Vi har försökt få barn i 3 år och tiden vi kämpat med detta är längre än tiden vi hade tillsammans innan vi påbörjade familjeprojektet. Vi har alltså haft det ganska kämpigt stora delar av vårt förhållande, jag och mannen. Nu är vi i vecka 23 och givetvis helt överlyckligt! Vi älskar varandra, vår relation har aldrig någonsin svajat trots hormoner och skit på vägen och vi är super viktiga för ihop kan vi allt! Vi är verkligen ett!
Utöver vad jag skriver i första stycket så har jag en del tankar som nästan känns förbjudna pga allt som varit. En kvinna som blir gravid utan svårigheter får gnälla över sina krämpor hur mycket hon vill, men har man kämpat en del så får man helt enkelt BARA vara glad. MEN... så funkar det ju inte. Att jag skulle gnälla över något tar ju inte bort det faktum att jag är överlycklig just nu. Tack o lov har jag verkligen 0 krämpor. Jag tränar fortfarande, åkte skidor en hel vecka när vi var halvvägs och rör mig helt utan hinder (i stort sett). Jag har aldrig lidit av trötthet eller illamående och allt är ju så jävla bra. MEN... nu kommer det.... jag har lite problem. Jag har väldigt svårt att acceptera den här "nya kroppen". Har funderat en del och försökt hitta roten till problemet. När jag var liten var jag lite rultig och jag har därefter aldrig varit särskilt smal. Som barn fick jag inte sällan höra att jag var en tjockis osv. Nu med gravidkilon så känner jag att jag av och till mår dåligt av mig själv. Igår var ett lågvattenmärke när jag släpade iväg mig till gymmet. Jag upplever att alla stirrar, tror jag är fet istället för gravid och jag vill helst undvika alla speglar i salen. Jag mår helt enkelt inte bra av att se mig själv. Det enda jag längtar till i ett sånt lågt läge är att få börja träna som vanligt igen och komma tillbaks. Jag vet att detta låter jävligt otacksamt, men jag kan inte hjälpa mina känslor. Jag gillar verkligen inte mina extrakilon och då är inte bara magen ett problem. De här jävla brösen som plötsligt växt! Hur fan ser det ut egentligen? Är van vid mindre byst och nu plötsligt så är de en hel storlek större! Trivs inte med dem alls och inget av detta kunde jag någonsin förutsätta. Mannen stöttar givetvis helt underbart och vi har lagt upp plan för hur jag ska få fokusera på min kropp när bebisen kommit, men det är en klen tröst när jag står där och ser min jättemage. Hade verkligen ingen aning att detta skulle blir så svårt att acceptera... MEN... givetvis tar jag detta 1000 gånger hellre än barnlöshet så tro nu inget annat bara för jag tog upp det i bloggen. Barnlöshet är den västa tortyren jag känt av så detta är ju inget! Jag vet! Men, bloggar ju för att uttrycka mig så då kommer lite av varje.
Annars inget nytt
Kram
Du får gnälla, trots er kamp att bli gravida så innebär inte det att det är en dans på rosor att vara gravid. Jag ska ärligt säga att jag har haft en skitjobbig graviditet och jag har gnällt ibland. Det kan tas upp fel med tanke på de tårar jag tidigare fällt för att vi inte blivit gravida. Det som på något vis gör att det känns ok för mig är just det att det är ju inte graviditeten som har varit målet, den är ju bara det vi får gå igenom för att få vårt efterlängtade barn. Och att man inte trivs med att gå upp i vikt och bli större är inte det minsta konstigt, särskilt inte om man dessutom har haft problem med det tidigare. För mig underlättade det lite när man väl kommit så långt så att det faktiskt inte gick att ta fel längre, när det var övertydligt att det var en bebismage och inte en tjockismage. Jag kanske inte kände mig smalare, men folks blickar tog inte lika hårt. Det som har hjälpt mig är acceptans. Jag accepterar mina känslor och tankar och låter dem få finnas. Hoppas att du kan landa i något som får dig att känna dig bättre till mods snart.
SvaraRaderaMed det sagt så. Är det ok om jag jublar lite över att du faktiskt har en bebis i magen? Tycker det är så underbart att efter alt ni gått igenom så har ni äntligen kommit så här långt. Om några månader till bor det en bebis hemma hos er, det är ett sånt mirakel och jag blir så glad när jag tänker på det :)
Åh tack :) Jag blir så glad och varm inombords av din kommentar :) Och tack för "påminnelsen" om bebisen i magen. Hon är ett verkligt mirakel och jag har en sådan oerhörd tur och lycka att få uppleva deta jag nu upplever. Jag ska jobba vidare på acceptansen, men den kommer nog. Det får ta lite tid och till att börja med får jag försöka acceptera att det inte känns bra varje minut. Det är ju skönt om man inte straffar sig själv för hårt för sina känslor...
SvaraRaderaTack igen och ha en fin helg!
Kram