Besvikelser 10 i topp

Nä, jag har inte slutat blogga. Inte än. Jag har bara haft massor på jobbet sen vi kom hem från semestern, men nu har det börjat ordna upp sig lite. Ett par saker har hänt som jag inte haft ork att skriva om än, men nu har jag fått lite tid att smälta allt och kan få ut mina känslor. Det handlar om besvikelser kombinerat med människor som står en nära. Det har tyvärr varit lite av den varan på senaste..

När mina föräldrar kom för att hämta oss inför semestern (vi samåkte upp i deras bil) kommer mamma in i huset och ser lite uppriven ut. Pappa är ute med min kille och packar in bilen, men mamma gör det väldigt tydligt att hon vill prata med mig enskilt. Hon hasplar ur sig att hon "vet" men att hon hoppas jag mår bra. Missfall är vanligt tyvärr, men jag blir så ledsen för dig lilla gumman... osv. Jag har ca 1 sek på mig att fatta vad hon pratar om och står helt chockad. Tårarna börjar komma och jag vet inte vad jag ska säga. Jag får ur mig att det inte handlar om ett missfall och att vår situation inte varit vanlig. Sen minns jag mest lite fragment av samtalet. Jag får nog ur mig en del kortfattat om vad som hänt, men det är typ inte helt enkelt att sammanfatt 3 år sådär på 10 minuter. Det visar sig hur som helst att älskades mamma har berättat för henne! Jag svimmade nästan av ilska. Min mamma hade ringt henna och varit glad för barnet och att de nu ska bli mor och farföräldrar. Ett såntdär artighetssamtal. Sen hade mamma sagt att det ju hade varit så jobbigt för mig för jag hade ju varit så sjuk. (Jag var nämligen förkyld i typ 3 veckor). I det sammanhanget hade älskades mamma trott att hon pratade om missfallen och då själv börjat prata om dem. Mamma hade typ låtsats som att hon förstd, men i själva verket rullades allt upp helt felaktigt. Jag fattar inte att hon kunde anta att mamma visste, när jag specifikt sagt till henne att mamma INTE visste något och att hon därefter lovat att inget berätta. Jag känner mig så otroligt sviken. Finns inga ord. Detta var ju inte min mammas fel utan svärmors. Hon skulle aldrig antagit något sådant. Hon är ju dessutom sjuksköterska!!! Vet man inte sånt då? Fattar man inte vad ett löfte innebär? Mannen har givetvis pratat med henne om det och berättat hur det låg till och hon skäms nog en del efter det. Jag har inte pratat med henne och jag vill inte heller. Fasar lite att ses faktiskt. Vet inte hur jag kommer känna och om hon börjar ursäkta sig runt det kan jag bara inte säga att det är ok eller nåt. Det är inte ok och jag kan aldrig förmå mig att säga annat. Detta är nog ett av de största sveken i mitt liv tyvärr. Vet inte hur jag ska hantera det, det enda jag vet är att jag aldrig mer vill berätta något för henne. Jag ska bara komma över att orka se henen och prata med henne. Det hon har fått veta om oss är en extremt privat del i vårt liv. Den som berättar om det utan att den får sviker ett löfte som jag inte kan laga. Det kommer ta tid, om det går, men jag kommer aldrig mer lita på henne.


Det var den största besvikelsen, men sen är det ytterligare en liten sak. En nära vän till mig som också är en av de få som känner till vår historia skickade ett sms för några veckor sedan. De har 3 barn och hon skriver att de nu väntar nummer 4. Hon skrev också att hon skulle återkomma med dag för att ses. Sen har jag inte hört mer. Till saken hör att hon inte vet att vi faktiskt väntar barn. I hennes värld är vi fortfarande i samma situation som vi varit, och med den vetskapen tycker jag det är skitdåligt att skicka ett sånt sms. Hon vet vad det innebär, men visst, nu är vi ju ändå glada att vi väntar barn, men hon vet ju inte detta. Folk är så jävla okänsliga och idioter. OM vi inte gått här och lyckligt väntat på vår tjej hade det smset sänkt mig helt. KUnde hon inte åtmindstonde ringt och pratat med mig. Visat någon medkänsla alls? Jag vet bara att jag ALDRIG skulle gjort så! Dessutom komemr vi ju vara mammalediga tillsammans och vanligtvis hade ju det varit jätte kul, men nu känner jag inte så.

Ja, det blev ett lååångt inlägg, men det är verkligen saker jag behövt få ur mig. Man slutar ju aldrig förvånas över att folk är så jävla okänsliga, oförstående och osympatiska. Det finns massor i ens direkta närhet och det är ju jävligt störigt. Idioter!

Nu ska jag jobba lite och bli på bättre humör igen efter jag fått ur mig eländet :)
Kram