Inte så roligt att vara förkyld i 2 veckor. Hoppas det ger med sig snart. Tror jag fått lite gravtäppa på det också så det har inte varit helt lätt att sova och att låta bli näsdropparna.. Har tom. börjat med en nässköljare! Det ska ju mycket till ändå, men jag blev så satans desperat att värdigheten fick ligga på hold lite ;) Kan ändå tycka det har hjälpt oerhört bra! Kan jag rekomendera faktiskt.
Annars är det väl bra. Till helgen ska vi till mannens föräldrar för vi ska till den trakten på bröllop så då får vi nog berätta nyheterna. Det känns ok. Inte för att det är JÄTTE kul att berätta, för det tycker jag nog inte även om jag trodde att jag skulle känna så. Det är väl ok i alla fall. Jag och mannen har varit så självständiga i våra år utan barn att det liksom ändå är märkligt att involvera andra sådär plötsligt. Jaja, det blir bra och de blir säkert glada. De vet ju faktiskt vår historia men har aldrig sagt ett ljud om det så det blir ju intressant att höra om de frågar lite mer nu. Skulle inte tro det tyvärr. De låtsas nog bara som inget precis som de gjort innan.
Annars är det bra. Inga krämpor att prata om. Förkylningen har gjort att jag inte kunnat träna, men hoppas på nästa vecka. Känner lite panik fortfarande över den "tappade" formen. Ska ju åka skidor om ett par veckor och inser att skidjackan är på TOK för liten!!!! Panik! Byxorna kan jag har för de har hängslen så jag kan ju ha knappen och dragkedjan öppen... Men jackan för bövelen! Får se om jag hittar nåt stort asfult på rean... Kul.
Magen är större och jag tycker det syns nu. Sen är jag nog fetare också bara för att liksom... men, jag klagar inte. Det får gå som det är. Jag har satt lite mål för framtiden istället. Längtar till crossfiten som jag ska ta upp så fort jag kan!
Hoppas alla har det bra där ute :)
Kram
tisdag 26 februari 2013
onsdag 20 februari 2013
Hej hej
Det är lite dålig uppdatering denna veckan. Jobbet tar massor med tid för tillfället och jag hinner inte med. Gällande mig och magen är allt bra. Inget som hänt eller så. Nu är det 2 veckor sen senaste UL och det är ändå ok. Visst är jag ibland rädd att den inte lever längre, men jag ser nästan det som naturligt efter vad vi varit igenom. Jag får ta det och det gör jag också. Nästa UL är inte förrän om 5 veckor så det finns liksom inget sådant att längta/oroa sig inför riktigt än.
Vi är nu i vecka 15 och magen har börjat växa lite lite. Jag går numer i gravidjeans och det är jätte skönt. Det bästa just nu är att det är offeciellt och jag behöver inte dölja magen mer. Det känns skönt att få slappna av med det. Sen har jag ju inte berättat för riktigt alla på jobbet, men de får själva gissa eller så kommer det ut. Spelar mig ingen roll. Det är bara de äldre gubbarna som inget vet och de känner jag inte för att prata med om det ändå.
Helgen som gick berättade vi för mina föräldrara. De blev glada naturligtvis. De känner ju inte till något om våra svårigheter så det var nog helt naturligt för dom att dessa nyheter kom vid detta laget. Mamma ringer sen dess oftare och vill höra hur jag mår. Typ "Nä men hur mååååår du nu gumman?". Jag har lite svårt för att prata med henne om det massor, men jag övar. Dock är jag bra på att byta samtalsämne så jag lyckas ändå avbryta ämnet när jag inte vill prata mer om det. Jag avslutar mest med att man vet ju aldrig hur det ska gå, det är ju så många veckor kvar... Den lägger ju lite sordi och då pratar hon också hellre om annat.
Resten av veckan är fullt upp. Jag ska iväg till en konferens med övernattning så jag skriver nog inte igen förrän nästa vecka. Får passa på att önska er alla en fin helg!
Kram
Vi är nu i vecka 15 och magen har börjat växa lite lite. Jag går numer i gravidjeans och det är jätte skönt. Det bästa just nu är att det är offeciellt och jag behöver inte dölja magen mer. Det känns skönt att få slappna av med det. Sen har jag ju inte berättat för riktigt alla på jobbet, men de får själva gissa eller så kommer det ut. Spelar mig ingen roll. Det är bara de äldre gubbarna som inget vet och de känner jag inte för att prata med om det ändå.
Helgen som gick berättade vi för mina föräldrara. De blev glada naturligtvis. De känner ju inte till något om våra svårigheter så det var nog helt naturligt för dom att dessa nyheter kom vid detta laget. Mamma ringer sen dess oftare och vill höra hur jag mår. Typ "Nä men hur mååååår du nu gumman?". Jag har lite svårt för att prata med henne om det massor, men jag övar. Dock är jag bra på att byta samtalsämne så jag lyckas ändå avbryta ämnet när jag inte vill prata mer om det. Jag avslutar mest med att man vet ju aldrig hur det ska gå, det är ju så många veckor kvar... Den lägger ju lite sordi och då pratar hon också hellre om annat.
Resten av veckan är fullt upp. Jag ska iväg till en konferens med övernattning så jag skriver nog inte igen förrän nästa vecka. Får passa på att önska er alla en fin helg!
Kram
torsdag 14 februari 2013
Ps
Vill bara förtydliga att jag var väldigt nöjd med vårt bröllop i övrigt. Det var inte så att deras insatser sänkte mitt mood den dagen, men det är exempel på saker som jag funderar på. Under de omständigheter som var så orkade vi ju inte ha ett stort bröllop utan bara familjen. I och med detta så blev deras insatser också lite tydligare skulle jag tro.
Bara så ingen tänker att det var något som där och då spelade roll....
Kram
Bara så ingen tänker att det var något som där och då spelade roll....
Kram
Long time
Hej!
Usch, jag har varit (är) sjuk. Hemma hela veckan och idag ångrar jag att jag gick till jobbet. Är verkligen helt genom förkyld. Jag har nog bara sovit 3 timmar i natt...
Helgen var fin. Vi hälsade på min syster i Göteborg och det var najs. Efter det kom sjukan så sen dess har jag inte orkat skriva här.
Allmänt är väl inget nytt. Det knallar på. Ingen mage än, bara fet. Vi går in i vecka 15 nu till helgen och jag hade verkligen uppskattat ett synligt tecken. Känns märkligt tycker jag. Jag vet att alla graviditeter är olika, men jag förundras ändå hur lite jag känt denna tiden. Det har inte varit några stora saker precis. Oftast är det ju bristen på "bevis" som skrämmer mig och gör mig orolig. Det har verkligen varit småsaker och absolut inget varje dag. Har liksom haft för mig att man känner av det hela tiden, men så är det verkligen inte för mig.
Just nu har jag bara veckorna som delmål. RUL ligger längre fram i mast så dit kan jag inte tänka än. Innan dess är det mycket annat som ska hända.
Till helgen ska jag och mannen berätta för mina föräldrar. Det känns ok, men inget jag heller känner att jag måste. Med åldern inser jag hur långt från mina föräldrar jag står och finner allt mindre intresse av att dela saker med dom. De känner mig inte alls egentligen och har en väldigt skev uppfattning om hur jag är. På mitt bröllop höll pappa ett tal till mig. Talet bestod av 3 berättelser om mig och saker jag gjort/sagt som barn. Av dessa 3 berättelser drog han 3 slutsatser om hur jag var som person. Jag minns bara att jag i den stunden först trodde han skojade, men insåg att det nog var så han såg på mig. De 3 sakerna var vad ALLA andra skulle beskriva som mina motsatser. Nästan lite komiskt. Mannen log lite skevt mot mig och vi båda bara visste att, nä men oj då, han har ingen aning! Lite läskigt var det när jag funderade på talet i efterhand. Undrade liksom hur han kände när han knåpade ihop det. Chansade han eller trodde han faktiskt att han hade hittat 3 saker som beskrev mig väl? Mamma var ombedd att ta med ett par foto på mig som barn och skicka runt och dela. Någongång under middagen viskade hon att hon inte visste var fotona var och att hon tänke hoppa över. Jätte märkligt! Efter en stund tog hon fram fotonoa och la dem på bordet utan att säga något om dem alls. Det var ju bara den saken jag bett henne om att göra den dagen. Just då var jag inte särskilt stolt över mina föräldrar.
Tankarna kring detta har fått mig att i dagsläget fundera på mina egna framtida barn. Aldrig skulle jag göra så. Alltid skulle jag känna dem och deras personligheter. Alltid skulle jag vilja att deras stora livsdagar var speciella. När jag tänker på min egen förädrarelation och sen mina framtida (förhoppningsvis) barn blir jag nästan helt överväldigad. Oj vad mycket som ska bli annorlunda! Jäklar vilken relation jag vill bygga. Jag vill känna dem, kunna läsa av dem och kunna hålla ett sjuhelvetes tal på deras bröllop! Jag kommer aldrig att missa något så stort!
Konstigt inlägg, men jag gissar att det finns många tankar i huvudet förutom det uppenbara just nu.
/C
Usch, jag har varit (är) sjuk. Hemma hela veckan och idag ångrar jag att jag gick till jobbet. Är verkligen helt genom förkyld. Jag har nog bara sovit 3 timmar i natt...
Helgen var fin. Vi hälsade på min syster i Göteborg och det var najs. Efter det kom sjukan så sen dess har jag inte orkat skriva här.
Allmänt är väl inget nytt. Det knallar på. Ingen mage än, bara fet. Vi går in i vecka 15 nu till helgen och jag hade verkligen uppskattat ett synligt tecken. Känns märkligt tycker jag. Jag vet att alla graviditeter är olika, men jag förundras ändå hur lite jag känt denna tiden. Det har inte varit några stora saker precis. Oftast är det ju bristen på "bevis" som skrämmer mig och gör mig orolig. Det har verkligen varit småsaker och absolut inget varje dag. Har liksom haft för mig att man känner av det hela tiden, men så är det verkligen inte för mig.
Just nu har jag bara veckorna som delmål. RUL ligger längre fram i mast så dit kan jag inte tänka än. Innan dess är det mycket annat som ska hända.
Till helgen ska jag och mannen berätta för mina föräldrar. Det känns ok, men inget jag heller känner att jag måste. Med åldern inser jag hur långt från mina föräldrar jag står och finner allt mindre intresse av att dela saker med dom. De känner mig inte alls egentligen och har en väldigt skev uppfattning om hur jag är. På mitt bröllop höll pappa ett tal till mig. Talet bestod av 3 berättelser om mig och saker jag gjort/sagt som barn. Av dessa 3 berättelser drog han 3 slutsatser om hur jag var som person. Jag minns bara att jag i den stunden först trodde han skojade, men insåg att det nog var så han såg på mig. De 3 sakerna var vad ALLA andra skulle beskriva som mina motsatser. Nästan lite komiskt. Mannen log lite skevt mot mig och vi båda bara visste att, nä men oj då, han har ingen aning! Lite läskigt var det när jag funderade på talet i efterhand. Undrade liksom hur han kände när han knåpade ihop det. Chansade han eller trodde han faktiskt att han hade hittat 3 saker som beskrev mig väl? Mamma var ombedd att ta med ett par foto på mig som barn och skicka runt och dela. Någongång under middagen viskade hon att hon inte visste var fotona var och att hon tänke hoppa över. Jätte märkligt! Efter en stund tog hon fram fotonoa och la dem på bordet utan att säga något om dem alls. Det var ju bara den saken jag bett henne om att göra den dagen. Just då var jag inte särskilt stolt över mina föräldrar.
Tankarna kring detta har fått mig att i dagsläget fundera på mina egna framtida barn. Aldrig skulle jag göra så. Alltid skulle jag känna dem och deras personligheter. Alltid skulle jag vilja att deras stora livsdagar var speciella. När jag tänker på min egen förädrarelation och sen mina framtida (förhoppningsvis) barn blir jag nästan helt överväldigad. Oj vad mycket som ska bli annorlunda! Jäklar vilken relation jag vill bygga. Jag vill känna dem, kunna läsa av dem och kunna hålla ett sjuhelvetes tal på deras bröllop! Jag kommer aldrig att missa något så stort!
Konstigt inlägg, men jag gissar att det finns många tankar i huvudet förutom det uppenbara just nu.
/C
torsdag 7 februari 2013
Baksmälla
Känner mig nästan lite bakis idag. Det var en jävla urladdning igår vill jag lova och det är många saker jag har att bearbeta. Först och viktigast är att tacka er alla som skrivit, peppat och tänkt på mig igår. Jag är nog lite vidskeplig, men jag tror faktiskt det hjälper. Ni är underbara och ni är anledning att jag klarar detta! Tack fina ni! Visste inte att världen är full av så mycket sympati och underbara människor :)
Givetvis känns det bra nu när man har man har bilden av en levande bebis på näthinnan. Jag har funderat en del och jag måste komma till avslut gällande historien vi har bakom oss. Just nu känner jag att den grusar glädjen för mycket. Jag begriper att jag alltid kommer oroa mig, men glädjen måste få vara större. Barnmorskan sa något som skakade om mig lite. "Antingen släpper du skiten och börjar njuta eller så har du några vääääldigt långa månader framför dig". Hon har ju så rätt. Jag förtjänar lite glädje jag med. De som verkligen känner mig vet att jag är glad och positiv. De som inte känner mig tror nog att jag är ganska negativ person. Oftast är det för att jag inte inkluderar dem tillräckligt och håller dem nära. Man delger ju inte alla alla sina känslor. Så är det ju. Men i detta fallet måste jag i alla fall delge mig själv min person som den är: Glad! Oron går kanske inte över, men jag måste tro på detta och glädjas. Jag är skyldig miniliten det! Och mig själv såklart! En annan kul sak som min syter sa var "Du ska veta att det inte är så lätt att ta dö på något som bestämt sig för att leva. Er bibis har tydligen bestämt sig!". Hehe, kul sagt och det tror jag också på. Miniliten är här i augusti och den lever!
Tack igen alla :) Jag är så glad och hoppas sannorligen att jag får känna såhär nu :)
Tänker extra på Anna i gtb som ska ha barn snart! Hejarop från mig i Skåne!
Kram
Givetvis känns det bra nu när man har man har bilden av en levande bebis på näthinnan. Jag har funderat en del och jag måste komma till avslut gällande historien vi har bakom oss. Just nu känner jag att den grusar glädjen för mycket. Jag begriper att jag alltid kommer oroa mig, men glädjen måste få vara större. Barnmorskan sa något som skakade om mig lite. "Antingen släpper du skiten och börjar njuta eller så har du några vääääldigt långa månader framför dig". Hon har ju så rätt. Jag förtjänar lite glädje jag med. De som verkligen känner mig vet att jag är glad och positiv. De som inte känner mig tror nog att jag är ganska negativ person. Oftast är det för att jag inte inkluderar dem tillräckligt och håller dem nära. Man delger ju inte alla alla sina känslor. Så är det ju. Men i detta fallet måste jag i alla fall delge mig själv min person som den är: Glad! Oron går kanske inte över, men jag måste tro på detta och glädjas. Jag är skyldig miniliten det! Och mig själv såklart! En annan kul sak som min syter sa var "Du ska veta att det inte är så lätt att ta dö på något som bestämt sig för att leva. Er bibis har tydligen bestämt sig!". Hehe, kul sagt och det tror jag också på. Miniliten är här i augusti och den lever!
Tack igen alla :) Jag är så glad och hoppas sannorligen att jag får känna såhär nu :)
Tänker extra på Anna i gtb som ska ha barn snart! Hejarop från mig i Skåne!
Kram
onsdag 6 februari 2013
:)
Allt bra! Bebisen lever!!!! Nu är jag helt slut och överlycklig såklart. Vi blev bakflyttade igen till ursprungsdagen, men det gör inte ett smack. 12+4 idag istället. Den rörde sig men var ganska lugn. Man kunde se båda hjärnhalvorna, skit coolt! Tänk att vår skatt fortfarande finns <3 Den mätte hela 7,4 cm. Sist var den ju bara 3,4 så den har ökat massor.
Lite snurrig nu, men jag ville skriva till alla er som lägger m assa energi för att hoppas åt oss. Det har gått bra!
Tack alla!
Kram
Lite snurrig nu, men jag ville skriva till alla er som lägger m assa energi för att hoppas åt oss. Det har gått bra!
Tack alla!
Kram
Tankar såhär timmarna innan...
Vet inte när jag skriver nästa gång. Jag låter känslorna styra.
Mår verkligen inte bra idag. Jag är illamående denna morgon, men tror inte det beror på magen. Det är en slags äckelkänsla som infinner sig när jag tänker på hur det kan gå idag. Jag blir liksom äcklad av all sorg som faktiskt kan infinna sig. Jag vill spy av det.
Tyvärr vet jag precis hur något osannorlikt hemskt kan hända. Sist jag var gravid väntade vi tvillingar. En dog i livmodern och en i äggledaren. Vad var den sannorlikheten liksom? Den i livmodern hade ju inte behövt dö, men det gjorde den. I och med den upplevelsen så känns det verkligen som att allt kan hända. Jag mår inte bra av den vetskapen, men jag kan inte ta bort den heller. Erfarenheten är en del av mig nu.
Jag har suttit med min jobbkalender och gått igenom allt som ev måste avbokas om det inte går bra idag. Kan inte hjälpa att jag tar till en sådan åtgärd. Det bara sker per automatik. Har (kanske omedvetet) inte bokat in massor kommande veckorna. Jag vet att det kan vara svårt att avboka saker ibland så det är bättre att inte ha en massa saker inbokat redan från början.
Om någon timme hämtar älskade mannen mig och vi åker till kliniken. KL 13 ska vi vara där och någon gång efter det är allt annorlunda än hur det är just nu. Oavsett hur det går så är det annorlunda. Tänk om man kunde längta till en sådan här sak. Vad underbart det hade varit. Min fasa tar bort den längtan som finns. Längtar mest till att ha det bakom mig istället.
Kram
Mår verkligen inte bra idag. Jag är illamående denna morgon, men tror inte det beror på magen. Det är en slags äckelkänsla som infinner sig när jag tänker på hur det kan gå idag. Jag blir liksom äcklad av all sorg som faktiskt kan infinna sig. Jag vill spy av det.
Tyvärr vet jag precis hur något osannorlikt hemskt kan hända. Sist jag var gravid väntade vi tvillingar. En dog i livmodern och en i äggledaren. Vad var den sannorlikheten liksom? Den i livmodern hade ju inte behövt dö, men det gjorde den. I och med den upplevelsen så känns det verkligen som att allt kan hända. Jag mår inte bra av den vetskapen, men jag kan inte ta bort den heller. Erfarenheten är en del av mig nu.
Jag har suttit med min jobbkalender och gått igenom allt som ev måste avbokas om det inte går bra idag. Kan inte hjälpa att jag tar till en sådan åtgärd. Det bara sker per automatik. Har (kanske omedvetet) inte bokat in massor kommande veckorna. Jag vet att det kan vara svårt att avboka saker ibland så det är bättre att inte ha en massa saker inbokat redan från början.
Om någon timme hämtar älskade mannen mig och vi åker till kliniken. KL 13 ska vi vara där och någon gång efter det är allt annorlunda än hur det är just nu. Oavsett hur det går så är det annorlunda. Tänk om man kunde längta till en sådan här sak. Vad underbart det hade varit. Min fasa tar bort den längtan som finns. Längtar mest till att ha det bakom mig istället.
Kram
måndag 4 februari 2013
Biverkning
En biverkning av detta. Kan helt enkelt inte jobba! Har inget fokus utan bara är. Tyvärr gör detta att dagarna blir evighetslånga...
Snart lunch och sen bara em kvar. Må det gå lite fortare.
/C
Snart lunch och sen bara em kvar. Må det gå lite fortare.
/C
Veckan
På onsadg denna veckan är det alltså dags för kub. Nerverna är ju såklart på utsidan av kroppen och alla "symptom" är som bortblåsta. Allt detta kan ju hänga ihop med nerver, slutat med mediciner och spökveckor... jag får hoppas helt enkelt.
Ikväll ska jag träna och försöka skingra tankarna. Försöker träna ett par gånger i veckan och det gör mig lite friskare i huvudet. Ikväll blir den nog gym.
Annars har jag haft en underbar helg. Vi har promenerat i häckeberga och ätit frukost på ett surdegsbageri. Ja, inget mer kunde fullända helgen på ett bättre sätt. Jag och älskade mannen har njutit av varandra helt enkelt.
Om allt går som det ska på onsdag åker vi till göteborg och min syster i helgen. Det ska bli supermysigt! Ska bli roligt att se kidsen också. Efter det är det nog snart dags att berätta för mina föräldrar... blir ju på något vis skönt att få det ur sig. Det svåra är väl att de inte vet ett piss om vår historia. Hoppas det kommer kännas ok ändå.
Blir nog lite sporadiska inlägg här dessa dagar, men det är väntan på onsdag som gör det. Orkar helt enkelt inte känna efter så mycket vilket jag gör mycket när jag skriver här.
Kram
Ikväll ska jag träna och försöka skingra tankarna. Försöker träna ett par gånger i veckan och det gör mig lite friskare i huvudet. Ikväll blir den nog gym.
Annars har jag haft en underbar helg. Vi har promenerat i häckeberga och ätit frukost på ett surdegsbageri. Ja, inget mer kunde fullända helgen på ett bättre sätt. Jag och älskade mannen har njutit av varandra helt enkelt.
Om allt går som det ska på onsdag åker vi till göteborg och min syster i helgen. Det ska bli supermysigt! Ska bli roligt att se kidsen också. Efter det är det nog snart dags att berätta för mina föräldrar... blir ju på något vis skönt att få det ur sig. Det svåra är väl att de inte vet ett piss om vår historia. Hoppas det kommer kännas ok ändå.
Blir nog lite sporadiska inlägg här dessa dagar, men det är väntan på onsdag som gör det. Orkar helt enkelt inte känna efter så mycket vilket jag gör mycket när jag skriver här.
Kram
fredag 1 februari 2013
Oro igen...
Blir så trött på denna satans oro. Nu har det kommit igång igen och det verkar som att det kommer igång några dagar innan varje UL. Jag förbereder mig nog på att få dåliga besked där. Undrar om jag hade mått bättre om det inte var UL i nästa vecka? Om inte så fasar jag för att vänta rill RUL nästa gång. Det är ju jätte många veckor mellan UL och RUL och om jag inte blir lugnare så vet jag inte hur jag ska klara detta...
Nu känner jag inget igen. Från igår tycker jag magen har dämpat sig lite i svullenhet. Fan. Tycker också att det spänt och dragit mindre, nästan inget alls!!!! Jag är ett vrak av nerver! Älskade mannens kompis kommer dessutom till oss dagen efter UL och sover över. OM det inte ser bra ut så måste vi ju hitta på något så vi kan avboka honom. Jag är verkligen orolig och ganska säker på att det skitit sig :( Fan vad jobbigt detta är. Tror aldrig jag kan få ro i detta och på så vis heller inte möjlighet att njuta av graviditeten. Man hör ju ofta det från folk hur de älskat att vara gravida. Hittills kan jag ju inte hålla med. Det är jävligt plågsamt bara! Allt jag gör är att vänta på magkramper och blod. Hur kan man ha en bra dag på det? Nu äter jag ju inte medicinerna längre heller och det hjälper nog inte mot oron precis...
Nu är det i alla fall fredag. Pust så skönt. Idag på dagen var det 3 år sen vi fick nyckeln till vårt hus :) Jag har bokat in oss på den resturangen där vi satt med påskrivet kontrakt just innan. Det ska bli mysigt i alla fall.
Trevlig helg till er alla! Till onsdag så sitter jag på min nåldyna och bara väntar...
/C
Nu känner jag inget igen. Från igår tycker jag magen har dämpat sig lite i svullenhet. Fan. Tycker också att det spänt och dragit mindre, nästan inget alls!!!! Jag är ett vrak av nerver! Älskade mannens kompis kommer dessutom till oss dagen efter UL och sover över. OM det inte ser bra ut så måste vi ju hitta på något så vi kan avboka honom. Jag är verkligen orolig och ganska säker på att det skitit sig :( Fan vad jobbigt detta är. Tror aldrig jag kan få ro i detta och på så vis heller inte möjlighet att njuta av graviditeten. Man hör ju ofta det från folk hur de älskat att vara gravida. Hittills kan jag ju inte hålla med. Det är jävligt plågsamt bara! Allt jag gör är att vänta på magkramper och blod. Hur kan man ha en bra dag på det? Nu äter jag ju inte medicinerna längre heller och det hjälper nog inte mot oron precis...
Nu är det i alla fall fredag. Pust så skönt. Idag på dagen var det 3 år sen vi fick nyckeln till vårt hus :) Jag har bokat in oss på den resturangen där vi satt med påskrivet kontrakt just innan. Det ska bli mysigt i alla fall.
Trevlig helg till er alla! Till onsdag så sitter jag på min nåldyna och bara väntar...
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)