade verkligen BARA om henne, bebisen i hennes mage och deras son. Nu är jag jätte glad att jag avbokade kan jag säga... det hade jag bara inte orkat med idag. Fattar inte vad som tar åt människor ibland. Har de ingen känsla? Syns det inte alls att det skulle vara ok att prata om något annat också som jag kan dela? I alla fall en liten liten stund? Jag kräver inte mycket och jag kan prata om barnämnet och vara tämligen oberörd (tom. intresserad) men inte endast detta ämne tack. Det hade varit ok en stund och om jag frågade saker om det men när någon bara pladdrar på utan att känna in alls...Även om hon inte känner till våra problem så vet hon ju att vi inte har några barn. Jag vet ju att hon inte har några katter så inte fan snackar jag om dem heeela heeela tiden när vi ses? Common sense...
Well well, mondag schmondag
/C
lördag 24 mars 2012
Hmm...
Är ju hemma själv denna helgen och älskade är hos sina föräldrar. Vi har ju beslutat att berätta för ett par personer i vår närhet om vår situation och till just nu tyckte jag det kändes bra. Älskades mamma som jobbar på KK i hans hemstad var en kandidat som vi tänkte det kanske var bra att prata med... han berättade för henne idag och jag fick en känsla av att det inte gick så bra. Känns ju asjobbigt! Eftersom vi har funderat på att skala ner bröllopet till bara närmsta familjen skulle det ju vara en ide att berätta för henne tänkte vi, så de förstår bakgrunden, men idag när älskade berättade så blev det nog mest ett "jaha" typ. Känns ju lite jobbigt tycker jag. Jag hade hoppats på lite engagemang och att det skulle bli bra för älskade att prata med någon också. Han lät lite besviken och det blev jag med. Man väntar sig ju inte 100% förståelse men i alla fall liiite. Dessutom jobbar hon ju med patienter som har våra problem så jag hade trott hon skulle förstå hur vi känner lite mer än vad det lät som hon gjort.
Önskar det gått lite annorlunda... nu känns det bara som att det var en dålig ide att berätta för henne. Skit.
Trevlig fortsatt kväll!
/C
Önskar det gått lite annorlunda... nu känns det bara som att det var en dålig ide att berätta för henne. Skit.
Trevlig fortsatt kväll!
/C
fredag 23 mars 2012
Schema
Om 45 min är det gemensam fika på jobbet (jag har handlat rulltårta på mormors) och kl 16 ska jag slinga och klippa mig :)
Två härliga saker att se framemot. Ska bara planera vad för gott jag ska äta och dricka ikväll... angenämt problem :) Tänkte inte hålla igen!
/C
Två härliga saker att se framemot. Ska bara planera vad för gott jag ska äta och dricka ikväll... angenämt problem :) Tänkte inte hålla igen!
/C
Fredag och bättre
Idag känns det bättre. Det kan nämligen inte kännas värre än vad det gjorde igår em. Shit alltså vad det var ett helvete. Jag hade väldigt ont i magen igår och det blödde verkligen hotfullt mycket. Jag tänkte på vad sköterskan sa när hon sa "blöder det som att öppna en kran måste du omedelbart in till akuten!". Det var alltså nästan som en öppen kran av och till vilket var otroligt skrämmande.
Där stod jag inför massa folk och höll min utbildning. Osäker på om det blödde igenom byxor och allt. Tittade efter bloddroppar på golvet, fläckar på stolen jag suttit i. Ja, ni fattar. Det var helt jävla förfärligt! Ovanpå det hade jag jätte ont, men det värsta var nästan känslan att det blödde så så mycket. Jag tänkte till och med tanken att jag kanske hade ett par liter blod i magen och höll på att förblöda. Jag var yr och vimmelkantig men mitt i det som för en liten stund kändes riktigt allvarligt för min egen hälsa så tänkte jag "kanske hinner jag hålla klart utbildningen och sen kan jag åka in akut och kanske ändå klara livhanken". Ja, jag är dum i huvudet!
(Utbildningen gick bra ändå, tack o lov. Tror alla var nöjda och ingen märkte något).
Man kan ju säga att det var ett sjukt helvete och nu är jag glad att det är över. Idag har jag inte lika ont alls och det blöder mycket mer måttligt. Puh. Kanske är det slut snart. Efter utbildningen och när jag var säker på att inget var som en öppen kran inom mig gick jag genast och köpte en svindyr handväska. Jag funderade inte ens en sekund, utan greppade bara tag om den, betalade och gick ut. Kollade inte ens innerfacken eller nåt. Tänkte att en sån dyr en har bra fack helt enkelt. Väl hemma så hade den ju det och jag är jätte nöjd :) Jag är inte sån som tröstäter utan jag äter när jag är lycklig. I olycka går jag oftast ner lite i vikt istället. Däremot har jag ett sjukt shoppingbehov när jag är ledsen! Jag handlar mig lycklig istället... Nåt ska man ju ha i last kanske...
Idag är det fredag och jag ska vila mig i form denna helgen. Man kan ju säga att det är välförtjänt. Det tycker till och med jag som inte är känd för att ge mig själv så många frikort precis. Ikväll blir det städa huset och sen mys med kisarna och imorgon blir det lite fix ute, men bara sånt jag tycker är roligt och orkar med. I helgen finns det inga tvång.
Hoppas ni alla får en fin helg. Jag hoppas massor för flera av er i helgen. Det är många som går igenom oroliga tider och även spännande tider. Jag tänker på er.
Kram
Där stod jag inför massa folk och höll min utbildning. Osäker på om det blödde igenom byxor och allt. Tittade efter bloddroppar på golvet, fläckar på stolen jag suttit i. Ja, ni fattar. Det var helt jävla förfärligt! Ovanpå det hade jag jätte ont, men det värsta var nästan känslan att det blödde så så mycket. Jag tänkte till och med tanken att jag kanske hade ett par liter blod i magen och höll på att förblöda. Jag var yr och vimmelkantig men mitt i det som för en liten stund kändes riktigt allvarligt för min egen hälsa så tänkte jag "kanske hinner jag hålla klart utbildningen och sen kan jag åka in akut och kanske ändå klara livhanken". Ja, jag är dum i huvudet!
(Utbildningen gick bra ändå, tack o lov. Tror alla var nöjda och ingen märkte något).
Man kan ju säga att det var ett sjukt helvete och nu är jag glad att det är över. Idag har jag inte lika ont alls och det blöder mycket mer måttligt. Puh. Kanske är det slut snart. Efter utbildningen och när jag var säker på att inget var som en öppen kran inom mig gick jag genast och köpte en svindyr handväska. Jag funderade inte ens en sekund, utan greppade bara tag om den, betalade och gick ut. Kollade inte ens innerfacken eller nåt. Tänkte att en sån dyr en har bra fack helt enkelt. Väl hemma så hade den ju det och jag är jätte nöjd :) Jag är inte sån som tröstäter utan jag äter när jag är lycklig. I olycka går jag oftast ner lite i vikt istället. Däremot har jag ett sjukt shoppingbehov när jag är ledsen! Jag handlar mig lycklig istället... Nåt ska man ju ha i last kanske...
Idag är det fredag och jag ska vila mig i form denna helgen. Man kan ju säga att det är välförtjänt. Det tycker till och med jag som inte är känd för att ge mig själv så många frikort precis. Ikväll blir det städa huset och sen mys med kisarna och imorgon blir det lite fix ute, men bara sånt jag tycker är roligt och orkar med. I helgen finns det inga tvång.
Hoppas ni alla får en fin helg. Jag hoppas massor för flera av er i helgen. Det är många som går igenom oroliga tider och även spännande tider. Jag tänker på er.
Kram
torsdag 22 mars 2012
Ps
En sak till som både läkaren och sköterskan sa igår... "Orkar ni fortsätta så går det till slut". Hur vet de de? Och det kan ju ta sisådär 18 försök och vem orkar det? Inte en chans!!! Max att vi orkar 5 till sen är det nog slut. Kanske färre.. det är svårt att säga men visst orkar vi en stund till, men inga 18 försök!
När vi skulle gå ut genom dörren efter besöket så gjorde läkaren en gest där han "Höll tummarna hårt"... ja, vad ska man säga om det? En läkare som håller tummarna... vet inte om det kändes så bra precis, ja, ni fattar. Där och då så kändes just den gesten som slutet på något vis. Det blev så tydligt att de inte kan göra mer och nu var det bara hoppet som fick bestämma allt. Till och med läkaren hade liksom bara hoppet kvar. Då känns ju inte oddsen så bra precis men det kanske är jag som är sarkastisk. Det kanske är helt normalt att en läkare "håller tummarna" för sina patienter, vad vet jag... jag är ju bara patient.
Nåväl, där var den lite mörka delen av mig framme igen.
Laters!
När vi skulle gå ut genom dörren efter besöket så gjorde läkaren en gest där han "Höll tummarna hårt"... ja, vad ska man säga om det? En läkare som håller tummarna... vet inte om det kändes så bra precis, ja, ni fattar. Där och då så kändes just den gesten som slutet på något vis. Det blev så tydligt att de inte kan göra mer och nu var det bara hoppet som fick bestämma allt. Till och med läkaren hade liksom bara hoppet kvar. Då känns ju inte oddsen så bra precis men det kanske är jag som är sarkastisk. Det kanske är helt normalt att en läkare "håller tummarna" för sina patienter, vad vet jag... jag är ju bara patient.
Nåväl, där var den lite mörka delen av mig framme igen.
Laters!
Snart helg
Idag är det ytterligare utbildning jag ska hålla i så jag kämpar på här på kontoret och hoppas jag inte får allt för ont under dagen. Lite alvedon hjälper så jag är beväpnad med en del sånt. Nu är det bara idag och imorgon sen får jag vila... det ska bli skönt. Det är säkert inte bra att vara igång så som jag är nu eller stressa för den delen. Jag tror jag gör mig själv en otjänst lite men så är det i mitt liv just nu. Helgen ska bli skön ur vilasynpunkt men jag längtar egentligen inte så mycket. Jag kommer vara ensam hemma för älskade ska iväg så det blir lite ensamt och jag kommer säkert vara ledsen en del också. Jag blir mer ledsen när inte älskade är hemma, han gör mig så glad nämligen :) finaste...
Det är ok på jobbet men jag märker att folk undrar vad som står på. De får de göra, jag vill inte berätta. Chefen har heller inte frågat mer så det är ju skönt på sitt sätt att jag får vara ifred. Sörja lite och försöka samla ihop mig igen. Jag längtar tills jag är "tillbaks". Det är så jobbigt att känna sig som en halv människa som jag gör nu.
Just nu är jag mest orolig att det ska dröja med nästa pluss. Det är jag jätte rädd för. Jag vill inte ha ett problem till. Hoppas jag slipper det, men det känns nästan som det kommer ta sin tid med tanke på hur min kropp mår just nu. Helvete.
Jaja, trött är jag och hem vill jag. Här sitter jag och det blir en lång dag idag.
Kram
Det är ok på jobbet men jag märker att folk undrar vad som står på. De får de göra, jag vill inte berätta. Chefen har heller inte frågat mer så det är ju skönt på sitt sätt att jag får vara ifred. Sörja lite och försöka samla ihop mig igen. Jag längtar tills jag är "tillbaks". Det är så jobbigt att känna sig som en halv människa som jag gör nu.
Just nu är jag mest orolig att det ska dröja med nästa pluss. Det är jag jätte rädd för. Jag vill inte ha ett problem till. Hoppas jag slipper det, men det känns nästan som det kommer ta sin tid med tanke på hur min kropp mår just nu. Helvete.
Jaja, trött är jag och hem vill jag. Här sitter jag och det blir en lång dag idag.
Kram
onsdag 21 mars 2012
Tillbaks hem
Då hade ytterligare en läkare tittat och det blir ingen skrapning just nu. Man kan ju säga att sjuksköterskan överdrev lite i telefon igår när hon nämnde akuttid, skrapning senast fredag osv. Man blir så trött. Läkarens dom nu var att ja, HCG sjunker för långsamt men det kan vara så ibland. I övrigt ser han bara lite blod kvar och inga fosterrester så han tyckte inte det skulle skrapas utan bara få blödas ut på hemmaplan. Han tyckte inte det såg besvärligt ut på vulet. På måndag blir det nytt blodprov och kanske vul igen så de kan se att det går som det ska. Tillbaks att försöka läka i hjärtat igen då och inte längre tänka på skrapning. Jag känner mig sliten i själen just nu :( helt jävla söndrig.
Både läkare och sköterska sa flera gånger hur glada vi skulle vara att vi blev gravida i alla fall. Varken jag eller älskade känner den glädjen. Det finns ingen hjälp till oss alls. Hade det varit svårt att bli gravid kan man få olika hjälp och behandlingar och jag hade hellre haft det så just nu. Istället lever vi i en total falsk trygghet där "inget är fel på oss" men allt jag känner är "vad är fel på oss". Jag fattar ju att något är fel. Något är ju så in i helvete fel... Just nu är såret i hjärtat djupt och jag känner mig sargad.
Jag längtar tills min födelsedag. Inte för att bli äldre utan för att jag och älskade ska iväg på spa då. Det ska bli så underbart skönt att få massa tid tillsammans och bara vara vi. Jag vill gärna ha läkt i själen lite tills dess så jag kan vara mitt gamla vanliga jag då.
Idag kom adoptionspapperna. Vet inte hur jag kände när jag läste där... lite depp faktiskt. Blev inte helt glad eller så utan kände bara uppgivenhet :(
Idag kom min systers andra barn ut och alla mår bra. Vi ska torka upp vår lilla vattenpöl och sen träffa dom när vi är på banan igen. Det känns skönt att hon har den förståelsen. Men igen... vad fan är det med tajmingen? Den är ju så jävla skitdålig varje gång!!!! Hur är det möjligt??? Jag vill ju egentligen bara orka glädjas fullt ut men tajmingen gör det ju omöjligt för mig.
Nu i april har jag och älskade varit ett par i 3 år. I 1,5 av dom åren har vi kämpat i denna skiten, dvs hälften av vår tid tillsammans. Nu går vi alltså in i att vi majoriteten av tiden haft detta att slita med. Vet inte vad det betyder, men jag minns knappt hur det såg ut innan.... vill bara få tillbaks den där lätta känslan när allt går på räls och det inte finns några problem. Utan detta problemet har vi faktiskt inga och jag vill få njuta av det igen.
Kram
Både läkare och sköterska sa flera gånger hur glada vi skulle vara att vi blev gravida i alla fall. Varken jag eller älskade känner den glädjen. Det finns ingen hjälp till oss alls. Hade det varit svårt att bli gravid kan man få olika hjälp och behandlingar och jag hade hellre haft det så just nu. Istället lever vi i en total falsk trygghet där "inget är fel på oss" men allt jag känner är "vad är fel på oss". Jag fattar ju att något är fel. Något är ju så in i helvete fel... Just nu är såret i hjärtat djupt och jag känner mig sargad.
Jag längtar tills min födelsedag. Inte för att bli äldre utan för att jag och älskade ska iväg på spa då. Det ska bli så underbart skönt att få massa tid tillsammans och bara vara vi. Jag vill gärna ha läkt i själen lite tills dess så jag kan vara mitt gamla vanliga jag då.
Idag kom adoptionspapperna. Vet inte hur jag kände när jag läste där... lite depp faktiskt. Blev inte helt glad eller så utan kände bara uppgivenhet :(
Idag kom min systers andra barn ut och alla mår bra. Vi ska torka upp vår lilla vattenpöl och sen träffa dom när vi är på banan igen. Det känns skönt att hon har den förståelsen. Men igen... vad fan är det med tajmingen? Den är ju så jävla skitdålig varje gång!!!! Hur är det möjligt??? Jag vill ju egentligen bara orka glädjas fullt ut men tajmingen gör det ju omöjligt för mig.
Nu i april har jag och älskade varit ett par i 3 år. I 1,5 av dom åren har vi kämpat i denna skiten, dvs hälften av vår tid tillsammans. Nu går vi alltså in i att vi majoriteten av tiden haft detta att slita med. Vet inte vad det betyder, men jag minns knappt hur det såg ut innan.... vill bara få tillbaks den där lätta känslan när allt går på räls och det inte finns några problem. Utan detta problemet har vi faktiskt inga och jag vill få njuta av det igen.
Kram
...
Jobbar hemifrån idag igen. Ska till läkaren kl 11 och jag vill verkligen inte vara på jobbet varken innan eller efter besöket. Det funkar liksom inte, eller rättare sagt, jag funkar liksom inte bland folk när jag vet att jag ska dit eller har varit där. Jag orkar inte med folk helt enkelt. Just nu känns det skönt att min chef är införstådd och att det är helt ok att jag jobbar hemifrån dessa dagar. Älskade är inom sitt jobb och kommer hem och hämtar mig innan RMC. Vilken klippa han är!
Igår hade jag så så ont i magen och var säker på att det skulle bli akuten på natten, men nähä. Sov jätte gott och har inte alls lika ont idag. Undrar vad domen blir. Antingen ser allt ok ut eller så får det bli skrapning och då är allt ok jätte snart ändå. Oavsett så är ju detta snart överstökat och det ska bli så så skönt! Jag vill bara blicka framåt nu. Trött på min kropp och önskar jag snart kunde komma överens med den igen. Det är inte lätt att leva i en kropp varje dag som strider mot en så förjävligt som min gör. Man liksom hatar det man måste leva med... tortyr.
Jag är lite orolig att det blir 10 månader nytt uppehåll. Hoppas verkligen jag kan återhämta mig snabbare denna gången för jag har inte lust att vänta 10 månader på nästa försök. Nä, nästa försök måste bli nu i vår, inget annat duger.
Håll tummarna kl 11, jag återkommer med svaret/domen...tack alla ni som peppar och kommenterar! Det är så fint att ha er <3
/C
Igår hade jag så så ont i magen och var säker på att det skulle bli akuten på natten, men nähä. Sov jätte gott och har inte alls lika ont idag. Undrar vad domen blir. Antingen ser allt ok ut eller så får det bli skrapning och då är allt ok jätte snart ändå. Oavsett så är ju detta snart överstökat och det ska bli så så skönt! Jag vill bara blicka framåt nu. Trött på min kropp och önskar jag snart kunde komma överens med den igen. Det är inte lätt att leva i en kropp varje dag som strider mot en så förjävligt som min gör. Man liksom hatar det man måste leva med... tortyr.
Jag är lite orolig att det blir 10 månader nytt uppehåll. Hoppas verkligen jag kan återhämta mig snabbare denna gången för jag har inte lust att vänta 10 månader på nästa försök. Nä, nästa försök måste bli nu i vår, inget annat duger.
Håll tummarna kl 11, jag återkommer med svaret/domen...tack alla ni som peppar och kommenterar! Det är så fint att ha er <3
/C
tisdag 20 mars 2012
Dåliga besked...
Så ringde RMC i em och det ser inte bra ut. HCG sjunker inte som det ska så jag ska in imorgon kl 11 igen och det blir att boka in skrapningen. Precis vad jag hoppades jag skulle slippa :( Dessutom har jag ont och jag tycker det tilltar vilket ju är jobbigt. Det blir vul-koll imorgon kl 11 och så får vi se när det blir tid för skrapning. Det kunde visst bli redan imorgon beroende på hur det ser ut, hur akut det är och hur ont jag har men det blir i alla fall någon gång denna veckan. De kunde inte säga när det blir än, utan det beror på hur det ser ut imorgon helt enkelt.
Ovan på allt skulle jag hållit i utbildningar torsdag och fredag och jag får blåsa av allt och det blir ju inte helt enkelt att förklara med så kort varsel.
På en annan plats i Sverige föds just nu ett barn och jag blir moster för andra gången.... livet alltså.
Kram
Ovan på allt skulle jag hållit i utbildningar torsdag och fredag och jag får blåsa av allt och det blir ju inte helt enkelt att förklara med så kort varsel.
På en annan plats i Sverige föds just nu ett barn och jag blir moster för andra gången.... livet alltså.
Kram
HCG
Lämnade nytt blodprov på RMC idag och det blir nog ytterligare ett mot slutet av veckan för att se att det sjunkit. Min nya läkare stack in huvudet när jag satt hos sköterskan. Det kändes bra och han log snällt mot mig. Han ville veta hur jag mådde och jag berättade att jag har ont i höger sida men ingen feber (lite orolig för denna smärta om jag ska vara ärlig..). Han trodde kanske att det var myomet han såg på vul sist, alternativt en infektion men då borde jag fått feber också. Vi skulle avvakta och jag skulle meddela om det blev värre. De ska ringa mig i em och meddela resultatet av HCG i alla fall så får jag komma tillbaks för fler blodprov.
Status annars, jo lite orolig att något är fel faktiskt. Jag har ont i höger sida när jag rör mig och jag blöder oförändrat med färskt blod fortfarande så jag hoppas det avtar mot slutet av helgen i alla fall. Det borde verkligen avta snart...
I övrigt så har jag funderat kring adoption lite. Kanske gör jag detta för att vänja mig och kanske lite för jag följer bloggar som är inne i den svängen. Inser att man måste ha två kontakter som ska intervjuas, vänner eller släkt och som själva har barn och som paret som vill adoptera har viss kontakt med. Detta är inte helt lätt. Vi har aktat oss för och undvikit dessa par så det hade ju blivit lite märkligt att be dem om en sådan tjänst. Vet inte vem eller vilka man ens skulle fundera på att välja. Alla steg i adoption känns jätte svåra och också lite förudmjukande. Jag har svårt för sådant och det kommer vara en kamp. Vi har ju varit tillsammans lite lite med min syster och hennes familj och barn så det skulle kunna vara en, men den andra vete gudarna. Älskades bror med fru och barn kanske? Vi har dock aldrig passat deras dotter så vet inte om det går att ta med..
Aja, vill inte tänka mer på detta. Vill bara tänka på vår egen väg rakt fram just nu och inte titta för mycket till höger och adoptionsgrejen. Vi får ta det när det kommer. Efter detta är avklarat ställer vi oss i kö men tar ett steg i taget efter det.
/C
Status annars, jo lite orolig att något är fel faktiskt. Jag har ont i höger sida när jag rör mig och jag blöder oförändrat med färskt blod fortfarande så jag hoppas det avtar mot slutet av helgen i alla fall. Det borde verkligen avta snart...
I övrigt så har jag funderat kring adoption lite. Kanske gör jag detta för att vänja mig och kanske lite för jag följer bloggar som är inne i den svängen. Inser att man måste ha två kontakter som ska intervjuas, vänner eller släkt och som själva har barn och som paret som vill adoptera har viss kontakt med. Detta är inte helt lätt. Vi har aktat oss för och undvikit dessa par så det hade ju blivit lite märkligt att be dem om en sådan tjänst. Vet inte vem eller vilka man ens skulle fundera på att välja. Alla steg i adoption känns jätte svåra och också lite förudmjukande. Jag har svårt för sådant och det kommer vara en kamp. Vi har ju varit tillsammans lite lite med min syster och hennes familj och barn så det skulle kunna vara en, men den andra vete gudarna. Älskades bror med fru och barn kanske? Vi har dock aldrig passat deras dotter så vet inte om det går att ta med..
Aja, vill inte tänka mer på detta. Vill bara tänka på vår egen väg rakt fram just nu och inte titta för mycket till höger och adoptionsgrejen. Vi får ta det när det kommer. Efter detta är avklarat ställer vi oss i kö men tar ett steg i taget efter det.
/C
måndag 19 mars 2012
Down under
Vill byta ut mig själv nu. Så jävla trött på deppigheten som bara inte släpper greppet. Har en skitdag och är så ledsen och missunnsam idag. Orkar inte tänka en sekund på alla det går bra för, tycker inte de förtjänar det och ja, jag är allmänt hemsk som person, jag vet. Sån här är inte jag egentligen... ju. När jag skriver ALLA så menar jag idioter på jobbet och fb och absolut inte fina bloggvänner. Er vill jag det ska gå bra för såklart och där har jag inga problem som liknar de här andra som jag försöker beskriva.
Trött och ledsen är jag och det är skit. Jag vill inte höra mer om bebisar eller barn, idioter som tycker till om meningen med livet eller något annat heller för den delen. Under dagen har jag dessutom åkt på en förkylning som är från helvetet och jag snyter mig heeela tiden. Nä, just nu är jag inte rolig alls. Vill bara hem och vakna på fredag istället. Kul.
Fan, tänk om vi aldrig får barn???? Shit, jag vet inte vad jag gör då. Paniken kommer lite så då och då och då knyter det sig i kroppen och jag mår jätte dåligt. Allt blir bara svart :( Jag och älskade bor utanför centrum i ett typiskt hus som man har familj i... vad fan ska vi fylla det med? Jag älskar ju vårt hus men orkar vi bo kvar om vi inte blir familj? Vad fan gör vi då?
/C
Trött och ledsen är jag och det är skit. Jag vill inte höra mer om bebisar eller barn, idioter som tycker till om meningen med livet eller något annat heller för den delen. Under dagen har jag dessutom åkt på en förkylning som är från helvetet och jag snyter mig heeela tiden. Nä, just nu är jag inte rolig alls. Vill bara hem och vakna på fredag istället. Kul.
Fan, tänk om vi aldrig får barn???? Shit, jag vet inte vad jag gör då. Paniken kommer lite så då och då och då knyter det sig i kroppen och jag mår jätte dåligt. Allt blir bara svart :( Jag och älskade bor utanför centrum i ett typiskt hus som man har familj i... vad fan ska vi fylla det med? Jag älskar ju vårt hus men orkar vi bo kvar om vi inte blir familj? Vad fan gör vi då?
/C
Jobbet igen
Så sitter jag här igen... inte helt redo mentalt men det är som vanligt i mitt liv. Bita ihop som gäller. Är inte på topp just nu. Lite nere och väldigt ledsen också. Blöder lite än och vill bara att det ska vara bra nu. Vill vidare. Denna veckan är helt galen och jag håller i tre utbildningar på tre olika dagar denna veckan. Annars hade jag sååååå gärna varit hemma lite längre. Tyvärr har det bjudits in en massa människor som har ändrat sina scheman för att komma så jag bara måste liksom. Fan var jag är opepp. Jag vill bara ligga hemma och sörja lite till. Känner mig inte helt klar med det. Fortfarande väldigt labil och tårar kommer lite då och då och här måste jag sitta och göra en ppt. Skit också.
Är så jävla trött på fb också. Det är ett ständigt tjat om barn där och jag blir tokig. Vill verkligen bara gå ur den jävla klubben. I nästa vecka måste jag dessutom luncha med en gammal kollega som är höggravid. Hon pratar inte om annat kan jag tillägga och jag vet inte om jag orkar. Får kanske avboka den ändå. Känns inte helt shysst mot mig själv i detta läget. Jag behöver en paus i livet, hur får man det? Vill egentligen bara ta tjänstledigt en månad eller så. Hade ju egentligen varit det bästa så jag kan landa på fötter igen.
Jaha, nu kallar jobbet igen och jag ska vara med i en grupp som ska kvalitetssäkra vårt arbete, toppen. Känner verkligen för det idag :(
Helgen har varit ok men inte toppen. Både jag och älskade har haft det ganska tufft denna helgen. Det är underbart att vara tillsammans men det har varit tufft. Vi behöver egentligen mer tid ihop men hur får man till det? Nästa helg ska han hem och hjälpa till i föräldrarhemmet så då blir det inget heller. Vi har varit tysta en del tiden som gått och själva funderat och bearbetat men det behövs kanske det också... jag älskar honom.
Kram
Är så jävla trött på fb också. Det är ett ständigt tjat om barn där och jag blir tokig. Vill verkligen bara gå ur den jävla klubben. I nästa vecka måste jag dessutom luncha med en gammal kollega som är höggravid. Hon pratar inte om annat kan jag tillägga och jag vet inte om jag orkar. Får kanske avboka den ändå. Känns inte helt shysst mot mig själv i detta läget. Jag behöver en paus i livet, hur får man det? Vill egentligen bara ta tjänstledigt en månad eller så. Hade ju egentligen varit det bästa så jag kan landa på fötter igen.
Jaha, nu kallar jobbet igen och jag ska vara med i en grupp som ska kvalitetssäkra vårt arbete, toppen. Känner verkligen för det idag :(
Helgen har varit ok men inte toppen. Både jag och älskade har haft det ganska tufft denna helgen. Det är underbart att vara tillsammans men det har varit tufft. Vi behöver egentligen mer tid ihop men hur får man till det? Nästa helg ska han hem och hjälpa till i föräldrarhemmet så då blir det inget heller. Vi har varit tysta en del tiden som gått och själva funderat och bearbetat men det behövs kanske det också... jag älskar honom.
Kram
fredag 16 mars 2012
Jobba hemifrån?
Nja, jag har en lite paus och skriver hellre i bloggen idag. känner att det finns en uppsjö av tankar som måste skrivas ner... därför alla dessa inlägg.
Jag och älskade har för övrigt beslutat att vara mer öppna med vår situation. Vi har ju berättat lite (mest älskade lyckades med detta) för våra chefer och jag har även berättat för min storasyster. Älskade ska berätta för sin mamma som är sköterska på KK i Jönköping. Känns bra! Trodde det skulle kännas mycket svårare men det finns faktiskt fint stöd att hämta som vi inte velat ha tills nu. Kanske behöver vi det nu eftersom vi funderar på adoption. Kommer det till detta så måste ju ändå alla veta förr eller senare. Mina föräldrar kommer få info först senare men det känns som vi valt bra med vilka som ska få veta redan och inte. Jag är glad för detta samtidigt som jag har full förståelse för de par som inte vill berätta alls. Det är ju så sjukt privat! Hoppas älskades mamma tar det bra och kan stötta honom lite också. Det behövs säkert det med och det är ju inte bara jag som ska tröstas. Det finns verkligen ett större behov nu att prata om det än vad som funnits. Kanske är det efter 4 försöket som hoppet tryter?
Again, /C
Jag och älskade har för övrigt beslutat att vara mer öppna med vår situation. Vi har ju berättat lite (mest älskade lyckades med detta) för våra chefer och jag har även berättat för min storasyster. Älskade ska berätta för sin mamma som är sköterska på KK i Jönköping. Känns bra! Trodde det skulle kännas mycket svårare men det finns faktiskt fint stöd att hämta som vi inte velat ha tills nu. Kanske behöver vi det nu eftersom vi funderar på adoption. Kommer det till detta så måste ju ändå alla veta förr eller senare. Mina föräldrar kommer få info först senare men det känns som vi valt bra med vilka som ska få veta redan och inte. Jag är glad för detta samtidigt som jag har full förståelse för de par som inte vill berätta alls. Det är ju så sjukt privat! Hoppas älskades mamma tar det bra och kan stötta honom lite också. Det behövs säkert det med och det är ju inte bara jag som ska tröstas. Det finns verkligen ett större behov nu att prata om det än vad som funnits. Kanske är det efter 4 försöket som hoppet tryter?
Again, /C
Ett steg till höger?
Så har jag (och mannen när jag berättar ikväll) tagit ett steg snett till höger. Kanske blir det framtida stigen? Jag har nämligen skickat efter info från ffia...om adoption. Vi har givetvis en lååång väg kvar med egna försök och detta är ett steg åt ett annat håll. Det blir lite balansgång mellan våra två alternativ nu. Det ena utesluter inte det andra just nu utan vi tittar lite skelande även mot höger dårå samtidigt som blicken är rakt fram på den stigen vi nu stapplar. Ja, ni fattar.
Läste lite på hemsidan och gillade ffia mer än adoptionscentrum. Tycket det var fina berättelser och bra översikt. Jag satt ju här och lipade kan jag erkänna... fina berättelser om nya familjer som skapas. Vi har funderat mest på asien men inte än vilket/vilka länder. Vet inte varför asien lockar men det gör det. Mitt hjärta slog lite hårdare för Filippinerna idag. Också oklart varför. Det första steget är taget och vi får hem en intropärm. Vi får se hur vi känner när vi läser där... vi tänker mest på yngre barn men där ser vi det lite olika. Jag har även tankar på syskonpar även om det verkar vara klurigt att få medgivande för. Jag tänker att det skulle vara en stor trygghet för barnen att ha ett biologiskt syskon i sin familj. I sånt fall är ju den ena lite äldre och älskade har haft lite tycken kring den biten. Han vill gärna att barnet är så ungt som möjligt och jag förstår det. Vi kommer hitta en väg som vi båda gillar, det vet jag. Jag är även mer öppen för vissa kända medicinska problem än vad älskade är. Spelar ingen roll, vi kommer köra på det han är trygg med. Vi gör ju detta tillsammans!
/C
Läste lite på hemsidan och gillade ffia mer än adoptionscentrum. Tycket det var fina berättelser och bra översikt. Jag satt ju här och lipade kan jag erkänna... fina berättelser om nya familjer som skapas. Vi har funderat mest på asien men inte än vilket/vilka länder. Vet inte varför asien lockar men det gör det. Mitt hjärta slog lite hårdare för Filippinerna idag. Också oklart varför. Det första steget är taget och vi får hem en intropärm. Vi får se hur vi känner när vi läser där... vi tänker mest på yngre barn men där ser vi det lite olika. Jag har även tankar på syskonpar även om det verkar vara klurigt att få medgivande för. Jag tänker att det skulle vara en stor trygghet för barnen att ha ett biologiskt syskon i sin familj. I sånt fall är ju den ena lite äldre och älskade har haft lite tycken kring den biten. Han vill gärna att barnet är så ungt som möjligt och jag förstår det. Vi kommer hitta en väg som vi båda gillar, det vet jag. Jag är även mer öppen för vissa kända medicinska problem än vad älskade är. Spelar ingen roll, vi kommer köra på det han är trygg med. Vi gör ju detta tillsammans!
/C
På väg mot ett slut
Inte bara veckan som snart är slut utan missfall nr 4 är snart överstökat. Det började blöda i onsdagskväll och då visste jag ju helt säkert att det var över. Blandade känslor. Den sista tillstymmelse till hopp är över men också en ny möjlighet att se framåt. Det har nu blött igår och idag och det kan inte vara långt kvar. Igår var jag dessutom på vul igen och med en ny doktor. Thank god! Han var bra och det kändes toppen. Han såg ett myom till höger men han tyckte inte det såg stort eller farligt ut. Det blir nog ingen åtgärd på det men han ska titta en gång till när allt är klart. Just nu följer vi hcg på nerväg så det blir ett par blodprov till nästa vecka.
Ett par funderingar:
I alla fall, jag har lite ont i magen men helt ok, mest känns det i hjärtat och jag gråter av och till. Jobbar därför hemifrån idag med. Ingen ide att sitta bland klumpiga kollegor när tårarna bränner i ögonen. Jag och älskade har haft det fint tillsammans och ikväll blir det räkfrossa med gott vitt vin. Inte som jag hoppats men ändå. Vin är ju gott...Åh vad jag är ledsen... tårarna bara kommer hela tiden känns det som. Den svåraste tiden är inte själva missfallet, det är veckorna efter. Nu värker det i själen och alla datum som man hade hopp och tro till i framtiden ska suddas ut. Det gör så ont och jag blir så ledsen. Jag går alltid in i en depression efteråt. Det är som att hormonerna ska ner och kroppen slokar. Det måste vara något medicinskt.
Hoppas ni alla får en fin helg. Det blir lite trädgårdsarbete om jag orkar. Jag och älskade flyr som vanligt in i att pyssla med vårt boende. Det har varit en underbar flykt. Vänner och bekanta har nog inte förstått detta utan tycker bara vi är maniska och att det finns annat i livet än renovering men det har hjälpt oss jätte mycket. Vill aldrig att projekten här hemma ska ta slut. Då får vi flytta till något annat gammalt hus så vi kan renovera vidare.
Trevlig helg alla!
Kram
Ett par funderingar:
- Mitt hcg har inte vid något av missfallen sjunkit i den hastighet som det ska. Vad kan det bero på?
- Inte vid någon av mina 4 graviditeter har jag haft symptom att tala om. Det är som att det går fel långt innan min kropp får de signalerna. Vad kan detta bero på?
- Vad är nk celler och hur testar man detta? Ingår det i rutinutredningen tro? Man har ju testat något kring mitt imunförsvar och det var normalt men inkluderas nk där tro?
- Har någon därute dålig erfarenhet av prednosolon?
- Skulle vi kunna få göra ivf med fosterdiagnostik?
I alla fall, jag har lite ont i magen men helt ok, mest känns det i hjärtat och jag gråter av och till. Jobbar därför hemifrån idag med. Ingen ide att sitta bland klumpiga kollegor när tårarna bränner i ögonen. Jag och älskade har haft det fint tillsammans och ikväll blir det räkfrossa med gott vitt vin. Inte som jag hoppats men ändå. Vin är ju gott...Åh vad jag är ledsen... tårarna bara kommer hela tiden känns det som. Den svåraste tiden är inte själva missfallet, det är veckorna efter. Nu värker det i själen och alla datum som man hade hopp och tro till i framtiden ska suddas ut. Det gör så ont och jag blir så ledsen. Jag går alltid in i en depression efteråt. Det är som att hormonerna ska ner och kroppen slokar. Det måste vara något medicinskt.
Hoppas ni alla får en fin helg. Det blir lite trädgårdsarbete om jag orkar. Jag och älskade flyr som vanligt in i att pyssla med vårt boende. Det har varit en underbar flykt. Vänner och bekanta har nog inte förstått detta utan tycker bara vi är maniska och att det finns annat i livet än renovering men det har hjälpt oss jätte mycket. Vill aldrig att projekten här hemma ska ta slut. Då får vi flytta till något annat gammalt hus så vi kan renovera vidare.
Trevlig helg alla!
Kram
onsdag 14 mars 2012
Helt slut
Måste vara att jag sover för lite eller dåligt. Jag är så trött. Sitter just och nickar till på mitt kontor. Det var samma igår :( Måste nog dra en kopp kaffe. Detta duger inte. Man blir visst jätte trött när man är jätte ledsen. Orkar inget utan vill bara sova. Tänkte köpa gravtest på vägen hem. Hoppas ju de kommer till användning en dag... gärna nu i vår. Hoppas verkligen vi får ett pluss snabbare denna gången. Jag vill verkligen inte vänta 10 månader till. Då blir jag tokig!!!! Den väntan tog nästan kål på mig. Vill gärna vara mitt superfertila själv så vi kan försöka riktigt snart igen. Hoppas det inte är ett nytt sånt uppehåll... jag hatar dubbel problematik!
Kram
Kram
En dag till före en dag till...
Ännu en dag före dagen D idag. Imorgon är det vul igen samt blodprov och då hoppas jag få besked på hur landet ligger. Förmodligen blir det tid bokad till skrapning så allt kommer ut som det ska. Jag blöder nämligen inte än så det vill jag ju komma igång med. Hoppas jag inte blir allt för ledsen imorgon utan lyckas hålla ihop bättre än sist. Det är lite trauma för mig. Bara att komma in i rummet gör att tårarna kommer redan innan något är sagt eller gjort. Jag tycker det har varit så himla jobbigt att hela jävla tiden få så dåliga besked och jag kopplar det automatiskt med de lokalerna, vägen dit, ja, allt! Det är sån ångest att sitta i väntrummet, vara rädd och känna sig så liten att man nästan försvinner. Tyvärr gör väl alla dessa dåliga besked att man nog aldrig kommer kunna glädjas åt detta ämnet, det är förknippat med total ångest för mig.
Idag finns det egentligen massor att göra på jobbet men jag är orkeslös. Jag är låg och orkar inte mycket. Det är en kamp att hålla skenet uppe utåt så utöver det klarar jag inget mer. Känner mig ganska slut som artist eller hur man säger.
Jag och älskade har pratat om bröllopet den 11 aug. Vi hade ju tänkt ca 50 pers, middag och fest men nu tänker vi lite annorlunda. Kanske orkar vi inte dra i det just denna våren. Det känns också jobbigt att många av våra vänner ska komma dit höggravida eller med ammandes bebisar. Det är ju ändå vår dag så varför ska man finna sig i det egentligen? Sen är vi ju fast beslutna att försöka igen, tills det går, vilket också gör att vi inte vill planera in ett uppehåll på ett par månader endast för en dag i våra liv när resten av alla våra dagar står på spel. Tänk att ha fått ett missfall just innan. Jag hade inte fixat det. Då hade vi fått ställa in istället och det hade ju varit katastrof. Då hade det istället blivit ett hemskt minne och verkligen inget som jag önskat. Det är inte lätt att kämpa i detta träsket så nu lutar det istället år en liten familjesammankomst den 11 aug med middag efter. Vi blir i så fall bara de allra närmsta i släkten och det kan vi alltid hantera och vara trygga i. Huvudsaken är att vi gifter oss det datumet och att vi kan slappna av och njuta en sekund.
/C
Idag finns det egentligen massor att göra på jobbet men jag är orkeslös. Jag är låg och orkar inte mycket. Det är en kamp att hålla skenet uppe utåt så utöver det klarar jag inget mer. Känner mig ganska slut som artist eller hur man säger.
Jag och älskade har pratat om bröllopet den 11 aug. Vi hade ju tänkt ca 50 pers, middag och fest men nu tänker vi lite annorlunda. Kanske orkar vi inte dra i det just denna våren. Det känns också jobbigt att många av våra vänner ska komma dit höggravida eller med ammandes bebisar. Det är ju ändå vår dag så varför ska man finna sig i det egentligen? Sen är vi ju fast beslutna att försöka igen, tills det går, vilket också gör att vi inte vill planera in ett uppehåll på ett par månader endast för en dag i våra liv när resten av alla våra dagar står på spel. Tänk att ha fått ett missfall just innan. Jag hade inte fixat det. Då hade vi fått ställa in istället och det hade ju varit katastrof. Då hade det istället blivit ett hemskt minne och verkligen inget som jag önskat. Det är inte lätt att kämpa i detta träsket så nu lutar det istället år en liten familjesammankomst den 11 aug med middag efter. Vi blir i så fall bara de allra närmsta i släkten och det kan vi alltid hantera och vara trygga i. Huvudsaken är att vi gifter oss det datumet och att vi kan slappna av och njuta en sekund.
/C
tisdag 13 mars 2012
Ett par sekunder av glädje
Kommer på mig själv att undra ibland vad som är fel. För en stund känner jag bara att det är något men inte vad... 2 sek senare kommer jag på det och det blir lite mörkare. Detsamma när jag vaknar på morgonen. Det tar en liten liten stund innan allt komms ihåg och man minns läget igen. De där microsekunderna är däremot väldigt sköna. Då är liksom allt bra för en kort stund. Önskar stunden kunde bli till år.
Kollar mestadels lite statistik efter detta missfallet. Tidigare har jag trott att det definitivt skulle bli på tredje eller allra senast fjärde försöket men nu är det mer siffror som säger vad oddsen är att det blir över huvud taget, alls, ever. 75% av alla som haft mer än 3 missfall får någon gång ett levande barn. Det är ju ok odds. Hoppas jag ligger ibland de procenten. Kanske har vi kommit halvvägs?
Efter detta missfallet känner jag mig nästan starkare än jag gjort efter de tidigare. Då kunde jag nästan kosta på mig att vältra mig i sorgen mer men denna gången har jag inte råd till det känns det som. Nu är det allvar. Det kan ju bli lika många till så jag måste spara på krafterna. De ska finnas där kanske dubbelt så långt tid..eller ännu mer. Jag har liksom fattat att det kommer bli en lååång resa och nu ska jag hantera det och ta mig framåt även om jag inte skymtar målet. Fram till det tredje missfallet trodde jag liksom hela tiden att jag sörjde för sista gången men nu är det inte så så nu måste jag spara på krafterna istället för att leva ut sorgen allt för mycket. Makes sense? Kanske inte men det är så det känns.
/C
Kollar mestadels lite statistik efter detta missfallet. Tidigare har jag trott att det definitivt skulle bli på tredje eller allra senast fjärde försöket men nu är det mer siffror som säger vad oddsen är att det blir över huvud taget, alls, ever. 75% av alla som haft mer än 3 missfall får någon gång ett levande barn. Det är ju ok odds. Hoppas jag ligger ibland de procenten. Kanske har vi kommit halvvägs?
Efter detta missfallet känner jag mig nästan starkare än jag gjort efter de tidigare. Då kunde jag nästan kosta på mig att vältra mig i sorgen mer men denna gången har jag inte råd till det känns det som. Nu är det allvar. Det kan ju bli lika många till så jag måste spara på krafterna. De ska finnas där kanske dubbelt så långt tid..eller ännu mer. Jag har liksom fattat att det kommer bli en lååång resa och nu ska jag hantera det och ta mig framåt även om jag inte skymtar målet. Fram till det tredje missfallet trodde jag liksom hela tiden att jag sörjde för sista gången men nu är det inte så så nu måste jag spara på krafterna istället för att leva ut sorgen allt för mycket. Makes sense? Kanske inte men det är så det känns.
/C
Tillbaks från RMC
Så var jag äntligen på jobbet igen. Läkaren från RMC ringde igår och de hade visst missat att jag också borde lämnat ett blodprov när jag var där i fredags men det glömdes nog bort i allt elände. Idag var jag där för blodprovet, sen blir det nytt vul samt blodprov på torsdag. Då får vi helt enkelt se hur det ser ut i magen samt om hormonerna sjunker som de ska. Vill ju bara få detta överstökat nu. Inget blod än så det verkar inte vilja komma ut av sig själv... hade ju hoppats på det såklart. Jag och älskade har inget hopp inför torsdag. Det enda vi önskar är att få försöka igen så snart som möjligt. Jag passade på att fråga läkaren om vi får ha samma mediciner på nästa försök och det gick bra. Hon har ändå inget annat att ge oss så jag är tacksam om vi får ha det vi hade till denna gången i alla fall. Kan ju inte skada. Jag frågade också om hon på vul hade sett en hinnsäck eller om det bara var en blodfylld livmoder men där var visst hinnsäck också så hon var ganska säker på att det har funnits en graviditet i alla fall. Vet inte om det är någon tröst men i så fall satt den ju på rätt ställe i alla fall...
Annars, jo vars. Ledsna är vi även om vi nu tagit in informationen och det akuta har lagt sig. Nu försöker vi (med livrädd blick) se framåt.
I övrigt berättade jag för chefen igår ...typ... jag är för mesig alltså. Jag gick in till honom och stängde dörren och skulle berätta som det var. Istället för missfall råkar jag säga "medicinsk komplikation", öh, va? Vad säger jag? Jag skulle ju säga som det var? Jag hasplade ur mig att det kan komma att vara en del frånvaro men det blir så lite som jag bara kan. Han frågade om det var allvarligt och jag svarade ja, men inte livshotande. Han sa att hälsan var det allra viktigaste och jag ska inte bry mig om något annat. Allt annat löser sig. Skönt! Men dumt av mig.. Älskade berättade också för sin chef men han sa mer som det var tydligen. Det gjorde han rätt i så här i efterhand. Borde ju jag också gjort. Typiskt. Jag blev röd i huvudet och helt flammig på halsen. Svalde tungt mitt i varenda mening och gärna mitt i ett påbörjat ord också. Jisses, han måste ju verkligen förstått att nåt var fel, om inte annat så på mig i alla fall.
Jaja, idag är det tisdag och det finns inget jag kan göra åt det ;)
Kram
Annars, jo vars. Ledsna är vi även om vi nu tagit in informationen och det akuta har lagt sig. Nu försöker vi (med livrädd blick) se framåt.
I övrigt berättade jag för chefen igår ...typ... jag är för mesig alltså. Jag gick in till honom och stängde dörren och skulle berätta som det var. Istället för missfall råkar jag säga "medicinsk komplikation", öh, va? Vad säger jag? Jag skulle ju säga som det var? Jag hasplade ur mig att det kan komma att vara en del frånvaro men det blir så lite som jag bara kan. Han frågade om det var allvarligt och jag svarade ja, men inte livshotande. Han sa att hälsan var det allra viktigaste och jag ska inte bry mig om något annat. Allt annat löser sig. Skönt! Men dumt av mig.. Älskade berättade också för sin chef men han sa mer som det var tydligen. Det gjorde han rätt i så här i efterhand. Borde ju jag också gjort. Typiskt. Jag blev röd i huvudet och helt flammig på halsen. Svalde tungt mitt i varenda mening och gärna mitt i ett påbörjat ord också. Jisses, han måste ju verkligen förstått att nåt var fel, om inte annat så på mig i alla fall.
Jaja, idag är det tisdag och det finns inget jag kan göra åt det ;)
Kram
måndag 12 mars 2012
Försöker komma igen...och igen...
Det är bara att försöka samla upp spillrorna igen. Fan vad det tar emot. Sitter på jobbet efter en trots allt ganska mysig helg. Vi har gråtit och varit ledsna men det viktigaste är att vi gjort det tillsammans! Jag och älskade är starka ihop och denna helgen har vi trots all sorg kunna njuta lite av varandra också.
Om i fredags. Det var på enormt skakiga ben vi gick in i undersökningsrummet, träffade läkaren vi inte gillar och satte igång VUL. Redan från början "kände" jag hur dåligt det gick. Hon letade men fann inget, jag kände hur hon rotade runt och jag såg på älskades blick att det inte såg bra ut. Han knep med ögonen... Det fanns inget hjärta och heller inget foster som var synligt. Där var en stor livmoder som var grå inne i. Läkaren förklarade att det förmodligen var blod som väntade på att blöda ut. Inget svart med en böna i, nada. Hon förstod att jag hade haft känningar i magen eftersom livmoderna var så stor men det var inget liv där i. Vi ska dit igen på torsdag för ett nytt VUL men det finns inget hopp. Läkaren sa tom att jag skulle sluta med medicinerna eftersom det var kört. Det andra VULet på torsdag är mest för att vi ska få se än en gång att där inte finns något och känna oss trygga med en skrapning utan att undra om där kanske ändå fanns något. Så nu kanske det börjar blöda innan torsdag eller innan skrapning och om inte så bokas i alla fall skrapningen in på torsdag efter nästa misslyckade VUL-bild. Jag har alltid blött ut mina missfall på egen hand men denna gången har det nog fördröjts pga medicinerna så det blir kanske skrapning istället. Jag är nervös inför det och man vill ju inte råka skada något som försvårar sen. Sen gillar jag inte att sövas heller så nerverna är helt utanpå just inför detta. Jag vill inte!!!!
Idag tänkte jag också berätta lite om detta för min chef vilket jag då INTE ser fram emot kan man ju säga... men det är nog lättast så. Jag vill ha lite förståelse kring min frånvaro som då helst inte ska påverka hur han ser på min prestation här på jobbet. Vet han så är det lite lättare att jobba hemifrån i större utsträckning och han kan står upp för mig på ett annat sätt... hoppas jag i alla fall.
Kortfattat, dagen idag är mörk som natten, veckan ser för jävlig ut, och framtiden är luddigare än någonsin! Var är lysknappen? Någon?
Kram
Om i fredags. Det var på enormt skakiga ben vi gick in i undersökningsrummet, träffade läkaren vi inte gillar och satte igång VUL. Redan från början "kände" jag hur dåligt det gick. Hon letade men fann inget, jag kände hur hon rotade runt och jag såg på älskades blick att det inte såg bra ut. Han knep med ögonen... Det fanns inget hjärta och heller inget foster som var synligt. Där var en stor livmoder som var grå inne i. Läkaren förklarade att det förmodligen var blod som väntade på att blöda ut. Inget svart med en böna i, nada. Hon förstod att jag hade haft känningar i magen eftersom livmoderna var så stor men det var inget liv där i. Vi ska dit igen på torsdag för ett nytt VUL men det finns inget hopp. Läkaren sa tom att jag skulle sluta med medicinerna eftersom det var kört. Det andra VULet på torsdag är mest för att vi ska få se än en gång att där inte finns något och känna oss trygga med en skrapning utan att undra om där kanske ändå fanns något. Så nu kanske det börjar blöda innan torsdag eller innan skrapning och om inte så bokas i alla fall skrapningen in på torsdag efter nästa misslyckade VUL-bild. Jag har alltid blött ut mina missfall på egen hand men denna gången har det nog fördröjts pga medicinerna så det blir kanske skrapning istället. Jag är nervös inför det och man vill ju inte råka skada något som försvårar sen. Sen gillar jag inte att sövas heller så nerverna är helt utanpå just inför detta. Jag vill inte!!!!
Idag tänkte jag också berätta lite om detta för min chef vilket jag då INTE ser fram emot kan man ju säga... men det är nog lättast så. Jag vill ha lite förståelse kring min frånvaro som då helst inte ska påverka hur han ser på min prestation här på jobbet. Vet han så är det lite lättare att jobba hemifrån i större utsträckning och han kan står upp för mig på ett annat sätt... hoppas jag i alla fall.
Kortfattat, dagen idag är mörk som natten, veckan ser för jävlig ut, och framtiden är luddigare än någonsin! Var är lysknappen? Någon?
Kram
fredag 9 mars 2012
Mitt hjärta slår inte...
inte heller någon annans :''(
Orkar inte skriva just nu i detta tjocka mörker. Tack alla som mailat och peppat, det betyder hur mycket som. Jag hör av mig igen när jag orkar.
Kram
Orkar inte skriva just nu i detta tjocka mörker. Tack alla som mailat och peppat, det betyder hur mycket som. Jag hör av mig igen när jag orkar.
Kram
torsdag 8 mars 2012
Dan före dagen D
Jaha, så var torsdagen här. Imorgon på morgonen är den stora dagen som jag fasar för så innerligt. Känns ju jättejobbigt stundom och stundom orkar jag nästan inte bry mig. Va fan kan jag göra liksom? Finns ju ingen hjärtstartmaskin till foster så det är ju som det är. Säkert redan idag, bara det att beskedet ska komma imorgon. Lite beroende på hur det går blir ju sen helgen därefter. Längtar till mest för att det är skönt med ledighet efter dåligt besked också. Då slipper jag ju sjuka mig på jobbet och hålla på.
Igår kväll hade jag jätte mycket spänningar i magen. Har svårt att gå upprätt när det blir så. Sen idag på morgonen är det bättre, bara lite svullen. Det är helt klart värst på kvällarna vilket gör det svårt för mig att komma iväg och träna. Jag blir istället liggandes i soffan. Det gör ju inget såklart men samtidigt vill jag gärna röra på mig mer. Tror det är sunt... Det jag känner mest nu är dragningar men också mycket smärta. Det hugger, sticker och drar som bara den. Det är svårt att slappna av och jag tänker bara på hur det håller på att skita sig. Svårt att tänka annat tyvärr. Men än så länge inget blod och det får jag ju vara glad för.
För övrigt har jag tom orkat skämta lite om oron vilket känns som ett säkert tecken på att jag mår någorlunda bra. Jag har varnat älskade hemma om att vi inte hoppas att jag har hudini i magen och h*n smiter :) ändå kallar jag loppan för hudini lite då och då när det gör som ondast. Tror att det då är ett rymningsförsök på g.
Oavsett hur det går imorgon så vet jag inte när jag orkar uppdatera igen. Det kommer säkert på måndag som senast men jag får se. Det kan bli mycket som ska bearbetas. Håll nu tummarna för mig imorgon kl 08,10-08,45 typ. Då är det nog som mest nervöst.
Tack och trevlig helg :)
Kram
Igår kväll hade jag jätte mycket spänningar i magen. Har svårt att gå upprätt när det blir så. Sen idag på morgonen är det bättre, bara lite svullen. Det är helt klart värst på kvällarna vilket gör det svårt för mig att komma iväg och träna. Jag blir istället liggandes i soffan. Det gör ju inget såklart men samtidigt vill jag gärna röra på mig mer. Tror det är sunt... Det jag känner mest nu är dragningar men också mycket smärta. Det hugger, sticker och drar som bara den. Det är svårt att slappna av och jag tänker bara på hur det håller på att skita sig. Svårt att tänka annat tyvärr. Men än så länge inget blod och det får jag ju vara glad för.
För övrigt har jag tom orkat skämta lite om oron vilket känns som ett säkert tecken på att jag mår någorlunda bra. Jag har varnat älskade hemma om att vi inte hoppas att jag har hudini i magen och h*n smiter :) ändå kallar jag loppan för hudini lite då och då när det gör som ondast. Tror att det då är ett rymningsförsök på g.
Oavsett hur det går imorgon så vet jag inte när jag orkar uppdatera igen. Det kommer säkert på måndag som senast men jag får se. Det kan bli mycket som ska bearbetas. Håll nu tummarna för mig imorgon kl 08,10-08,45 typ. Då är det nog som mest nervöst.
Tack och trevlig helg :)
Kram
tisdag 6 mars 2012
Aj
Jätte ont igen nu efter lunchen... vad är detta? Vad är det som gör så ont? Det känns lite i tarmarna på något vis och mer i höger än vänster sida. Det kom just efter maten så det känns som det hänger ihop med det på något vis. Jag måste ta upp detta med min läkare på fredag om det hänger ihop med graviditeten eller något annat. Fan, blir helt orolig :S
Känner någon igen smärtorna?
/C
Känner någon igen smärtorna?
/C
Äpplen och päron?
Hugg i sidan igår kväll igen. Jävligt ont gjorde det kan jag meddela och det är andra gången nu. Jag undrar ju vad det kan vara och jag googlade lite på det igår när det släppte. Kan det vara problem med gallan??? Har ju såklart inte haft det förr men det kändes igen på beskrivningen på nätet när jag läste. Dessutom har min mamma opererat bort gallblåsan på äldre dar men jag trodde ju inte jag skulle ha sådana problem redan i 30 års åldern även om det till viss del kan vara ärftligt tydligen. När jag kom fram till att detta var en trolig förklaring kom jag på att jag innan första gången hade ätit en päronkaka och nu andra gången ett stort äpple och lite choklad. Det var nog de ingredienserna som fick mig att fatta misstankar eftersom de är typiskt dåliga enligt texten om gallproblem på nätet. Har någon haft liknande känningar även om de inte är feta och 150 år?
Idag är det längst tisdagen i mannaminne istället. Har massor på jobbet för imorgon ska jag på utbildning hela dagen så det gäller att få lite gjort idag så jag hoppas koncentrationen är bättre idag än igår för det var fan katastrof. Idag på lunchen ska jag kila och titta på en vigselring. Det är drömringen lite men vi får se hur det går med det. Den är ju lite dyrare än vad jag tänkte från början så det beror ju på lite som vanligt... fin är den i alla fall så jag hoppas det kan få bli den till slut :)
/C
Idag är det längst tisdagen i mannaminne istället. Har massor på jobbet för imorgon ska jag på utbildning hela dagen så det gäller att få lite gjort idag så jag hoppas koncentrationen är bättre idag än igår för det var fan katastrof. Idag på lunchen ska jag kila och titta på en vigselring. Det är drömringen lite men vi får se hur det går med det. Den är ju lite dyrare än vad jag tänkte från början så det beror ju på lite som vanligt... fin är den i alla fall så jag hoppas det kan få bli den till slut :)
/C
måndag 5 mars 2012
Allmänstatus låg
Idag: Vill inte jobba och får heller inget gjort, ledsen och nere, känner mig helt som vanligt idag förutom huvudvärk som bara maler på, tänker på fredagen och vill bara inte genomleva det besöket, funderar på om det finns någon gravid kvinna därute som kan gå i mitt ställe, försöker ställa in mig på operationstid, vill ha lösgodis och det går ju faktiskt att lösa! Kilar förbi hemmakväll efter fikat...
/C
/C
Lång vecka
Idag är första dagen på en mycket lång vecka. Jag har väldigt blandade känslor inför veckan och målet på fredag med UL. Trots galen oro över blod och misslyckanden så känner jag någon trygghet i att inte veta att det står fel till. Det är trots allt det beskedet jag kan komma att få på fredag, att allt står fel till, och då ska hoppet behöva dö helt. Även om hoppet är svagt av och till så lever det trots allt... någonstans långt där bakom. Det är med blandade känslor jag ser på fredagen. Lite längtar jag efter besked samtidigt som nästa helg kan komma att bli en av de värsta på väldigt länge. Jag passade på att njuta så mycket jag bara kunde denna helgen för nu vet vi inte hur det blir framöver.
I lördags morse trodde jag helt säkert det var slut. Jag vaknade tidigt på morgonen med smärtor i höger sida. Det högg och drog och jag kunde bara tänka utomkveds. Det gjorde så ont! Det lättade lite när jag reste mig och rörde på mig men så fort jag la mig ner igen blev det olidligt. Hela den dagen väntade jag mer än någonsin på blodet men det kom aldrig. OM det nu har gått åt pipan så borde verkligen blodet komma snart. Idag är det 6+2 och vid tidigare tillfällen har ju min kropp alltid stött ut det själv men man vet ju aldrig... denna gången kanske det hänger kvar trots det har dött eller aldrig levt. I vilket fall borde hjärtat slå vid detta laget om det gått bra och om det inte slår så borde ju kroppen fatta snart. Kanske kommer beskedet först på fredag och då får jag ta chocken där på RMC istället för att upptäcka blodet hemma eller på jobbet, ja, det återstår att se. Pest eller kolera på den.
Än så länge tycker jag inte jag har några symptom. Älskade påstår sig märka vissa skillnader på mig men jag märker inget. Kanske är jag uppslukad av oro eller så finns där helt enkelt inga symptom. Ja, det skulle ju vara den onda magen i lördags som för övrigt kändes dåligt men annars är det inte mycket...önskar mig lite morgonillamående snart tack.
Längsta veckan ever, here we go!
Kram
I lördags morse trodde jag helt säkert det var slut. Jag vaknade tidigt på morgonen med smärtor i höger sida. Det högg och drog och jag kunde bara tänka utomkveds. Det gjorde så ont! Det lättade lite när jag reste mig och rörde på mig men så fort jag la mig ner igen blev det olidligt. Hela den dagen väntade jag mer än någonsin på blodet men det kom aldrig. OM det nu har gått åt pipan så borde verkligen blodet komma snart. Idag är det 6+2 och vid tidigare tillfällen har ju min kropp alltid stött ut det själv men man vet ju aldrig... denna gången kanske det hänger kvar trots det har dött eller aldrig levt. I vilket fall borde hjärtat slå vid detta laget om det gått bra och om det inte slår så borde ju kroppen fatta snart. Kanske kommer beskedet först på fredag och då får jag ta chocken där på RMC istället för att upptäcka blodet hemma eller på jobbet, ja, det återstår att se. Pest eller kolera på den.
Än så länge tycker jag inte jag har några symptom. Älskade påstår sig märka vissa skillnader på mig men jag märker inget. Kanske är jag uppslukad av oro eller så finns där helt enkelt inga symptom. Ja, det skulle ju vara den onda magen i lördags som för övrigt kändes dåligt men annars är det inte mycket...önskar mig lite morgonillamående snart tack.
Längsta veckan ever, here we go!
Kram
fredag 2 mars 2012
Ps
Ett litet ps till förra inlägget. Jag har inga barn men betalar dagisverksamheten likförbannat. Bara en sån sak! Alla är inte "drabbade" av allt men vi måste ändå se till att hålla en godtagbar standard för samtlig del i befolkningen. Annars ska vi få se på kostnad i depressioner, det vill jag lova!
Over and out, trevlig helg!
Over and out, trevlig helg!
Dagens inlägg
Jo då var det fredag och det är ju härligt i sig. Våren har kommit till Skåne och det är snart dags att köpa solglasögon...och vigselring mm. Jag kommer på mig själv när jag funderar på allt som ska ske detta året att kostnader osv gör ju att "det beror på". Kan jag köpa just den ringen? Ja, kanske. Om det inte visar sig kosta skjortan att skaffa barn för då kanske jag vill prioritera annorlunda. Jag vill ha ett par fina dyra solglasögon, men det beror ju på det med. Allt hänger liksom i luften och inget är klart. Alla ni som kämpar i detta träsket med mig vet ju så väl vad jag pratar om. Jag och älskade hade verkligen behövt en super bröllopsresa (planen är seychellerna) men det beror ju på det med. OM det kommer till adoption så måste vi ju lugna oss lite med utgifter av det slaget... det känns nedrigt att ligga på vänt såhär. Jag tycker att jag och älskade förtjänar semester, finaste ringen och dyra glasögon men vi är båda så kloka att vi inser att vi bör vänta. Jag hatar detta! Tänk de som bara kan skaffa barn hur som, vilken räkmacka i jämförelse! Sen att det ovan på allt förekommer diskussion om hur många IVF försök man ska "få" i sitt landsting är ju rena skämtet. Allt som allt betalar vi ett högt pris oavsett hur mycket hjälp det ska bjussas på och för de som inte blir familj efter IVF återstår adoption för ett par hundra tusen. Att paren med dessa problem har utgifter i mediciner, tid ledigt från arbeten samt all psykologisk "kostnad" gör att vi redan betalar tillräckligt högt pris. Vi ska inte tvingas till större utgifter bara för att tredje försöket inte tar sig. Jag tycker i alla fall inte det!
De som motsäger sig ovan skattekostnad är ju självklart de som inte själva är drabbade eller tror sig någonsin behöva den hjälpen via våra sjukhus. De vill inte vara med och betala. För övrigt lånar jag nästan aldrig böcker på bibliotek. För den sakens skull anser jag inte att jag inte ska betala för bibliotek via skatten, självklart är jag med och betalar. Jag vill inte att de som inte har möjlighet eller råd att köpa böcker heller inte ska få läsa något bara för jag har den möjligheten.
Kram och trevlig helg!
De som motsäger sig ovan skattekostnad är ju självklart de som inte själva är drabbade eller tror sig någonsin behöva den hjälpen via våra sjukhus. De vill inte vara med och betala. För övrigt lånar jag nästan aldrig böcker på bibliotek. För den sakens skull anser jag inte att jag inte ska betala för bibliotek via skatten, självklart är jag med och betalar. Jag vill inte att de som inte har möjlighet eller råd att köpa böcker heller inte ska få läsa något bara för jag har den möjligheten.
Kram och trevlig helg!
torsdag 1 mars 2012
Faktum
Det är ju inte fråga om att jag blir ledsen när det händer (missfall) utan snarare blir jag ledsen när jag får reda på det, dvs ser att det blöder. Vid det laget har det ju redan hänt egentligen, det är ett faktum för ett tag sedan, bara utan min vetskap.
Här handlar det för mig om att inte falla för djupt och blir för ledsen. Jag försöker hela tiden hålla mig över ytan så pass att jag ska klara nederlaget som kanske väntar runt krönet. Hittar nya sätt att se på saken och nya sätt att tänka. Jag försöker också tänka att ett missfall till och vi är ännu närmre lösningen. Allt jag skriver nu låter nog lite knäppt men det är knäppt att förbereda sig på katastrofer. Jag tror inte någon tänker logiskt och "snyggt" i de lägena. Man blir helt enkelt lite knäpp när överlevnadsinstinkten tar över.
/C
Här handlar det för mig om att inte falla för djupt och blir för ledsen. Jag försöker hela tiden hålla mig över ytan så pass att jag ska klara nederlaget som kanske väntar runt krönet. Hittar nya sätt att se på saken och nya sätt att tänka. Jag försöker också tänka att ett missfall till och vi är ännu närmre lösningen. Allt jag skriver nu låter nog lite knäppt men det är knäppt att förbereda sig på katastrofer. Jag tror inte någon tänker logiskt och "snyggt" i de lägena. Man blir helt enkelt lite knäpp när överlevnadsinstinkten tar över.
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)