Long time

Hej!

Usch, jag har varit (är) sjuk. Hemma hela veckan och idag ångrar jag att jag gick till jobbet. Är verkligen helt genom förkyld. Jag har nog bara sovit 3 timmar i natt...

Helgen var fin. Vi hälsade på min syster i Göteborg och det var najs. Efter det kom sjukan så sen dess har jag inte orkat skriva här.

Allmänt är väl inget nytt. Det knallar på. Ingen mage än, bara fet. Vi går in i vecka 15 nu till helgen och jag hade verkligen uppskattat ett synligt tecken. Känns märkligt tycker jag. Jag vet att alla graviditeter är olika, men jag förundras ändå hur lite jag känt denna tiden. Det har inte varit några stora saker precis. Oftast är det ju bristen på "bevis" som skrämmer mig och gör mig orolig. Det har verkligen varit småsaker och absolut inget varje dag. Har liksom haft för mig att man känner av det hela tiden, men så är det verkligen inte för mig.

Just nu har jag bara veckorna som delmål. RUL ligger längre fram i mast så dit kan jag inte tänka än. Innan dess är det mycket annat som ska hända.

Till helgen ska jag och mannen berätta för mina föräldrar. Det känns ok, men inget jag heller känner att jag måste. Med åldern inser jag hur långt från mina föräldrar jag står och finner allt mindre intresse av att dela saker med dom. De känner mig inte alls egentligen och har en väldigt skev uppfattning om hur jag är. På mitt bröllop höll pappa ett tal till mig. Talet bestod av 3 berättelser om mig och saker jag gjort/sagt som barn. Av dessa 3 berättelser drog han 3 slutsatser om hur jag var som person. Jag minns bara att jag i den stunden först trodde han skojade, men insåg att det nog var så han såg på mig. De 3 sakerna var vad ALLA andra skulle beskriva som mina motsatser. Nästan lite komiskt. Mannen log lite skevt mot mig och vi båda bara visste att, nä men oj då, han har ingen aning! Lite läskigt var det när jag funderade på talet i efterhand. Undrade liksom hur han kände när han knåpade ihop det. Chansade han eller trodde han faktiskt att han hade hittat 3 saker som beskrev mig väl? Mamma var ombedd att ta med ett par foto på mig som barn och skicka runt och dela. Någongång under middagen viskade hon att hon inte visste var fotona var och att hon tänke hoppa över. Jätte märkligt! Efter en stund tog hon fram fotonoa och la dem på bordet utan att säga något om dem alls. Det var ju bara den saken jag bett henne om att göra den dagen. Just då var jag inte särskilt stolt över mina föräldrar.

Tankarna kring detta har fått mig att i dagsläget fundera på mina egna framtida barn. Aldrig skulle jag göra så. Alltid skulle jag känna dem och deras personligheter. Alltid skulle jag vilja att deras stora livsdagar var speciella. När jag tänker på min egen förädrarelation och sen mina framtida (förhoppningsvis) barn blir jag nästan helt överväldigad. Oj vad mycket som ska bli annorlunda! Jäklar vilken relation jag vill bygga. Jag vill känna dem, kunna läsa av dem och kunna hålla ett sjuhelvetes tal på deras bröllop! Jag kommer aldrig att missa något så stort!

Konstigt inlägg, men jag gissar att det finns många tankar i huvudet förutom det uppenbara just nu.

/C