Igår var jag hos barnmorskan och nu har vi bokat in alla framtida träffar som sträcker sig till efter beräknat förlossningsdatum. Skönt. Känns bra att ha allt bokat och klart. I övrigt såg allt bra ut och tjejens lilla hjärta slog så fint :) Jag verkade ligga snäppet över normalkurvan, men det var bra det med. Jag är ju ganska lång så det kan nog stämma. Hon tyckte inte heller vikten var ett problem, men det tycker ju jag. Hon försökte få mig att släppa det och ta det sen så att säga, men det är lättare sagt än gjort. Jag mår verkligen inte bra av att känna mig såhär tjock. Det är jobbigt och jag känner mig som en blobb :( Tränar ju en del, men det är väldigt frustrerande att inte få ta i som vanligt om man säger. Jag håller liksom igen så att jag inte ska få ont någonstans och det är jobbigt att inte få köra på. Jag var på spinning igår, men satt ner hela passet pga fogarna. Känns ju sådär kul. Passet blir dessutom huuuur tråkigt som helst om man inte får köra på. Hatar att sitta där i en hörna och knappt svettas. När man dessutom ändå tagit sig dit och allt vill man ju bara köra på. Skit också.
Tur i allt detta när man känner sig som en tjock kärring är ju att man har en sån underbar man. Han påstår att jag är fin i min nya kropp :) Oj vad det värmer när man känner sig hur ful som helst. Han är så jävla stöttande! Nu när jag har lite svårt med en del hussysslor så gör han ALLT stackarn. Vi skulle plantera potatis och lök i landet härmomdagen och jag kommer ju knappt ner så långt mot marken längre. Jag får andnöd där nere och måste upp och andas emellanåt. Givetvis gör han allt och jag står bredvid och langar. Han har dessutom färdigställt däcket vi byggt och nu är allt klart inför sommaren. Han säger att allt ska vara klart och perfekt tills min ledighet, söta fina mannen... Jag älskar dig <3
I övrigt så är jag kanske lite stressad över att vi ännu inte köpt en enda pryl (förutom vagn) till tjejen. Jag har en lista, men det känns bara så avlägset ändå även om det verkligen kryper närmre. Vi måste börja köpa lite snart... Det är ju mycket som ändå måste komma på plats. En räddare lite var att vi fick massor av saker av syrran i helgen. Vissar grejer till låns och vissa grejer som de inte vill ha tillbaks. I det lasset ingick ett skötbord och hur mycket kläder som helst. Även en babybjörn som vi funderat på att köpa! Härligt!
Nu längtar jag efter henne mer och mer. Oh vad det ska bli roligt att se henne!
Trevlig valborg!
Kram
tisdag 30 april 2013
torsdag 25 april 2013
Fogar
Nu har fogar spökat igen och jag har haft ont ett par dagar. Inte så jag inte kunnat gå utan mer stilla smärta. Denna gången har jag inte ont i rygg/skinkor utan mer mellan benen. Jag har alltså vilat denna veckan och nu äntligen verkar det släppa, puh. Jag blir mest orolig att det ska vara där nu hela tiden, men sån tur e så verkar det ge med sig. Tack och lov. Det är verkligen inte det roligaste.
Träffade en kompis som också är gravid och som ska få sitt knytt 2 veckor innan oss. Jätte kul! Vi bor dessutom nära så det är extra bra :) Det var skönt att höra hur hon upplevde graviditeten. Lite på samma sätt som jag upplever den. Hon sa att det där med att vara gravid inte alls var hennes grej utan bara ett nödvändigt ont. Jag har haft lite dåligt samvete för de känslorna, så det var skönt att höra från någon annan också. Hon kände sig mest hindrad att göra allt hon gillar och hon ville bara få bebisen så hon kunde återgå till det hon nu måste skippa. Jag känner också så faktiskt. Jag vet att vissa njuter i fulla drag av graviditeten och det är ju jätte bra för dem, men det är inte riktigt så för alla. Jag skulle däremot gått igenom detta en miljard gånger hellre än att inte få barn (såklart!) men det betyder inte att jag njuter av bebisen i magen. Jag vill bara ha henne hos oss istället...
Hoppas nu fogarna håller sig stången.
Kram
Träffade en kompis som också är gravid och som ska få sitt knytt 2 veckor innan oss. Jätte kul! Vi bor dessutom nära så det är extra bra :) Det var skönt att höra hur hon upplevde graviditeten. Lite på samma sätt som jag upplever den. Hon sa att det där med att vara gravid inte alls var hennes grej utan bara ett nödvändigt ont. Jag har haft lite dåligt samvete för de känslorna, så det var skönt att höra från någon annan också. Hon kände sig mest hindrad att göra allt hon gillar och hon ville bara få bebisen så hon kunde återgå till det hon nu måste skippa. Jag känner också så faktiskt. Jag vet att vissa njuter i fulla drag av graviditeten och det är ju jätte bra för dem, men det är inte riktigt så för alla. Jag skulle däremot gått igenom detta en miljard gånger hellre än att inte få barn (såklart!) men det betyder inte att jag njuter av bebisen i magen. Jag vill bara ha henne hos oss istället...
Hoppas nu fogarna håller sig stången.
Kram
fredag 19 april 2013
Fokus?
Ahmen, hur fokuserar man? Det stimmas runt i magen att jag typ inte kan jobba. Hela tiden rycker jag till för hon puffar till över hela magen. Detta har jag inte trott skulle bli en sån stor sak, för man har inte hört så värst många som typ tappar fokus av allt virrvarr därinne, men jag gör det. Känner att det är långt mycket mer av den varan än vad jag trott eller kunde tänka mig. Antingen så är hon stundom mer aktiv än andra barn eller så är hon som alla andra men att det är jag som hajar till mer än andra... Vet inte vilket, men det är helt omöjligt att hålla fokus på en uppgift när man blir avbruten hela tiden.... givetvis klagar jag inte :) Jag är bara så glad att jag känner henne att det nog gör mig väldigt gärna väldigt lätt ofukuserad :)
Kram
Kram
torsdag 18 april 2013
Känsla
Jag kör väldigt mycket på känsla och lite förnuft. Det har jag nog alltid gjort och mått bra av. Lite så är det ju nu med magen också. Jag känner mig egentligen ganska avslappnad för tillfället och har en god känsla. Jag mår bra, inga krämpor, tränar och kör på liksom. Man kunde kanske tänka sig att jag skulle vara mer nojig och det trodde nog jag också, men riktigt så har det inte blivit. Vissa dagar rör hon sig mindre än andra och det föranleder viss oro, men inte helt galet mycket eller så. Allt sånt känns hanterbart.
Förmodligen är jag i en bra fas i graviditeten just nu. 6e månaden. Jag är gravid utan att ha blivi helt handikappad.
Jag tränar ju på gymmet och hemma för tillfället. Det känns bra att få in en bra hemmaträning eftersom det nog blir en del av den varan sen när hon kommit. Lika bra att sätta rutiner redan nu. Det blir i stort sett bara styrketräning och sjuuukt många squats om dagen. Jag gör 25 varje gång jag går på toa under dagen så det genererar ju en del. Det känns bra och jag känner att styrka i ben och rumpa kan komma till god användning i takt med att man blir tyngre. Squatsen börjar dessutom bli riktigt tunga för nu har jag gått upp 10 kg! Oh my. Mannen försöker påminna om att vi är över halva tiden så det borde inte bli så mycket mer än det dubbla i vikt, men det vet man ju aldrig. Det får vi se helt enkelt.
Vet att jag tjatar lite om allt med vikt och träning och sånt, men det är en stor del av min framtida plan faktiskt. Just nu (typiskt när man inte kan) så bara lääängtar jag till crossfitten. Oj vad det ska bli kul att få starta igång igen... bästa träningen jag vet.
Sen har jag bokat ett 4d UL också! Snacka om att man längtar till det då :) Oh vad roligt att se faktiska drag i ansiktet osv. Det ska ju bli helt underbart magiskt! Hon är ju bäst i världen redan så det kan ju inte bli bättre men ändå. Att se henne blir väldigt speciellt. Vår fina fina tjej :)
Kram
Förmodligen är jag i en bra fas i graviditeten just nu. 6e månaden. Jag är gravid utan att ha blivi helt handikappad.
Jag tränar ju på gymmet och hemma för tillfället. Det känns bra att få in en bra hemmaträning eftersom det nog blir en del av den varan sen när hon kommit. Lika bra att sätta rutiner redan nu. Det blir i stort sett bara styrketräning och sjuuukt många squats om dagen. Jag gör 25 varje gång jag går på toa under dagen så det genererar ju en del. Det känns bra och jag känner att styrka i ben och rumpa kan komma till god användning i takt med att man blir tyngre. Squatsen börjar dessutom bli riktigt tunga för nu har jag gått upp 10 kg! Oh my. Mannen försöker påminna om att vi är över halva tiden så det borde inte bli så mycket mer än det dubbla i vikt, men det vet man ju aldrig. Det får vi se helt enkelt.
Vet att jag tjatar lite om allt med vikt och träning och sånt, men det är en stor del av min framtida plan faktiskt. Just nu (typiskt när man inte kan) så bara lääängtar jag till crossfitten. Oj vad det ska bli kul att få starta igång igen... bästa träningen jag vet.
Sen har jag bokat ett 4d UL också! Snacka om att man längtar till det då :) Oh vad roligt att se faktiska drag i ansiktet osv. Det ska ju bli helt underbart magiskt! Hon är ju bäst i världen redan så det kan ju inte bli bättre men ändå. Att se henne blir väldigt speciellt. Vår fina fina tjej :)
Kram
måndag 15 april 2013
Framtid
Framtiden är ju numera ljus och det finns mycket att planera, prata om och komma fram till. Hon växer mycket och magen är stor och rund. Naveln är ännu inte utochin, men jag kan se hur det kommer. Den är "grund" nu eller hur man ska beskiva det så det är inte jätte långt bort. Hon sprallar massor och har hicka ganska ofta. Det är fortfarande overkligt att hon ligegr där inne, men jag och mannen kanske bokar ett 4d UL för att se henne igen. Hade ju varit jätte spännande att se lite mer av hur hon ser ut och inte bara ett vanligt UL.
Vi pratar mycket jag och mannen och det är nog en hel del förberedelser utan att jag egentligen tänker på det. Vi bygger trädäck och det är nästan klart nu. Båda vill ju gärna få det klart innan sommaren och såklart innan hon kommer. Vi inser ju också att det kommer bli svårare med renovering och sådant när hon kommit. Vi har också en del planer på hur vi ska inreda allt. Arbetsrumemt på nedervåningen ska bli gästrum/leksum osv. Vi vill gärna ha någonstans där hon får leka fritt utan att ha hennes alla leksakerna i hela huset. Vi har pratat om lite regler kring sådant och hur vi vill att det ska vara. Det är roligt, men än ganska overkligt. Hoppas vi kommer göra det bra och att hon kan bli nöjd. Tror att regler är bra och att inte allt hela hela tiden anpassas till barnet. Givetvis är hon viktig, men det där med regler finns ju runt om oss hela tiden och inte helt oviktigt. Sen tror jag inte heller barn mår bäst av att ha uppfattningen av att hela universum (= precis ALL uppmärksamhet från föräldrarna) riktas mot dem. Jag tror det är viktigt för dem att förstå lite perspektiv kring deras egen vilja osv och hur mycket uppmärksamhet de ska få för minsta minsta lilla kommentar de har på livet.
Ja... det är mycket nu och man vill ju göra det man tror på. Man vill ju ge henne en så bra start det bara går!
/C
Vi pratar mycket jag och mannen och det är nog en hel del förberedelser utan att jag egentligen tänker på det. Vi bygger trädäck och det är nästan klart nu. Båda vill ju gärna få det klart innan sommaren och såklart innan hon kommer. Vi inser ju också att det kommer bli svårare med renovering och sådant när hon kommit. Vi har också en del planer på hur vi ska inreda allt. Arbetsrumemt på nedervåningen ska bli gästrum/leksum osv. Vi vill gärna ha någonstans där hon får leka fritt utan att ha hennes alla leksakerna i hela huset. Vi har pratat om lite regler kring sådant och hur vi vill att det ska vara. Det är roligt, men än ganska overkligt. Hoppas vi kommer göra det bra och att hon kan bli nöjd. Tror att regler är bra och att inte allt hela hela tiden anpassas till barnet. Givetvis är hon viktig, men det där med regler finns ju runt om oss hela tiden och inte helt oviktigt. Sen tror jag inte heller barn mår bäst av att ha uppfattningen av att hela universum (= precis ALL uppmärksamhet från föräldrarna) riktas mot dem. Jag tror det är viktigt för dem att förstå lite perspektiv kring deras egen vilja osv och hur mycket uppmärksamhet de ska få för minsta minsta lilla kommentar de har på livet.
Ja... det är mycket nu och man vill ju göra det man tror på. Man vill ju ge henne en så bra start det bara går!
/C
torsdag 11 april 2013
Att få ha känslor trots allt som varit
Vi har försökt få barn i 3 år och tiden vi kämpat med detta är längre än tiden vi hade tillsammans innan vi påbörjade familjeprojektet. Vi har alltså haft det ganska kämpigt stora delar av vårt förhållande, jag och mannen. Nu är vi i vecka 23 och givetvis helt överlyckligt! Vi älskar varandra, vår relation har aldrig någonsin svajat trots hormoner och skit på vägen och vi är super viktiga för ihop kan vi allt! Vi är verkligen ett!
Utöver vad jag skriver i första stycket så har jag en del tankar som nästan känns förbjudna pga allt som varit. En kvinna som blir gravid utan svårigheter får gnälla över sina krämpor hur mycket hon vill, men har man kämpat en del så får man helt enkelt BARA vara glad. MEN... så funkar det ju inte. Att jag skulle gnälla över något tar ju inte bort det faktum att jag är överlycklig just nu. Tack o lov har jag verkligen 0 krämpor. Jag tränar fortfarande, åkte skidor en hel vecka när vi var halvvägs och rör mig helt utan hinder (i stort sett). Jag har aldrig lidit av trötthet eller illamående och allt är ju så jävla bra. MEN... nu kommer det.... jag har lite problem. Jag har väldigt svårt att acceptera den här "nya kroppen". Har funderat en del och försökt hitta roten till problemet. När jag var liten var jag lite rultig och jag har därefter aldrig varit särskilt smal. Som barn fick jag inte sällan höra att jag var en tjockis osv. Nu med gravidkilon så känner jag att jag av och till mår dåligt av mig själv. Igår var ett lågvattenmärke när jag släpade iväg mig till gymmet. Jag upplever att alla stirrar, tror jag är fet istället för gravid och jag vill helst undvika alla speglar i salen. Jag mår helt enkelt inte bra av att se mig själv. Det enda jag längtar till i ett sånt lågt läge är att få börja träna som vanligt igen och komma tillbaks. Jag vet att detta låter jävligt otacksamt, men jag kan inte hjälpa mina känslor. Jag gillar verkligen inte mina extrakilon och då är inte bara magen ett problem. De här jävla brösen som plötsligt växt! Hur fan ser det ut egentligen? Är van vid mindre byst och nu plötsligt så är de en hel storlek större! Trivs inte med dem alls och inget av detta kunde jag någonsin förutsätta. Mannen stöttar givetvis helt underbart och vi har lagt upp plan för hur jag ska få fokusera på min kropp när bebisen kommit, men det är en klen tröst när jag står där och ser min jättemage. Hade verkligen ingen aning att detta skulle blir så svårt att acceptera... MEN... givetvis tar jag detta 1000 gånger hellre än barnlöshet så tro nu inget annat bara för jag tog upp det i bloggen. Barnlöshet är den västa tortyren jag känt av så detta är ju inget! Jag vet! Men, bloggar ju för att uttrycka mig så då kommer lite av varje.
Annars inget nytt
Kram
Utöver vad jag skriver i första stycket så har jag en del tankar som nästan känns förbjudna pga allt som varit. En kvinna som blir gravid utan svårigheter får gnälla över sina krämpor hur mycket hon vill, men har man kämpat en del så får man helt enkelt BARA vara glad. MEN... så funkar det ju inte. Att jag skulle gnälla över något tar ju inte bort det faktum att jag är överlycklig just nu. Tack o lov har jag verkligen 0 krämpor. Jag tränar fortfarande, åkte skidor en hel vecka när vi var halvvägs och rör mig helt utan hinder (i stort sett). Jag har aldrig lidit av trötthet eller illamående och allt är ju så jävla bra. MEN... nu kommer det.... jag har lite problem. Jag har väldigt svårt att acceptera den här "nya kroppen". Har funderat en del och försökt hitta roten till problemet. När jag var liten var jag lite rultig och jag har därefter aldrig varit särskilt smal. Som barn fick jag inte sällan höra att jag var en tjockis osv. Nu med gravidkilon så känner jag att jag av och till mår dåligt av mig själv. Igår var ett lågvattenmärke när jag släpade iväg mig till gymmet. Jag upplever att alla stirrar, tror jag är fet istället för gravid och jag vill helst undvika alla speglar i salen. Jag mår helt enkelt inte bra av att se mig själv. Det enda jag längtar till i ett sånt lågt läge är att få börja träna som vanligt igen och komma tillbaks. Jag vet att detta låter jävligt otacksamt, men jag kan inte hjälpa mina känslor. Jag gillar verkligen inte mina extrakilon och då är inte bara magen ett problem. De här jävla brösen som plötsligt växt! Hur fan ser det ut egentligen? Är van vid mindre byst och nu plötsligt så är de en hel storlek större! Trivs inte med dem alls och inget av detta kunde jag någonsin förutsätta. Mannen stöttar givetvis helt underbart och vi har lagt upp plan för hur jag ska få fokusera på min kropp när bebisen kommit, men det är en klen tröst när jag står där och ser min jättemage. Hade verkligen ingen aning att detta skulle blir så svårt att acceptera... MEN... givetvis tar jag detta 1000 gånger hellre än barnlöshet så tro nu inget annat bara för jag tog upp det i bloggen. Barnlöshet är den västa tortyren jag känt av så detta är ju inget! Jag vet! Men, bloggar ju för att uttrycka mig så då kommer lite av varje.
Annars inget nytt
Kram
tisdag 9 april 2013
Vardag
Händer ju inte så mycket speciellt. Jag har fyllt år och svärmor ringde för att gratta. Hon nämnde inte ett ljud om det inträffade och eftersom det borde varit hon som sa något så sa inte jag något heller. Jag har väl istället beslutat mig för att låta det vara och försöka komma över det istället. Jag orkar inte ha en tagg i sidan till en person som jag ändå vet att jag måste ses med framöver. Jag förlorar bara på det. Däremot så vet jag nu vad jag vet och man kan ju inte påstå att jag någonsin kommer prata med henne om något av vikt. Jag håller det allmänt med henne så kan det inte bli så här igen. Tycker lite synd om älskade också som såklart blev jätte ledsen över allt detta. Det är ju aldrig roligt när ens förälder ställer till det på det viset och jag vill ju inte att han ska må dåligt av det heller.
Hur som. Tror vi hittat en vagn nu som vi kanske köper idag. Det blir ju spännande. Det blir en emmaljunga duo kombi. Den är stor så vi ska nog köpa ny bil då också... så får det bli. Vi bor ju inte i city utan lite mer utanför så vi behöver lite terängvagn om man säger. Sen är vi båda ganska långa och jag har tyckt att många vagnar varit väldigt låga så man får böja sig mycket för att komma ner i korgen. Det behöver ju inte se ut som att man är ute och går med en dockvagn :)
Funderar fortfarande en del på träningen och hur jag ska "komma tillbaka" till kroppen. Just nu tränar jag en del hemma. Det blir en faslig massa squats och pushpress. Sånt kan jag göra hemma och med en kettlebell blir det nästan som gymmet. Sen funderar jag lite på framtiden och hur jag ska komma tillbaka till crossfiten, men det ska nog gå. Är det inte omöjligt så fixar jag det. Så är det ju bara. Jag saknar ju den träningen och känslan jag hade efter ett pass. Kanske ska sätta upp något mål efteråt. Typ springa malmömilen eller nåt sånt. Bra att satsa på något så det blir av. Har också kollat lite Olga Rönnberg och hennes PT online, men jag vet inte om det är för mig ännu.
Senaste nytt från magen är att vi nu är i vecka 22. Hon sparkar väldigt mycket vissa dagar och sen kan det vara ett par dagar när jag inte känner henne alls. Hoppas det är normalt för jag vill ju helst känna henne hela tiden. Det hade varit allra allra roligast :) Jag får nöja mig. När hon rör sig blir jag glad! Då vet jag att hon finns där och har det bra. Magen växer en hel del så jag tar det som ett teckana tt allt är bra.
Det här med fb. Som ni kanske vet så är jag inget fan av det där... Det är bara ett enda långt bekräftelsebehov som visas upp hela tiden och det är bara inget jag behöver i min vardag. Jag tycker det är så märkligt att människor har behov av något sådant. Jag är inte där mycket och har lite dålig koll på det forumet. Med det sagt så har jag givetvis inte skrivit något om magen där och skulle aldrig få för mig heller. Vill bara inte och jag struntar i att andra gör det. Det får de gärna. Man gör ju som man vill, bara jag slipper. I och med att jag själv inte skrivit något så förväntar jag mig att folk är så pass smarta att de inte skriver där ÅT mig. På födelsedagen kom ju givetvis ett "dubbelgrattis". Ett till mig och ett till magen. Så onödigt. Givetvis tog jag bort det med en gång, men hur fan tänker folk? Inte alls så klart, so whats new?
Kram
Hur som. Tror vi hittat en vagn nu som vi kanske köper idag. Det blir ju spännande. Det blir en emmaljunga duo kombi. Den är stor så vi ska nog köpa ny bil då också... så får det bli. Vi bor ju inte i city utan lite mer utanför så vi behöver lite terängvagn om man säger. Sen är vi båda ganska långa och jag har tyckt att många vagnar varit väldigt låga så man får böja sig mycket för att komma ner i korgen. Det behöver ju inte se ut som att man är ute och går med en dockvagn :)
Funderar fortfarande en del på träningen och hur jag ska "komma tillbaka" till kroppen. Just nu tränar jag en del hemma. Det blir en faslig massa squats och pushpress. Sånt kan jag göra hemma och med en kettlebell blir det nästan som gymmet. Sen funderar jag lite på framtiden och hur jag ska komma tillbaka till crossfiten, men det ska nog gå. Är det inte omöjligt så fixar jag det. Så är det ju bara. Jag saknar ju den träningen och känslan jag hade efter ett pass. Kanske ska sätta upp något mål efteråt. Typ springa malmömilen eller nåt sånt. Bra att satsa på något så det blir av. Har också kollat lite Olga Rönnberg och hennes PT online, men jag vet inte om det är för mig ännu.
Senaste nytt från magen är att vi nu är i vecka 22. Hon sparkar väldigt mycket vissa dagar och sen kan det vara ett par dagar när jag inte känner henne alls. Hoppas det är normalt för jag vill ju helst känna henne hela tiden. Det hade varit allra allra roligast :) Jag får nöja mig. När hon rör sig blir jag glad! Då vet jag att hon finns där och har det bra. Magen växer en hel del så jag tar det som ett teckana tt allt är bra.
Det här med fb. Som ni kanske vet så är jag inget fan av det där... Det är bara ett enda långt bekräftelsebehov som visas upp hela tiden och det är bara inget jag behöver i min vardag. Jag tycker det är så märkligt att människor har behov av något sådant. Jag är inte där mycket och har lite dålig koll på det forumet. Med det sagt så har jag givetvis inte skrivit något om magen där och skulle aldrig få för mig heller. Vill bara inte och jag struntar i att andra gör det. Det får de gärna. Man gör ju som man vill, bara jag slipper. I och med att jag själv inte skrivit något så förväntar jag mig att folk är så pass smarta att de inte skriver där ÅT mig. På födelsedagen kom ju givetvis ett "dubbelgrattis". Ett till mig och ett till magen. Så onödigt. Givetvis tog jag bort det med en gång, men hur fan tänker folk? Inte alls så klart, so whats new?
Kram
torsdag 4 april 2013
Besvikelser 10 i topp
Nä, jag har inte slutat blogga. Inte än. Jag har bara haft massor på jobbet sen vi kom hem från semestern, men nu har det börjat ordna upp sig lite. Ett par saker har hänt som jag inte haft ork att skriva om än, men nu har jag fått lite tid att smälta allt och kan få ut mina känslor. Det handlar om besvikelser kombinerat med människor som står en nära. Det har tyvärr varit lite av den varan på senaste..
När mina föräldrar kom för att hämta oss inför semestern (vi samåkte upp i deras bil) kommer mamma in i huset och ser lite uppriven ut. Pappa är ute med min kille och packar in bilen, men mamma gör det väldigt tydligt att hon vill prata med mig enskilt. Hon hasplar ur sig att hon "vet" men att hon hoppas jag mår bra. Missfall är vanligt tyvärr, men jag blir så ledsen för dig lilla gumman... osv. Jag har ca 1 sek på mig att fatta vad hon pratar om och står helt chockad. Tårarna börjar komma och jag vet inte vad jag ska säga. Jag får ur mig att det inte handlar om ett missfall och att vår situation inte varit vanlig. Sen minns jag mest lite fragment av samtalet. Jag får nog ur mig en del kortfattat om vad som hänt, men det är typ inte helt enkelt att sammanfatt 3 år sådär på 10 minuter. Det visar sig hur som helst att älskades mamma har berättat för henne! Jag svimmade nästan av ilska. Min mamma hade ringt henna och varit glad för barnet och att de nu ska bli mor och farföräldrar. Ett såntdär artighetssamtal. Sen hade mamma sagt att det ju hade varit så jobbigt för mig för jag hade ju varit så sjuk. (Jag var nämligen förkyld i typ 3 veckor). I det sammanhanget hade älskades mamma trott att hon pratade om missfallen och då själv börjat prata om dem. Mamma hade typ låtsats som att hon förstd, men i själva verket rullades allt upp helt felaktigt. Jag fattar inte att hon kunde anta att mamma visste, när jag specifikt sagt till henne att mamma INTE visste något och att hon därefter lovat att inget berätta. Jag känner mig så otroligt sviken. Finns inga ord. Detta var ju inte min mammas fel utan svärmors. Hon skulle aldrig antagit något sådant. Hon är ju dessutom sjuksköterska!!! Vet man inte sånt då? Fattar man inte vad ett löfte innebär? Mannen har givetvis pratat med henne om det och berättat hur det låg till och hon skäms nog en del efter det. Jag har inte pratat med henne och jag vill inte heller. Fasar lite att ses faktiskt. Vet inte hur jag kommer känna och om hon börjar ursäkta sig runt det kan jag bara inte säga att det är ok eller nåt. Det är inte ok och jag kan aldrig förmå mig att säga annat. Detta är nog ett av de största sveken i mitt liv tyvärr. Vet inte hur jag ska hantera det, det enda jag vet är att jag aldrig mer vill berätta något för henne. Jag ska bara komma över att orka se henen och prata med henne. Det hon har fått veta om oss är en extremt privat del i vårt liv. Den som berättar om det utan att den får sviker ett löfte som jag inte kan laga. Det kommer ta tid, om det går, men jag kommer aldrig mer lita på henne.
Det var den största besvikelsen, men sen är det ytterligare en liten sak. En nära vän till mig som också är en av de få som känner till vår historia skickade ett sms för några veckor sedan. De har 3 barn och hon skriver att de nu väntar nummer 4. Hon skrev också att hon skulle återkomma med dag för att ses. Sen har jag inte hört mer. Till saken hör att hon inte vet att vi faktiskt väntar barn. I hennes värld är vi fortfarande i samma situation som vi varit, och med den vetskapen tycker jag det är skitdåligt att skicka ett sånt sms. Hon vet vad det innebär, men visst, nu är vi ju ändå glada att vi väntar barn, men hon vet ju inte detta. Folk är så jävla okänsliga och idioter. OM vi inte gått här och lyckligt väntat på vår tjej hade det smset sänkt mig helt. KUnde hon inte åtmindstonde ringt och pratat med mig. Visat någon medkänsla alls? Jag vet bara att jag ALDRIG skulle gjort så! Dessutom komemr vi ju vara mammalediga tillsammans och vanligtvis hade ju det varit jätte kul, men nu känner jag inte så.
Ja, det blev ett lååångt inlägg, men det är verkligen saker jag behövt få ur mig. Man slutar ju aldrig förvånas över att folk är så jävla okänsliga, oförstående och osympatiska. Det finns massor i ens direkta närhet och det är ju jävligt störigt. Idioter!
Nu ska jag jobba lite och bli på bättre humör igen efter jag fått ur mig eländet :)
Kram
När mina föräldrar kom för att hämta oss inför semestern (vi samåkte upp i deras bil) kommer mamma in i huset och ser lite uppriven ut. Pappa är ute med min kille och packar in bilen, men mamma gör det väldigt tydligt att hon vill prata med mig enskilt. Hon hasplar ur sig att hon "vet" men att hon hoppas jag mår bra. Missfall är vanligt tyvärr, men jag blir så ledsen för dig lilla gumman... osv. Jag har ca 1 sek på mig att fatta vad hon pratar om och står helt chockad. Tårarna börjar komma och jag vet inte vad jag ska säga. Jag får ur mig att det inte handlar om ett missfall och att vår situation inte varit vanlig. Sen minns jag mest lite fragment av samtalet. Jag får nog ur mig en del kortfattat om vad som hänt, men det är typ inte helt enkelt att sammanfatt 3 år sådär på 10 minuter. Det visar sig hur som helst att älskades mamma har berättat för henne! Jag svimmade nästan av ilska. Min mamma hade ringt henna och varit glad för barnet och att de nu ska bli mor och farföräldrar. Ett såntdär artighetssamtal. Sen hade mamma sagt att det ju hade varit så jobbigt för mig för jag hade ju varit så sjuk. (Jag var nämligen förkyld i typ 3 veckor). I det sammanhanget hade älskades mamma trott att hon pratade om missfallen och då själv börjat prata om dem. Mamma hade typ låtsats som att hon förstd, men i själva verket rullades allt upp helt felaktigt. Jag fattar inte att hon kunde anta att mamma visste, när jag specifikt sagt till henne att mamma INTE visste något och att hon därefter lovat att inget berätta. Jag känner mig så otroligt sviken. Finns inga ord. Detta var ju inte min mammas fel utan svärmors. Hon skulle aldrig antagit något sådant. Hon är ju dessutom sjuksköterska!!! Vet man inte sånt då? Fattar man inte vad ett löfte innebär? Mannen har givetvis pratat med henne om det och berättat hur det låg till och hon skäms nog en del efter det. Jag har inte pratat med henne och jag vill inte heller. Fasar lite att ses faktiskt. Vet inte hur jag kommer känna och om hon börjar ursäkta sig runt det kan jag bara inte säga att det är ok eller nåt. Det är inte ok och jag kan aldrig förmå mig att säga annat. Detta är nog ett av de största sveken i mitt liv tyvärr. Vet inte hur jag ska hantera det, det enda jag vet är att jag aldrig mer vill berätta något för henne. Jag ska bara komma över att orka se henen och prata med henne. Det hon har fått veta om oss är en extremt privat del i vårt liv. Den som berättar om det utan att den får sviker ett löfte som jag inte kan laga. Det kommer ta tid, om det går, men jag kommer aldrig mer lita på henne.
Det var den största besvikelsen, men sen är det ytterligare en liten sak. En nära vän till mig som också är en av de få som känner till vår historia skickade ett sms för några veckor sedan. De har 3 barn och hon skriver att de nu väntar nummer 4. Hon skrev också att hon skulle återkomma med dag för att ses. Sen har jag inte hört mer. Till saken hör att hon inte vet att vi faktiskt väntar barn. I hennes värld är vi fortfarande i samma situation som vi varit, och med den vetskapen tycker jag det är skitdåligt att skicka ett sånt sms. Hon vet vad det innebär, men visst, nu är vi ju ändå glada att vi väntar barn, men hon vet ju inte detta. Folk är så jävla okänsliga och idioter. OM vi inte gått här och lyckligt väntat på vår tjej hade det smset sänkt mig helt. KUnde hon inte åtmindstonde ringt och pratat med mig. Visat någon medkänsla alls? Jag vet bara att jag ALDRIG skulle gjort så! Dessutom komemr vi ju vara mammalediga tillsammans och vanligtvis hade ju det varit jätte kul, men nu känner jag inte så.
Ja, det blev ett lååångt inlägg, men det är verkligen saker jag behövt få ur mig. Man slutar ju aldrig förvånas över att folk är så jävla okänsliga, oförstående och osympatiska. Det finns massor i ens direkta närhet och det är ju jävligt störigt. Idioter!
Nu ska jag jobba lite och bli på bättre humör igen efter jag fått ur mig eländet :)
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)