Blä. Jag är så himla ledsen. Helt sjukt oklart varför, men jag känner mig ledsen och gråter så fort jag får möjlighet. Är ledsen och orolig :( Har varit så här nu i två dagar och jag kan bara inte känna glädje alls. Blir lite orolig varför jag känner så. Är nåt fel eller varför är det såhär? Jag var ju glad tills typ nu. Vi ska på semester nästa vecka så jag borde vara jätte uppåt, men det är jag inte alls. Stackars älskade mannen försöker muntra upp mig och trösta, men det går inte. Jag vill ju heller inte att vår bebis i magen ska "känna av nåt". Kan det vara hormonerna som spökar? Vill ju inte råka ut för någon depression efter hon kommit eller så fast jag förstått att det är relativt vanligt.
Igår var jag och fikade med en kompis. Hon pratar BARA om sina barn eller barn i allmänhet. Innan jag blev gravid tänkte jag att det skulle bli roligare med sånna samtal om vi blev gravida och fick barn, men det tycker jag inte alls. Jag tycker det är skittråkigt att babbla om barn hela tiden. Jag begriper inte varför människor vill det jämt. När jag gick från fikan så kände jag nästan att jag nog inte gillar barn :( Kunde inte för mitt liv förstå varför vi skulle vilja ha barn själva. Det verkar ju jätte jobbigt och alla som berättar om det berättar ju bara massa elände. Hur lite de sover, hur skrikiga och trotsiga ungarna är, när de äter, bajsar mm. Jag vet aldrig vad jag ska säga i sånna samtal. Sen när jag frågade vad som är det roligaste med barnen så kunde hon inte riktigt säga eller sätta fingret på det. Hon sa mest bara att det bara var underbart samtidigt. Vet inte om jag tyckte om det svaret riktigt. Jag har dessutom tyckt att lillans rörelsemönster har ändrats de senaste 2 dagarna så vi ska in idag efter jobbet för att kolla hjärtljud så allt är som det ska. Kanske släpper det lite då... vi får se.
Nästa vecka ska vi som sagt ha semester. Vi ska till bornholm och cykla. Det ska bli kul ändå. Har inte fått någon semesterkänsla än, men hoppas det kommer.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar