Att vara inne i barnlöshetskarusellen är verkligen svårt och jag har mina minnen och erfarenheter från den tiden. När jag tänker tillbaka så vet jag att det finns människor som nog tyckt att jag var väl negativ när jag hanterade ännu ett pluss på stickan osv, men vad man måste ha förståelse för är att det ofta handlar om en slags överlevnad i den situationen. Det är en balans mellan att vara försiktigt positiv, ändå realistisk samt att värja sig från den katastrof som kan stunda och som för oss i karusellen stundat så många gånger. Det är ju inte bara en gång utan oftast många gånger under många år som katastrofen uppenbarat sig för oss som varit i karusellen. De första gångerna var man ju nästan lite naivt positiv kring det hela. Efter ett antal misslyckanden får man tjockare hud och ser allt med lite klarare blick. Det är väl denna tjockare hud som många tolkar som att det krävs kommentarer som "du får tänka lite positivt, passa på att res och njut lite nu istället för att bara fundera på det där hela tiden". Sådana kommentarer slet på mig väldigt. Mycket av hur man hanterar en barnlöskris styrs av någon slags urkraft och drift att skaffa familj. Den är starkare än vilken reslust som helst! Det är nästan så man kan skratta åt sådana kommentarer som handlar om "skingra tankarna lite bara". Det är i det läget mer uppenbart än mycket annat i livet hur lite folk förstår vad man går igenom och en stor känsla av ensamhet träder in. Skrattretande och samtidigt en riktigt vass tagg i sidan. Och detta, jo, det ska man hantera utöver sin sorg... ingen lätt uppgift så som jag minns det.
Det finns ju många där ute som just idag går igenom känslorna som jag också gick igenom så många gånger. De ser hoppet, hur det kanske tynar bort. De är inne i karusellen och snurrar. De får kommentarer som inte är önskvärda, från vänner och familj. Kommentarer som förminskar deras upplevelse, som gör att de känner sig än mer ensamma än de redan insett att de är i ett land där man förväntas få 2,1 barn. Att få folk att begripa att man går igenom en sorg är inte lätt. Att den sorgen tar tid och sträcker sig över år gör det ännu svårare. Stödet kanske är fint i början för att sedan tyna från vännen eller familjen. Det börjar typ bli jävligt jobbigt att "du e så himla ledsen jämt ju". Man inser kanske att vännen och familjen stöttar ett tag, men kommer att tröttna. De skulle inte finnas där hela resan om resan visade sig vara än längre.
Jag hoppas ju att vi får ett barn denna gången och det känns som att vi nu har närmat oss målet. Jag vill bara säga att jag tänker på er andra. Ni som fortfarande snurrar i karusellen. Hoppas ni orkar kämpa på, slåss för rätt vård, få behålla era relationer och till slut hitta livsglädjen längre fram om det är mörkt där ni är just nu. Stor kram till er alla!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar