Vecka 17

Så var vi inne i vecka 17. Känns fortfarande väldigt overkligt. I helgen var vi hos mannens föräldrar och de fick nyheten. Alla blev såklart jätte glada. Innan vi åkte hem satt jag, mannen och hans mamma och pratade lite och hon sa ngt i stil med att hon på jobbet hört om vissa par som varit ofrivilligt barnlösa och det verkade ju svårt. Jag kan inte upprepa orden, men hon sa det som att det inte gällde oss utan att vissa andra har det så. Sen vet hon ju å andra sidan att vi haft många missfall så hon borde kanske förstått att det gällde oss.... Jag tog bladet från munnen och berättade att ja, det är svårt och att VI varit ofrivilligt barnlösa i flera år. Konstigt nog verkade hon förvånad. Jag passade då på att berätta om missfallen och utomkvedshavandeskapet och hon vart jätte snopen! Hon verkade inte förstått att det varit så illa eller nåt. Nu vet hon i alla fall och det var skönt att berätta lite om det. Vi kom aldrig till att vi gjort IVF, men det tar jag en annan gång när det kommer på tal. Mannen berättade ju för henne om våra missfall tidigare, men hon verkar ínte ha förstått omfattningen eller innebörden. Jaja, skit samma. Märkligt tycker jag däremot.

Sen var vi på bröllop och min mage gick verkligen inte att dölja :) Det kändes skönt att få vara öppen och glad över bebisen! Kändes liksom som om man tillhörde den där normala gruppen som man aldrig fått vara del utav.

Redan kan jag se hur folk tipsar och har sig och slänger ur sig urdumma kommentarer gällande barn, barnuppfostran och liknande. Jag kommer störa ihjäl mig och vara urdålig på att ta det! Jag känner redan nu hur vissa saker som sägs kommer göra att mitt blod kokar inom mig! Jag kommer försvara vår lilla familj till sista droppen och jag tänker INTE ta massa skit bara för att folk hunnit med barn före oss. Vi ska fan få samma möjlighet att vara ifred från sånt som de fick som var först ut. Jag tänker inte ta något annat!

Snart har jag en veckas semester. Vi ska ju åka skidor en vecka och då är jag i vecka 20. Vi får se hur det går. Har känt mig väldigt säker på att jag kommer kunna åka som vanligt (utförsåkning), men jag känner mer och mer att jag får se lite. Det kanske blir lite längdåkning istället... Det jag känner mest är väl att jag är i lite obalans och jag känner att tyngdpunkten har ändrats. Sen är jag såklart rädd att skada barnet. Vill ju inte falla och slå magen eller så... Dagen efter vi kommer hem är det RUL. En jävligt stor milstolpe och något som jag säkert kommer vara nervös inför...

/C