Att stå inför något nytt

Idag är det sista dagen på mitt jobb. Kan knappt fatta att den tiden har kommit. Jag trodde ju ganska säkert att det skulle bli helt underbart att stå inför detta, men det är verkligen med en del blandade känslor. Det känns så ofattbart stort att "gå hem" på detta viset. Jag har alltid jobbat och allt jag känner till är den typen av vardag. Nu kommer något nytt. Nya rutiner ska hittas, och förloras för att hittas igen... det är stort. Jag vet ingenting om hur någonting ska bli nu. Jag vet bara att hon snart kommer och att jag ska vänja mig vid en helt ny tillvaro. Jag är också beredd på att tiden kommer gå fort. Jag har inga planer på några måsten under min tid hemma. Gärna hade jag ju hittat någon bra rutin kring en del saker och gärna hade jag utvärderat om jag vill söka nytt jobb. Distansen hade varit bra att kunna utnyttja.

Ibland tänker jag fortfarande att det inte blir ett barn. Att något ska hända nu i slutet som gör att hon aldrig blir ett med oss i verkligheten. Jag har svårt att helt tro att allt är sant och att hon tom kanske kommer till oss! Vågar inte ens tänka tanken att något kan gå fel nu, men det kan det ju såklart. Jag vet inte hur det skulle bli då så jag tänker bara att vi får ett levande friskt barn, men någonstans finns ju oron att och känslan av att vi inte kan bli föräldrar.

Sista dagen på jobbet och jag vet inte hur jag ska fördriva tiden tills hon kommer. IVF läkaren sa att det är BF den 11 aug. Det är på min och mannens bröllopsdag. Barnmorskan sa att det är BF den 16 aug. På ett vis tror jag att IVF läkaren vet lite mer än barnmorskan. Han vet ju exakt insättning, att det var en blastocyst och inte embryo osv... Kanske kan han veta lite mer, men vår tjej lär ju ändå inte komma på någon exakt BF så vi får ju se. Det är ju bara 5% av alla som kommer just på BF. Jag hoppas i alla fall att hon är här innan den 20 aug. Med IVF får man ju heller inte gå över tiden mer än en vecka vilket är lite synd. Skulle hellre ta två veckor längre graviditet än att bli igångsatt efter en vecka... Hoppas hon kan hålla tiden helt enkelt.

Jag kommer fortsätta hålla mig uppdaterad här och hur det går. Ni kommer få besked när vår familj finns i den verkliga världen och inte bara i mina drömmar. Hoppas verkligen allt går bra och att det blir som vi nu längtat så länge till.

Kram

Vänstervänd bebis

Hej,
Nu har jag ju läst och funderat lite... Bebisen i min mage är vänstervänd, dvs den ligger med ryggen på min högra sida och spanar åt min vänstra. Detta är tydligen "fel" håll. Det vanligaste och bästa är om den hade legat på andra sidan och spanat åt höger. Problemet är tydligen att alla bebisar som ska ut roterar åt samma håll. Detta innebär att en vänstervänd bebis måste snurra tre kvarts varv istället för ett kvarts varv när den ska ut. Detta brukar i sin tur leda till längre förlossningar, svårare förlossningar och att man går sönder mer där nere eftersom bebisen inte alltid kommer runt hela vägen och trycks då ut innan den ligger i helt rätt läge. Skit alltså. Precis vad jag inte vill veta nu när det är 3 veckor kvar. Fan alltså. Jag ska fråga barnmorskan om detta nästa gång, men eftersom det går att föda ändå så brukar inte barnmorskorna säga så mycket om detta eftersom det är onödig oro för mamman, men allt jag läst makes sense, så oavsett vad hon säger så är det nog tyvärr sant. Tyvärr litar jag mest på mig själv och inte lika mycket på vad hon skulle kunna säga för att försöka lugna mig :(

Vet någon där ute mer om detta? Tar tacksamt emot info... måste ändå vara lite beredd på hur läget är nu. Vår tös har inte en enda gång legat på andra sidan så det känns inte troligt att hon kommer flytta sig heller. Jag sover på vänster sida för att försöka få ner henne åt det hållet, men det verkar inte funka. Det enda som detta har genererat än så länge är typ trycksår på vänstrer höft. Obekvämt!

En vecka kvar på jobbet nu, sen är jag ledig. Känner mig lite ledsen och nere över ovan info så jag har svårt att glädja mig just nu. Vi hämtade vår nya bil igår och det var ju bra, men jag är ändå mer besvärad än glad just nu. Jag är orolig helt enkelt. Vem vill ha en längre och svårare förlossning liksom? När jag går på ledighet hinner jag förhoppningsvis vara hemma 2 veckor innan hon kommer. Kan inte fatta att vi går in i vecka 38 nu till helgen.

Var hos barnmorskan i måndags. Allt är fint (förutom att hon ligger fel). Tjejens hjärta slår fint (mellan 140 och 150 slag), mitt tryck är 120/70 vilket är bra. Magen ligger prick på kurvan för tillfället och det finns inget mer att önska  gällande alla dessa tester.

Kram

Negativ eller förberedd

Att vara inne i barnlöshetskarusellen är verkligen svårt och jag har mina minnen och erfarenheter från den tiden. När jag tänker tillbaka så vet jag att det finns människor som nog tyckt att jag var väl negativ när jag hanterade ännu ett pluss på stickan osv, men vad man måste ha förståelse för är att det ofta handlar om en slags överlevnad i den situationen. Det är en balans mellan att vara försiktigt positiv, ändå realistisk samt att värja sig från den katastrof som kan stunda och som för oss i karusellen stundat så många gånger. Det är ju inte bara en gång utan oftast många gånger under många år som katastrofen uppenbarat sig för oss som varit i karusellen. De första gångerna var man ju nästan lite naivt positiv kring det hela. Efter ett antal misslyckanden får man tjockare hud och ser allt med lite klarare blick. Det är väl denna tjockare hud som många tolkar som att det krävs kommentarer som "du får tänka lite positivt, passa på att res och njut lite nu istället för att bara fundera på det där hela tiden". Sådana kommentarer slet på mig väldigt. Mycket av hur man hanterar en barnlöskris styrs av någon slags urkraft och drift att skaffa familj. Den är starkare än vilken reslust som helst! Det är nästan så man kan skratta åt sådana kommentarer som handlar om "skingra tankarna lite bara". Det är i det läget mer uppenbart än mycket annat i livet hur lite folk förstår vad man går igenom och en stor känsla av ensamhet träder in. Skrattretande och samtidigt en riktigt vass tagg i sidan. Och detta, jo, det ska man hantera utöver sin sorg... ingen lätt uppgift så som jag minns det.

Det finns ju många där ute som just idag går igenom känslorna som jag också gick igenom så många gånger. De ser hoppet, hur det kanske tynar bort. De är inne i karusellen och snurrar. De får kommentarer som inte är önskvärda, från vänner och familj. Kommentarer som förminskar deras upplevelse, som gör att de känner sig än mer ensamma än de redan insett att de är i ett land där man förväntas få 2,1 barn. Att få folk att begripa att man går igenom en sorg är inte lätt. Att den sorgen tar tid och sträcker sig över år gör det ännu svårare. Stödet kanske är fint i början för att sedan tyna från vännen eller familjen. Det börjar typ bli jävligt jobbigt att "du e så himla ledsen jämt ju". Man inser kanske att vännen och familjen stöttar ett tag, men kommer att tröttna. De skulle inte finnas där hela resan om resan visade sig vara än längre.

Jag hoppas ju att vi får ett barn denna gången och det känns som att vi nu har närmat oss målet. Jag vill bara säga att jag tänker på er andra. Ni som fortfarande snurrar i karusellen. Hoppas ni orkar kämpa på, slåss för rätt vård, få behålla era relationer och till slut hitta livsglädjen längre fram om det är mörkt där ni är just nu. Stor kram till er alla!

Kram

I efterhand

Såhär i 9:e månaden kan man ju vara lite efterklok, eller snarare förstå att en del av det jag skrev om tidigare i graviditeten handlade om ovisshet. Hur stor kommer jag bli? Hus ska det gå med träning? Kommer jag få sånna där enorma bröst som vissa mammor får som jag inte vill ha? Ja, det var ju en del (för många triviala) ting som rörde sig i mitt huvud, men nu har jag några svar och lite facit. Såhär långt har jag gått upp 18 kg. Det är ju en del men inte så fruktansvärt mycket som jag var rädd för. Jag är ju 1,75 lång också så det är kanske ok för min längd. Det kommer ju landa på en ganska normal nivå skulle jag tro. Brösten är förvånatsvärt små och inte alls så som jag var så rädd för. Visst har jag lagt på mig ett jämt fettlager över hela kroppen och det syns ju, men det känns ändå som att det där kommer försvinna. Jag tror inte längre att det är kört på denna fronten. Än så länge kan jag ha mina ringar och vanliga skor. Jag har inte svällt som en vattenballong riktigt än och det är ju skönt att slippa. Ju senare det kommer desto bättre. De krämpor jag har nu är ju egentligen ingenting! Jisses, det har endast varit tungt typ sista månaden av graviditeten i så fall och det är ju helt överkommligt. I vecka 30 kunde jag cykla bornholm runt på 5 dagar och i vecka 20 kunde jag åka utförsskidor en vecka utan problem. Problemen kunde ju börjat mycket mycket tidigare än såhär så jag känner mig faktiskt lyckligt lottad. Trodde nog det skulle vara mycket värre med det mesta, så jag är ju positivt överraskad :)

Såhär med facit är det skönt. Nu vet jag hur det blev så här långt i alla fall och jag är ju en bra bit på väg :)

Kram

Post helg

Såhär efter helgen... måndag och jag är skittrött! Sover på nätterna gör jag knappt längre alls så det är ju inte så konstigt. Det enda tillfället jag typ orkar med någon aktivitet av något slag är ju på helgerna när jag kan vila lite ibland. Såhär i veckorna orkar jag inget mer än jobb och sen hem till soffan. Inte så roligt med andra ord. Lever alltså bara helger och utöver det är det zombiestadie som gäller.

Anledningen till dålig sömn är många. Att vakna när man vänder sig är ju en sak, men jag har halsbränna från helvetet ovan på allt vilket gör att jag är uppe och spyr alternativt dricker samarin på nätterna. I och med det så är jag också uppe och kissar 100 ggr per natt. Det blir verkligen ingen sömn att tala om. Kanske är en bra övning nu framöver med tanke på bebisen som ska hålla oss vakna, men det känns ju ändå roligare med henne än att gå upp för att spy...

Annars är jag väldigt ambivalent kring massor just nu. Ena sekunder är jag lycklig och andra känner jag mig ensam och ledsen. Ena stunden tror jag mig vara redo för förlossningen och andra får jag panik av blotta tanken och bara gråter. Ja, det är känslomässigt svårt just nu. Ibland är jag helt kär i henne redan och ibland undrar jag om jag ens är kapabel att älska ett barn. Jag vet inte det helt säkert och det är ju otroligt läskigt.

Utöver detta så har jag och maken lyckats köpa bil :) Mazda 6. Fin, inte gått så långt och ett ganska nytt snitt. Inte den hetaste bilen precis, men vi blev i alla fall inte ruinerade. Skönt att vi fick det gjort innan hon kommer för det hade jag nästan släppt hoppet på. I helgen har vi också inrett arbetsrummet på nedervåningen till gästrum/lekrum. Tanken är att tjejens rum blir uppe i gamla gästrummet så hon har nära till oss och att gäster sover nere med eget badrum och ostört. Bra plan. Vi har lagt in en (mycket korthårig) matta på hela golvet så det blir lite ljuddämpat (typ heltäckningsmatta fast ändå inte riktigt) och sen ska vi köpa en utdragbar säng så två kan sova där. Tänker mig också att tösen kan sova lite middag därinne samt ha sina leksaker där. Hade ju varit skönt att inte ha dem precis överallt i hela huset om det går. Värt ett försök. Det blir bra i alla fall och jag tror vi har en bra lösning med det rummet.

Vecka 34+2 idag.

Kram

Långt mellan gångerna

Nu är vi i vecka 34 och det knallar på. Det blir längre och längre mellan bloggtillfällena för min del, men jag vill ändå ge bloggen ett värdigt avslut och inte bara tyna bort. Just nu är det bara fokus på förlossningen och det känns ok. Jag är nervös, men det får vara ok det med. Vi har varit på vårt sista UL och tjejen ligger nu med huvudet neråt och allt är i sin ordning. Hon är något större än "normal"- bebisen så vi får räkna med en födselvikt på ca 3,8-3,9 vilket känns bra tycker jag. En stadig liten tjej helt enkelt.

Mest längtar jag efter henne nu. Både jag och mannen funderar mycket på hur hon kommer vara i sin personlighet och hur hon kommer se ut. Det känns som en väldigt rolig tid vi har framför oss ändå och jag ser fram emot det nu (även den första tiden hemma, hehe).

Det jag funderar på ibland är hur snabbt man återhämtar sig från sorg. Jag menar, vi hade verkligen det skit under två långa år. In på det tredje året fick vi det första positiva beskedet på hela den perioden och det var ett VUL med ett hjärta. Detta var i december 2012. Sen dess har jag, mannen och vi tillsammans, gått vidare, släppt taget och kommit tillbaks utan problem. Jag är verkligen stolt över oss! Vi höll ihop mer än de flesta jag känner och vi är verkligen ett riktigt superpar med urkrafter när det behövs, hehe. Jag känner såhär efteråt att vi kan klara precis vad som helst! Om man nu måste se det som kom ur situationen och är positivt så är det just det: jag <3 mannen och hur starka vi varit under de åren vi gick igenom hela känsloregistret vecka efter vecka. Just nu är jag glad att vi släppt det och ser framåt. Det känns väldigt bra!

Kram