Nu är vi i vecka 34 och det knallar på. Det blir längre och längre mellan bloggtillfällena för min del, men jag vill ändå ge bloggen ett värdigt avslut och inte bara tyna bort. Just nu är det bara fokus på förlossningen och det känns ok. Jag är nervös, men det får vara ok det med. Vi har varit på vårt sista UL och tjejen ligger nu med huvudet neråt och allt är i sin ordning. Hon är något större än "normal"- bebisen så vi får räkna med en födselvikt på ca 3,8-3,9 vilket känns bra tycker jag. En stadig liten tjej helt enkelt.
Mest längtar jag efter henne nu. Både jag och mannen funderar mycket på hur hon kommer vara i sin personlighet och hur hon kommer se ut. Det känns som en väldigt rolig tid vi har framför oss ändå och jag ser fram emot det nu (även den första tiden hemma, hehe).
Det jag funderar på ibland är hur snabbt man återhämtar sig från sorg. Jag menar, vi hade verkligen det skit under två långa år. In på det tredje året fick vi det första positiva beskedet på hela den perioden och det var ett VUL med ett hjärta. Detta var i december 2012. Sen dess har jag, mannen och vi tillsammans, gått vidare, släppt taget och kommit tillbaks utan problem. Jag är verkligen stolt över oss! Vi höll ihop mer än de flesta jag känner och vi är verkligen ett riktigt superpar med urkrafter när det behövs, hehe. Jag känner såhär efteråt att vi kan klara precis vad som helst! Om man nu måste se det som kom ur situationen och är positivt så är det just det: jag <3 mannen och hur starka vi varit under de åren vi gick igenom hela känsloregistret vecka efter vecka. Just nu är jag glad att vi släppt det och ser framåt. Det känns väldigt bra!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar