Baksmälla

Känner mig nästan lite bakis idag. Det var en jävla urladdning igår vill jag lova och det är många saker jag har att bearbeta. Först och viktigast är att tacka er alla som skrivit, peppat och tänkt på mig igår. Jag är nog lite vidskeplig, men jag tror faktiskt det hjälper. Ni är underbara och ni är anledning att jag klarar detta! Tack fina ni! Visste inte att världen är full av så mycket sympati och underbara människor :)

Givetvis känns det bra nu när man har man har bilden av en levande bebis på näthinnan. Jag har funderat en del och jag måste komma till avslut gällande historien vi har bakom oss. Just nu känner jag att den grusar glädjen för mycket. Jag begriper att jag alltid kommer oroa mig, men glädjen måste få vara större. Barnmorskan sa något som skakade om mig lite. "Antingen släpper du skiten och börjar njuta eller så har du några vääääldigt långa månader framför dig". Hon har ju så rätt. Jag förtjänar lite glädje jag med. De som verkligen känner mig vet att jag är glad och positiv. De som inte känner mig tror nog att jag är ganska negativ person. Oftast är det för att jag inte inkluderar dem tillräckligt och håller dem nära. Man delger ju inte alla alla sina känslor. Så är det ju. Men i detta fallet måste jag i alla fall delge mig själv min person som den är: Glad! Oron går kanske inte över, men jag måste tro på detta och glädjas. Jag är skyldig miniliten det! Och mig själv såklart! En annan kul sak som min syter sa var "Du ska veta att det inte är så lätt att ta dö på något som bestämt sig för att leva. Er bibis har tydligen bestämt sig!". Hehe, kul sagt och det tror jag också på. Miniliten är här i augusti och den lever!

Tack igen alla :) Jag är så glad och hoppas sannorligen att jag får känna såhär nu :)

Tänker extra på Anna i gtb som ska ha barn snart! Hejarop från mig i Skåne!
Kram