Det kunde varit...

Tankarna far iväg till hur saker och ting kunde varit ibland och jag påminns om hur tacksam jag är för att vara just där jag är just nu.

En av mina närmsta vänner är mammaledig men nu har resten droppat in på ett pärlband att de är gravida. Någon med första barnet precis som jag och några har fler barn. Just nu vet jag faktiskt inte en enda barnlös vän. Jag vet bara att det kunde varit jag om inte det där första IVF försöket tog. Det är trots allt inte helt vanligt att det tar på första försöket och det var heller inget jag trodde. Statistiken säger att det brukar ta fler försök innan man hittar rätt nivå på alla mediciner osv. Vi hade alltså tur. Utan den turen hade jag nog vid detta laget varit ett förfall. Jag har ju trots vår tur ganska nära att känna hur jag skulle kunnat ha haft det om situationen följde statistiken, dvs att det behövdes fler än ett IVF försök. Funderar på hur jag skulle gjort för att orka och jag vet faktiskt inte hur. Det hade säkert gått för vad har man för val? Men hur hade jag mått? Det blir så mörkt när jag tänker på det att jag försöker slå bort tankarna.

Vi var på ikea igår och för första gången i mitt liv stannade vi till på barnavdelningen. Kände nästan lite skam när jag kom att tänka på att det i detta nu säkert skyndar förbi ett par som var där jag var för ett år sedan, på ikea med skygglappar...

Alla ni som fortfarande kämpar. Ni är så starka och vi är trots allt några stycken som vet exakt hur det känns, upplevs och är. Jag vet såväl om hur utanförskapet känns. Sorgen som man blir påmind om runt varje krön. Allt som bara måste hanteras i vardagen. Det är inget annat än en livskris oavsett hur upplösningen sen ser ut och blir längre fram, tur eller inte. Jag tänker på er ofta. Kanske hamnar jag där igen, inget är givet.

Kram