Jag måste verkligen greja det där med att styra om mina tankar. Dom är väldigt envisa, men det ska gå!
Idag var jag och mannen på föräldrautbildning hos vår barnmorska. Det var informativt och bra även om man redan kände till en del. Vi hade genomgång med henne om vad som händer under förlossningen och sen tittade vi på en förlossningsfilm samt en amningsfilm.
Till mina tankar. Jag har verkligen sörjt något. Jag sörjer typ nästan som om jag och mannen separerar. Jag har försökt prata med mannen om detta, men jag tror inte han förstår vad jag känner, men jag har varit jätte ledsen och sorgsen. Jag sörjer liksom att vår tid när det bara är vi två snart är slut. Detta togs upp i en av filmerna och det var skönt att höra att den sorgen inte är så ovanlig. Det som gör mig orolig med den är att jag ju önskar att jag BARA var glad åt hennes ankomst, men riktigt så är det inte. En liten del av mig är ju ledsen att jag och mannen inte BARA kommer ha varandra längre. Konstig känsla..
En annan sak som stressat mig är om jag ens tycker att de 3 första månaderna ska bli kul typ alls. Det blir väldigt slitigt för mamman under den perioden. Amningen ska komma igång, man ska knyta an till bebisen och man ska kanske tom börja komma tillbaks till sig själv igen. Kanske tom ta en promenad. Det stressar mig massor. Jag vet inte om jag tycker att den första tiden verkar kul. Egentligen vill jag inte vara hemma den tiden. Om det gick (vilket det inte gör för vår del med jobb och så) så hade jag gärna bytt med honom. En annan anledning till att det inte går är ju amningen... ska man amma på nätter är det ju väldigt kämpigt att jobba på dagen. Det fattar ju tom jag. Eftersom vi ska dela ledigheten lika så känner jag lite att jag är orolig att det är väldigt kort tid att komma på banan igen. Jag vet inte hur långt det blir ännu, men det blir ju kortare än ett år i alla fall. Jag vill ju gärna vara ok med kroppen, träning mm när jag ska börja jobba igen... Detta stör mig jätte mycket och jag är så satans irriterad på naturen när det gäller detta. Å ena sidan ska vi vara satans jämlika (och det vill jag ju, missförstå inte) å andra sidan är naturen sjukt ojämlik. Hade varit skönt om någon kunde tala mig till rätta här så jag slapp vara så arg på detta faktum med tid och återhämtning. I min värld är jag kanske knappt på benen innan det är dags för mannen att vara hemma och njuta av en bebis som just börjat sova bättre och ger lite mer rolig feedback än vad de gör i början. Orättvist tycker jag. Vad får jag? Endast förvaring och amning dagarna i ända?
Kan vara så att jag är störd av mina hormoner just i detta för jag inser att det låter knäppt, men just nu tänker jag mycket på detta....
Någon kan väl ge mig en kick så jag kan släppa det?
Kram
Åh jag känner igen det där. Den förbannade naturen. Jag vill inte heller vara hemma den första tiden, för min del blir det dessutom mitt i skitsäsongen, på vintern. Medan mannen får sommaren och hösten. Och jag har inte ens tänkt amma (ev. pumpa om det känns bra och funkar). Jag förstår att du känner dig som ett blivande vårdbiträde medan din man får de "roligare" månaderna. Och visst vill du komma i form och hitta tillbaka till dig själv igen.
SvaraRaderaTror du att du kommer att kunna vara iväg och träna eller liknande ex. en kväll i veckan? Man vet ju inte innan hur det blir men för mig funkar det att bara tänka igenom vilka VAL jag har. Det värsta är att känna sig som en fånge i sin egen kropp. Det gör jag redan trots att det inte ens syns något i v.13...
Jag känner mig tillfreds med att mannen kommer att kunna ta matningen, det räcker liksom med att jag lånat ut min kropp i flera månader redan. Men hjälper det om du ser amningsperioden som ett projekt? Att det är tidsbegränsat och att det tar slut? Ett investeringsprojekt? Det sägs att kilon försvinner av amningen :-)
Tack för att du fortsätter att vädra dina tankar!
//Annah, tjockareänvatten
Det är helt normala tankar såklart. Att tvåsamheten går förlorad kan jag fortfarande sörja, nästan 3 år senare. Vi har ingen i närheten som kan ställa upp som barnvakt så middagar på tu man hand kan man typ glömma. Fast just det funkar rätt bra tills bebisen är typ ett (om man har en bebis som sover ok). Jag tror dock de flesta kämpar med detta, mer eller mindre. Vad gäller den flrsta tiden tror jag att det kommer att kännas annorlunda när hon väl är här. Och, vissa bebisar är faktiskt mycket lätta. Amningen gör man ju som man vill med fast det är oerhört mycket press runt detta tyckte jag. Drt kommer gå bra. Och visst är det jobbigt med kroppen men efter lite tid kommer den tillbaka (well, kanske inte brösten då, hehe). Lycka till!
SvaraRaderaVi väntade 15 år med att få barn - vi hade alltså varit tillsammans från 20-års åldern tills första barnet kom. Det var vårt val.
SvaraRaderaDet var inte sådär våldsamt kul att var småbarnsförälder, men en sak var vi överens om: Vi har valt att ha barn. Då har vi också valt bort tvåsamheten och det som numera kallas "egentid" - alltså den tid som man självfallet får glömma när man har en baby/ett barn.
Det var som sagt inte så kul, så det dröjde sju år innan vi fick barn nummer två. Jag (mamma) var tillbaka på jobbet efter fem dagar. Pappan tog all föräldraledighet förutom de trettio dagar som på den tiden inte gick att överlåta till "den andra" föräldern.
Det går att dela föräldraledigheten precis som man vill. Min man fick förvisso ta facket till hjälp för att få sin chef att fatta att man som pappa kan välja att ta ut maximal ledighet, men så blev det.
Man kan som mamma dö under förlossningen eller hamna under en buss när barnet är en vecka gammalt. Att låtsas att pappan inte "kan" ta ledigt på grund av jobbet, är att svammel. Trams. Det är ett val - ett val som man gör som förälder.
Att man måste ha kroppen i trim som kvinna är också ett modernt påfund. Innan preventivmedlen födde kvinnor barn vartannat år utan en timme på gym däremellan.
Jag var en fet, otränad mamma som gick tillbaka till jobbet fem dagar efter barnets födelse. Det gick utmärkt. För både mig och pappan.
Jag känner som dig och vill vara hemma med mitt barn även när det är lite större och inte bara i början, så vi lade upp föräldraledigheten så att jag är hemma de första nio månaderna, sen är min man hemma fem månader och därefter är jag hemma igen under ca tre månader till vi skolar in på dagis. Kanske en modell som funkar för er med?
SvaraRadera/Charlotte
Jag har tänkt skriva flera gånger, men inte hunnit (hint hint ;-)) Först vad skönt det låter med er semester och att det gick bra- härligt att ha att tänka tillbaks till nu när ni snart går in i en ny fas om tre i familjen :-) För ja, snart är det inte du och han bara mer, utan ytterligare en till. Det är ok att känna saknad och oro inför det. Det är ju en helt ny situation. Minns att jag tänkte på det också, undrade hur det skulle bli- tankar som ”vill jag detta?” dök plötsligt upp, konstigt… men det är väl som man säger, man vet vad man har men inte vad man får. Nu är A fyra månader, så jag kan utvärdera dom första månaderna och berätta för dig hur jag har upplevt det. Jo det är inte så kul, nej… det är ju inte mycket dom gör precis i början. Det är fokus på äta, sova, bajsa…typ… och man känner sig rätt låst. Om dom inte sover, har kolik i början och skriker halva nätterna är man ju trött som attan och det där rådet att sova när bäbisen sover, är inte alltid så lätt. Då blir det lätt att äntligen, armarna fria och man rusar iväg och duschar, går på toa, vattnar blommorna, tar in posten, plockar i och ur diskmaskinen, tvättar och hänger och lagar lite mat- har man tur hinner man äta den också innan hon vaknar… allt sker med stress i kroppen, så jag måste säga att jag kanske inte gillat den här perioden jättemycket just pga stressen- att inte hinna och att försöka hinna och det här att man blir sittande en hel dag med en grinig bäbis i knät när jag vill göra annat. Alla säger att man ska släppa alla måsten och bara vara med bäbisen och tänka att denna tiden kommer inte igen, men det är svårt när man är mitt i det.
SvaraRaderaMen… när du har den där lilla saken i dina armar, kärleken växer på dig efter hand och när du är borta ett tag, kanske hör en annan bäbis gråta, så känner du plötsligt en längtan efter den där tunga klumpen som du gjorde allt för att bli fri från och åka bort en stund ifrån. När första leendet kommer eller när du är lite trött och hon tittar dig djupt i ögonen och skrattar- då är det kört. Det händer saker hela tiden just nu, små saker men som är stora i en förälders liv. Titta hon gjorde det och titta hon gjorde si och nu lät hon så… och man blir så stolt! Hon växer och utvecklas och man fattar inte att tiden går så fort. Man tittar på bilder och ser hur hon förändrats på bara dessa fyra månader, det är som en annan bäbis och även om rutiner inte finns, så märker man mer och mer personlighet och saker som hon gillar och inte gillar. En glad bäbis och man är helt såld, en ledsen och man går i kras och en gnällig och man vill hoppa ut genom fönstret… ja det går upp och ner och dagsformen är a och o för ens känslor inför den där lilla klumpen. Men jag lovar dig- hur arg och sliten du blir, så kommer du inte ångra dig. Det är stort och det är konstigt, men det blir en del av ditt liv som du efter bara en månad eller så inte fattar inte varit en del av ert liv alltid. Det är klart att ditt liv med din man kommer förändras, allt fokus hamnar på den lille och sömn och rutiner gör att det inte är så lätt att få en tid på tu man hand. När hon väl sover passar ni som sagt på att göra sånt ni inte hinner annars eller bara sitta och slappa. Umgänge och intimitet är inte prio ett- även om det är olika från par till par naturligtvis. Det uppstår mycket irritation emellanåt när man tycker att den andre inte gör som man vill eller hjälper till och man tycker att man gör allt själv och tar allt ansvar (eftersom jag just nu är hemma då…) och jag förstår mycket väl att dom par som kanske inte hade det bästa eller starkaste förhållandet innan barnet kom, kanske inte heller håller ihop efter småbarnsåldern. Intimitet och samvaro är ju rätt viktigt för att hålla ihop det och småbarn är ju inte bästa medicinen för det…om man säger så… men jag tror ni klarar det! Försök ha det i bakhuvudet bara och när det slår gnistor och ni blir irriterade på varann så tänk att det är tillfälligt och att bara hålla ut tills barnet är gammalt nog att få komma till en barnvakt ett par timmar så kan ni ta igen lite egentid tillsammans och reparera det ;-)
RaderaJa jag kan nog skriva en massa om detta, men summa sumarum- det går inte att föreställa sig innan, man kan bara förbereda sig till viss del och sen får man ta det som det kommer. Förhoppningsvis så går det bättre än du föreställt dig och du kan tänka tillbaks på detta och känna en viss seger istället :-) Amning behöver inte bli ett problem t ex. -för mig funkade det direkt och skulle det inte funka så är det inte hela världen, det löser sig på ett eller annat sätt...
RaderaKram från Anna i gbg…
Jag tyckte första tiden var jättehärlig. Hade dött om jag inte fått stanna hemma med min bebis. Så kände jag med båda mina barn. Det är som att vara nykär gånger hundra. Saknar den tiden faktiskt även om det är underbart när de växer och utvecklas och börjar gå och prata :-)
SvaraRadera