Tankar som snurrar

Jag måste verkligen greja det där med att styra om mina tankar. Dom är väldigt envisa, men det ska gå!

Idag var jag och mannen på föräldrautbildning hos vår barnmorska. Det var informativt och bra även om man redan kände till en del. Vi hade genomgång med henne om vad som händer under förlossningen och sen tittade vi på en förlossningsfilm samt en amningsfilm.

Till mina tankar. Jag har verkligen sörjt något. Jag sörjer typ nästan som om jag och mannen separerar. Jag har försökt prata med mannen om detta, men jag tror inte han förstår vad jag känner, men jag har varit jätte ledsen och sorgsen. Jag sörjer liksom att vår tid när det bara är vi två snart är slut. Detta togs upp i en av filmerna och det var skönt att höra att den sorgen inte är så ovanlig. Det som gör mig orolig med den är att jag ju önskar att jag BARA var glad åt hennes ankomst, men riktigt så är det inte. En liten del av mig är ju ledsen att jag och mannen inte BARA kommer ha varandra längre. Konstig känsla..

En annan sak som stressat mig är om jag ens tycker att de 3 första månaderna ska bli kul typ alls. Det blir väldigt slitigt för mamman under den perioden. Amningen ska komma igång, man ska knyta an till bebisen och man ska kanske tom börja komma tillbaks till sig själv igen. Kanske tom ta en promenad. Det stressar mig massor. Jag vet inte om jag tycker att den första tiden verkar kul. Egentligen vill jag inte vara hemma den tiden. Om det gick (vilket det inte gör för vår del med jobb och så) så hade jag gärna bytt med honom. En annan anledning till att det inte går är ju amningen... ska man amma på nätter är det ju väldigt kämpigt att jobba på dagen. Det fattar ju tom jag. Eftersom vi ska dela ledigheten lika så känner jag lite att jag är orolig att det är väldigt kort tid att komma på banan igen. Jag vet inte hur långt det blir ännu, men det blir ju kortare än ett år i alla fall. Jag vill ju gärna vara ok med kroppen, träning mm när jag ska börja jobba igen... Detta stör mig jätte mycket och jag är så satans irriterad på naturen när det gäller detta. Å ena sidan ska vi vara satans jämlika (och det vill jag ju, missförstå inte) å andra sidan är naturen sjukt ojämlik. Hade varit skönt om någon kunde tala mig till rätta här så jag slapp vara så arg på detta faktum med tid och återhämtning. I min värld är jag kanske knappt på benen innan det är dags för mannen att vara hemma och njuta av en bebis som just börjat sova bättre och ger lite mer rolig feedback än vad de gör i början. Orättvist tycker jag. Vad får jag? Endast förvaring och amning dagarna i ända?

Kan vara så att jag är störd av mina hormoner just i detta för jag inser att det låter knäppt, men just nu tänker jag mycket på detta....

Någon kan väl ge mig en kick så jag kan släppa det?
Kram

Still here :)

Jo, men jag är här fortfarande och allt är bra. Vi är i vecka 31 nu och det såg bra ut hos BM igår. Magen hade inte växt riktigt så mycket som den hade innan så den hade sjunkit lite på kurvan, men låg fortfarande inom normalt. So far so good. Jag känner väl dock mer och mer att jag vill ha ut henne nu. Jag vill liksom ha henne på utsidan så inget mer skulle kunna hända i magen där man inte kan se eller hjälpa henne. Nu vill jag bara ha kontroll på hur hon har det... men det får ju ändå vänta lite.

Semesterveckan var underbar och vi cyklade bornholm runt på 5 dagar. Det gick jätte bra och jag är allt lite stolt att det var så enkelt. Att gå är en annan femma. Det går inte så bra för jag får ont i ryggen, men cykel funkar fint! Vi cyklade i snitt 2 mil om dagen och det kändes härligt! Fick nästan tro att jag hade min kropp tillbaks, om än lite extra andfådd i backarna..

Och sen hittade jag en annan blogg med en lista som verkligen gav igenkänning på alla vis:
http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html
Kolla punkt 9... Oh my vad den kändes igen. Just den delen störde mig väldigt mycket under tiden vi kämpade på. För det handlade verkligen aldrig om att det var så brottom att det skulle ske just NU, utan det handlade om att det kanske inte kunde ske ALLS. Hell of a skillnad som ingen utanför verkade förstå. Med ett facit hade det varit enkelt att slappna av hit och dit, men vi visste inget om hur det skulle gå!

Massor av jobb nu.... stressar vidare, ville bara ge ett livstecken :)

Kram