Nu kom mensen, puh vad jag är lättad!
Igår hade jag världens sämsta dag och det hela slutade med att jag bröt ihop helt och komplett. Hela dagen gick jag och oroade mig och var ledsen att kroppen strulade så och att mensen inte kom igång. Sen skulle jag till verkstan och hämta bilen. Där FALLER jag på en gatsten och slår hål på nya acne jeans och knä, jätte glad och framför allt stiligt gjort... NOT! Jävla skit, jag som ääälskade de jeansen.
Sen åker vi hem, jag med gråten upp över huvudet och på ett jävla humör. Då ser jag att klippanfilten som jag köpt för bara någon månad sen har ett stort hål. Var fan kom det ifrån lixom??? Jag grät ostoppligt och kroppen var helt sönder inombords. Jag bara kände att vi aldrig kommer få barn :( det handlade ju inte om jeansen eller filten... så klart. Jag är helt enkelt så himla ledsen att vi ska ha en jul utan barn. Jag trodde bergsäkert att vi hade barn vid detta laget. Nu räds jag inför nästa jul... shit, den kan ju vara barnlös den med... oj vad detta gör ont. Det är ju helt sjukt. Jag är så så ledsen och det gör så så ont. Hoppas älskade förstår. Det kändes inte bra mot honom igår. Hoppas han förstår att det enda ljus jag har är han. Han gör all skillnad i hela hela världen!
Nu kommer jag snart knalla från jobbet och därmed inte blogga mer förrän nästa år :) Jag ska helt enkelt ha juluppehåll men återkommer när jag är klar med det!
God jul till alla!!!!
Kramar!
fredag 23 december 2011
torsdag 22 december 2011
Så här är det.
Jo, så här är det. Jag har ännu inte fått mens. Den är alltså sen och skulle ha kommit i måndags. Istället har jag endast mycket små bruna flytningar som nu nästan avstannat. Kanske kommer mensen igång kanske inte. Min mens har verkligen aldrig strulat utan kommer som en klocka så det här är nytt för mig, men någon gång ska ju vara den första. Denna gången kanske det inte blev mens men jag har ingen aning om varför. Hittar inte något vettigt på google om det heller men jag kan ju tänka mig att det är strul med hormoner eller liknande.
Orolig som en tok igår sprang jag till apoteket och köpte Gtest. Tänkte att det är klart att jag ska få ett svagt svagt pluss vilket i sin tur mynnar ut i missfall lagom till julafton, precis som förra året. Detta vill jag ju verkligen verkligen inte genomleva igen!!! Jag testade igår när jag kom hem och där var inte tillstymmelse till streck, pust. Jag kände mig tom ganska lättad. Det var faktiskt bättre så än ett svagt jävla svårtolkat streck som kan innebära problem för då hade något varit fel och jag hade varit säker att det inte skulle gå bra. Efter många missfall så känner jag min kropp och jag VET vad blod/färgade flytningar kan innebära och detta känner jag allt för väl. Detta gäller säkert inte alla, fattar det, men det gäller för mig. Jag kan inte blöda för då är det fel fel fel!!!!! Vissa blöder ju lite under graviditeten utan att det är någon fara men jag VET för egen del att detta är mindre bra. Jag har upplevt det för många gånger...
Nu kan jag alltså fira jul utan att oroa mig för att behöva åka till KK akut mitt i allt vilket jag oroade mig för som fan förra året. Detta känns ändå skönt. Vi får fortsätta försöka nästa år och det ska gå någon gång. Om det inte går att få egna barn... ja, då är jag positiv till adoption. Jag har funderat lite och just nu känner jag så. Kan ändra sig en miljard gånger och den resan är lååång, så det är inget jag föreställer mig mer än som ett hopp i horisonten. Men det funkar som ett hopp i horisonten. Där lyser det upp min långa långa väg lite i alla fall.
Kram
Orolig som en tok igår sprang jag till apoteket och köpte Gtest. Tänkte att det är klart att jag ska få ett svagt svagt pluss vilket i sin tur mynnar ut i missfall lagom till julafton, precis som förra året. Detta vill jag ju verkligen verkligen inte genomleva igen!!! Jag testade igår när jag kom hem och där var inte tillstymmelse till streck, pust. Jag kände mig tom ganska lättad. Det var faktiskt bättre så än ett svagt jävla svårtolkat streck som kan innebära problem för då hade något varit fel och jag hade varit säker att det inte skulle gå bra. Efter många missfall så känner jag min kropp och jag VET vad blod/färgade flytningar kan innebära och detta känner jag allt för väl. Detta gäller säkert inte alla, fattar det, men det gäller för mig. Jag kan inte blöda för då är det fel fel fel!!!!! Vissa blöder ju lite under graviditeten utan att det är någon fara men jag VET för egen del att detta är mindre bra. Jag har upplevt det för många gånger...
Nu kan jag alltså fira jul utan att oroa mig för att behöva åka till KK akut mitt i allt vilket jag oroade mig för som fan förra året. Detta känns ändå skönt. Vi får fortsätta försöka nästa år och det ska gå någon gång. Om det inte går att få egna barn... ja, då är jag positiv till adoption. Jag har funderat lite och just nu känner jag så. Kan ändra sig en miljard gånger och den resan är lååång, så det är inget jag föreställer mig mer än som ett hopp i horisonten. Men det funkar som ett hopp i horisonten. Där lyser det upp min långa långa väg lite i alla fall.
Kram
onsdag 21 december 2011
...
...springer på toa var 5e minut nu. Nu kommer inget alls, inget brunt, rosa eller rött. Vad är fel??? Googlar också som en tok. Hittar inget vettigt. Åh jag vill veta vad som är fel i min kropp. Jävla läkare på RMC Malmö som fått mig att inte vilja ringa dom. Då sätter jag mig hellre på KK för där har dom i alla fall varit trevliga men där kan jag ju inte sitta för en brun flytning! OH :'( jag kan ju inte koncentrera mig nu på jobbet pga detta skit. Usch vad orolig och ledsen jag blir...
Orka!
Jävla mens jävel. Varför kommer den inte igång??? Jag fattar inget nu. Sen i måndags har jag endast haft lite lite färgat men absolut inte vad jag brukar kalla mens. Vad är det här? Varför kommer den inte igång nu då? Jag som var så glad över att jag inte hade haft en mellanblödning och nu detta. Ska det aldrig bli som det var innan? Varför gör mig kropp såhär? Det har aldrig varit så här. Det har börjat strula nu efter missfallen men jag begriper inte varför det inta kan bli som innan. Det har ju gått 7 månader nu...
Jag blir så less och nere. Betyder detta att nästa försök inte kommer gå då heller? Vad betyder skiten? Jag känner inte att jag har den hjälp jag behöver. Jag hade behövt få ställa lite frågor till någon :( Att det ska vara så svårt... Nu vill jag bara hem och sura resten av dagen. SKIT!
KOM IGÅNG NU DÅ!!!!!!!
/C
Jag blir så less och nere. Betyder detta att nästa försök inte kommer gå då heller? Vad betyder skiten? Jag känner inte att jag har den hjälp jag behöver. Jag hade behövt få ställa lite frågor till någon :( Att det ska vara så svårt... Nu vill jag bara hem och sura resten av dagen. SKIT!
KOM IGÅNG NU DÅ!!!!!!!
/C
tisdag 20 december 2011
...
och jag vet att träningen inte hade med missfallen att göra. I know I know. Jag vet detta i min hjärna men det är så svårt att släppa... men nu måste jag. Tänkte också starta att väga mig varje morgon och skriva upp vikten...
Ja, nu är jag laddad :) haha, kanske märks :))
Over and out
Ja, nu är jag laddad :) haha, kanske märks :))
Over and out
Nytt fokus
Nya tag. Nu ska jag göra det som jag länge tänkt men inte kommit i mål med pga alla tankar kring, mens, blod, missfall mm, nämligen vikten!
Två av tre missfall har jag fått i samband eller strax efter spinningpass vilket har gjort mig aningens anti att gå och träna när jag inte vet om jag är gravid eller inte. Nu när det visat sig ta lång tid att bli gravid igen ska jag inte inte gå pga av hoppet. Nu ska jag strunta i det och träna ändå. Det har ju visat sig att jag gått upp ett antal kilo bara pga av den rädslan och nu ska jag vinna över den för det har ju inte gett ett skit. Inga ungar här inte och nu ska fettet bort. Bröllop nästa år i augusti ska bli målgången. Mellan 7-10 kilo ska bort.
Min plan är enkel. Jag ska gå upp en halvtimme tidigare och gå en promenad på 25 min. Detta ska göras oavsett väder och vind. Sen åker jag ju buss till jobbet. Då kan jag stiga av några hållplatser innan vilket ger mig ytterligare 15 minuters promenad. Därtill ska jag ha 2 GI dagar i veckan då jag inte äter snabba kolhydrater och jag ska träna 3 gånger i veckan. Middagsschema ska skrivas och följas hela veckan så man inte "råkar" hamna i junkfoodträsket. Vad tros? kanske kan fungera? Det blir heller inte någon lagad lunch om jag inte råkar ha matlåda med från middagen dagen innan. Annars blir det sallad, eller soppa på sin höjd. Jag tror vikt och kropp egentligen är enkelt. Det är pluss och minus. Vill man gå ner MÅSTE man hamna på minus oftare än pluss, så enkelt är det. Realistiskt får väl bli att börja efter jul. Inför jul så är det svårt att hinna med allt men lite kan man ju värma upp med redan nu som med promenaderna. Träningen kvällstid blir dock svårt eftersom det är bråda dagar med mycket julstök just nu.
Jag ska komma iform! Det finns inget annat! Missfall är skit och det är det att ha gått upp i vikt också. Vad är min ursäkt liksom! Det ena okeyar inte det andra, tvärt om.
Kram
Två av tre missfall har jag fått i samband eller strax efter spinningpass vilket har gjort mig aningens anti att gå och träna när jag inte vet om jag är gravid eller inte. Nu när det visat sig ta lång tid att bli gravid igen ska jag inte inte gå pga av hoppet. Nu ska jag strunta i det och träna ändå. Det har ju visat sig att jag gått upp ett antal kilo bara pga av den rädslan och nu ska jag vinna över den för det har ju inte gett ett skit. Inga ungar här inte och nu ska fettet bort. Bröllop nästa år i augusti ska bli målgången. Mellan 7-10 kilo ska bort.
Min plan är enkel. Jag ska gå upp en halvtimme tidigare och gå en promenad på 25 min. Detta ska göras oavsett väder och vind. Sen åker jag ju buss till jobbet. Då kan jag stiga av några hållplatser innan vilket ger mig ytterligare 15 minuters promenad. Därtill ska jag ha 2 GI dagar i veckan då jag inte äter snabba kolhydrater och jag ska träna 3 gånger i veckan. Middagsschema ska skrivas och följas hela veckan så man inte "råkar" hamna i junkfoodträsket. Vad tros? kanske kan fungera? Det blir heller inte någon lagad lunch om jag inte råkar ha matlåda med från middagen dagen innan. Annars blir det sallad, eller soppa på sin höjd. Jag tror vikt och kropp egentligen är enkelt. Det är pluss och minus. Vill man gå ner MÅSTE man hamna på minus oftare än pluss, så enkelt är det. Realistiskt får väl bli att börja efter jul. Inför jul så är det svårt att hinna med allt men lite kan man ju värma upp med redan nu som med promenaderna. Träningen kvällstid blir dock svårt eftersom det är bråda dagar med mycket julstök just nu.
Jag ska komma iform! Det finns inget annat! Missfall är skit och det är det att ha gått upp i vikt också. Vad är min ursäkt liksom! Det ena okeyar inte det andra, tvärt om.
Kram
måndag 19 december 2011
Så var vi där igen
Då kom mensen nu då rå. Ja, vad säger man om det. Det töntiga hoppet kan ju äntligen ta och dra någon annanstans... för ett tag i alla fall. Det finns ändå alltid ett hopp men någonstans så ändrar det riktning. Nu ligger hoppet istället i att kanske blir det nästa gång. Det som talar för är att jag denna gången inte haft någon mellanblödning. Enligt läkaren vådar detta gott och kan tyda på att hormonnivån är bra igen efter missfallen som tagit ganska hårt på kroppen rent fysiskt. Det som är jobbigt med just hoppet är att det kostar på att ändra riktning på det viset. Det är inte helt smärtfritt utan kräver ganska mycket av mina krafter.
Innan alla missfallen hade jag aldrig mellanblödning efter ägglossning. Detta har kommit efter tredje och sista missfallet och efter detta har jag alltså inte blivit gravid igen. I början blev jag gravid hur lätt som men sedan mellanblödningen kom har det inte gått alls. Nu hoppas jag att det blir nästa ägglossning. Jag hänger helt sonika upp allt på detta. Hoppet ska få fortsätta leva tills någon tagit död på det för alltid och det kanske inte ens går. Det är bara att finna sig i att man har en stark tro till att det SKA GÅ och hur jobbigt hoppet än är så ger det mig fina dagar det också. En ledsam dag som denna vägs upp av de fina när jag hoppas och tror att allt ska bli bra. Som sagt, till hoppet är jag tudelad men jag försöker hantera det så gott jag kan. Nu ser jag fram emot mitten av januari, ägglossningen då det går vägen!
Ps: Om man ska söka med ljus och lykta efter allt positivt man kan tro finns så är det ju bara bra att det blev såhär! OM det hade blivit denna gången hade det varit dags att föda barn typ just kring bröllopet. Då är jag hellre höggravid just då men inte i samma vecka som födseln så det blir ju bra! Som sagt... letar positivitet just nu. Skiter såklart i om jag måste föda på bröllopet eller veckan efter... jag vill ju bara få ett barn, men ni fattar. Man försöker ju tänka positivt...
Kram
Innan alla missfallen hade jag aldrig mellanblödning efter ägglossning. Detta har kommit efter tredje och sista missfallet och efter detta har jag alltså inte blivit gravid igen. I början blev jag gravid hur lätt som men sedan mellanblödningen kom har det inte gått alls. Nu hoppas jag att det blir nästa ägglossning. Jag hänger helt sonika upp allt på detta. Hoppet ska få fortsätta leva tills någon tagit död på det för alltid och det kanske inte ens går. Det är bara att finna sig i att man har en stark tro till att det SKA GÅ och hur jobbigt hoppet än är så ger det mig fina dagar det också. En ledsam dag som denna vägs upp av de fina när jag hoppas och tror att allt ska bli bra. Som sagt, till hoppet är jag tudelad men jag försöker hantera det så gott jag kan. Nu ser jag fram emot mitten av januari, ägglossningen då det går vägen!
Ps: Om man ska söka med ljus och lykta efter allt positivt man kan tro finns så är det ju bara bra att det blev såhär! OM det hade blivit denna gången hade det varit dags att föda barn typ just kring bröllopet. Då är jag hellre höggravid just då men inte i samma vecka som födseln så det blir ju bra! Som sagt... letar positivitet just nu. Skiter såklart i om jag måste föda på bröllopet eller veckan efter... jag vill ju bara få ett barn, men ni fattar. Man försöker ju tänka positivt...
Kram
Lite irriterande
Ja, bloggandet i all ära men det kan ju skapa lite irritation också. Jag tänkte inte berätta vilken blogg jag menar eller vilket inlägg på denna blogg jag syftar till eftersom det är helt ointressant men jag kan bli lite irriterad ibland. Människor alltså... Jag tycker inte att man kan säga att sjukvården ALLTID gör rätt eller gör bra och då är jag verkligen ingen rättshaverist på något vis, men jag tycker att man måste inse att de som jobbar inom vården bara är människor och INTE NÅGOT ANNAT. Dvs, de kan också vara dåliga på vissa saker, bedömningar eller helt enkelt ha dåliga dagar och göra fel ibland. De människorna inom vården skulle jag inte säga är annat än ett snitt av människan. Anledningen till att jag anser att man inte kan säga att de är små gudar på denna jord är att jag råkar ha flera läkare i min släkt och jag vet hur de är och hur de har det. De gör också fel ibland, trot eller ej! Alla inom vården är inte helt fantastiska med folk eller vandrande mirakel i sig. Sen finns det underbara eldsjälar inom vården och läkaryrket men det tror jag man kan hitta på försäkringskassan också!
Man kan absolut vara nöjd med den vård som ges men man kan och bör om det är så, vara missnöjd med den! Det är viktigt för att vårt sammhälle ska fungera att man inte ser det naivt och blåögt och därmed anser att all vård man får är underbart bra. OM den är dålig ska man reagera och kräva mer!!!! DET tycker jag är viktigt! Vården är inte alltid 100% och har genom alla tider drabbat folk på ett negativt sätt också och om man inte förstår detta så har man en mycket liten bild av helheten som vården är en del av. Det är alltid konstigt att glorifiera en hel yrkeskår eller en hel grupp människor. För mig är detta lika fel som att dra alla över en kam inom något negativt, så som att säga att alla kvinnor kör dåligt bil.
Viktigt viktigt... alla som har synpunkter om vården gnäller inte utan gör rätt i att kräva något mer! Detta vill tom de allra flesta läkare att man gör och den dagen vi kan dra en hel yrkeskår över en kam och säga att den som helhet är perfekt... ja, då tycker jag att vi misslyckats som människor och tänkande, bedömande och självständiga varelser! Det är farligt att sluta tänka, så "gnäll" på ni som anser att ni fått en felbehandling eller felbedömning, det visar bara att ni tänker och på så vis gör samhället en tjänst!
Kram
Man kan absolut vara nöjd med den vård som ges men man kan och bör om det är så, vara missnöjd med den! Det är viktigt för att vårt sammhälle ska fungera att man inte ser det naivt och blåögt och därmed anser att all vård man får är underbart bra. OM den är dålig ska man reagera och kräva mer!!!! DET tycker jag är viktigt! Vården är inte alltid 100% och har genom alla tider drabbat folk på ett negativt sätt också och om man inte förstår detta så har man en mycket liten bild av helheten som vården är en del av. Det är alltid konstigt att glorifiera en hel yrkeskår eller en hel grupp människor. För mig är detta lika fel som att dra alla över en kam inom något negativt, så som att säga att alla kvinnor kör dåligt bil.
Viktigt viktigt... alla som har synpunkter om vården gnäller inte utan gör rätt i att kräva något mer! Detta vill tom de allra flesta läkare att man gör och den dagen vi kan dra en hel yrkeskår över en kam och säga att den som helhet är perfekt... ja, då tycker jag att vi misslyckats som människor och tänkande, bedömande och självständiga varelser! Det är farligt att sluta tänka, så "gnäll" på ni som anser att ni fått en felbehandling eller felbedömning, det visar bara att ni tänker och på så vis gör samhället en tjänst!
Kram
Long time
Hej,
Nu är jag tillbaks, pust. Jag blev sjuk i torsdags och fredags så jag var hemma och sen har ju helgen gått i ett. Sjuk var jag ju inte riktigt... jag var deppig och låg med liiite liiite halskänning vilket fick mig att ta två sjukdagar. Jag får så himla dåligt samvete av att göra så men jag är liksom aldrig sjuk så ibland kan jag känna att jag vill vara som alla andra och vara sjuk en gång eller två. Jag får ju inte extra beröm för att jag aldrig är sjuk liksom så nu passade jag på. Jag mår bättre nu. Status i sinnet är lite gladare och jag är ok igen. Laddade lite inför igår när vi hade vänner över på adventsfika varpå den ena är gravid och hade med sig sitt andra barn också, men det gick bra och det var inte så mycket fokus på hennes mage eller barn så jag överlevde. Egentligen är det ju hemskt att man ska behöva känna så i sitt eget hem... man har ju vänner med barn och magar och det är ju svårt att i min ålder isolera sig från dom helt.
Oups, tiden springer iväg. Nu ska jag på möte, skriver mer sen!
Laters!
Nu är jag tillbaks, pust. Jag blev sjuk i torsdags och fredags så jag var hemma och sen har ju helgen gått i ett. Sjuk var jag ju inte riktigt... jag var deppig och låg med liiite liiite halskänning vilket fick mig att ta två sjukdagar. Jag får så himla dåligt samvete av att göra så men jag är liksom aldrig sjuk så ibland kan jag känna att jag vill vara som alla andra och vara sjuk en gång eller två. Jag får ju inte extra beröm för att jag aldrig är sjuk liksom så nu passade jag på. Jag mår bättre nu. Status i sinnet är lite gladare och jag är ok igen. Laddade lite inför igår när vi hade vänner över på adventsfika varpå den ena är gravid och hade med sig sitt andra barn också, men det gick bra och det var inte så mycket fokus på hennes mage eller barn så jag överlevde. Egentligen är det ju hemskt att man ska behöva känna så i sitt eget hem... man har ju vänner med barn och magar och det är ju svårt att i min ålder isolera sig från dom helt.
Oups, tiden springer iväg. Nu ska jag på möte, skriver mer sen!
Laters!
onsdag 14 december 2011
Skit
Idag är ännu en skit dag. Fan! Det kommer vara så här nu fram till helgen och mensen kommer :( Jag är bara så jävla innerligt ledsen att hela kroppen slokar. Jag har pga detta inte orkat träna mer än en enda gång på två veckor! Grrr, nu är jag barnlös OCH fet! Sådär ja, då ska det minsann gå åt helvete på den fronten också... jag ska försöka träna idag dock.
En av mina närmsta vänner (hon har tre barn) ställde in vår fika idag. Vi har inte setts på jätte länge och jag får känslan att hon undviker mig. Vet inte om det är så men jag tror hon tycker det är jobbigt att ses. Jag är ändå ganska övertygad om att det inte märks på mig att jag är ledsen när vi träffas men ändå. Min andra braiga vän har inte heller hört av sig på lääänge nu. Tror de är gravida och då vill hon säkert inte ringa... jag är ett sånt ufo och ovanpå det så blir jag ju ensam då också :'( usch vad jag blir ledsen.
Till helgen ska vi ha glöggfika hos oss. Vi har bjudit en tjej som väntar sitt andra barn så jag måste stålsätta mig inför det... hon vet dessutom inget om hur vi kämpar att bli gravida. Hon mailade idag och frågade om vi kunde luncha ihop idag men jag avböjde. Orkar liksom knappt tänka på söndag så det går inte... jag är så ledsen och trött att det hade inte fungerat att ses med en gravid fler än en ggr i veckan.
Nästa stålsättare är julen... syrran kommer ju med magen i vädret... shit vad det är jobbigt. Vilken vardag man har numer!!! Det är ju så så jobbigt!
/C
En av mina närmsta vänner (hon har tre barn) ställde in vår fika idag. Vi har inte setts på jätte länge och jag får känslan att hon undviker mig. Vet inte om det är så men jag tror hon tycker det är jobbigt att ses. Jag är ändå ganska övertygad om att det inte märks på mig att jag är ledsen när vi träffas men ändå. Min andra braiga vän har inte heller hört av sig på lääänge nu. Tror de är gravida och då vill hon säkert inte ringa... jag är ett sånt ufo och ovanpå det så blir jag ju ensam då också :'( usch vad jag blir ledsen.
Till helgen ska vi ha glöggfika hos oss. Vi har bjudit en tjej som väntar sitt andra barn så jag måste stålsätta mig inför det... hon vet dessutom inget om hur vi kämpar att bli gravida. Hon mailade idag och frågade om vi kunde luncha ihop idag men jag avböjde. Orkar liksom knappt tänka på söndag så det går inte... jag är så ledsen och trött att det hade inte fungerat att ses med en gravid fler än en ggr i veckan.
Nästa stålsättare är julen... syrran kommer ju med magen i vädret... shit vad det är jobbigt. Vilken vardag man har numer!!! Det är ju så så jobbigt!
/C
tisdag 13 december 2011
...
Inte alls lycklig idag. Det är bara skit faktiskt. Jag är ledsen och sörjer. Har haft ett par stora möten på jobbet idag så jag kunde ju inte stanna hemma men annars hade jag verkligen behövt det just nu. Jag är ledsen att det inte går. Försöker glädja mig åt att det inte kom någon mellanblödning (än... håller tummarna) denna gången men vete fan om det verkligen betyder något.
Älskade såg att jag var ledsen idag så han körde mig snällt till jobbet i morse så jag slapp bussen. Han e så kär :) Han är det finaste jag har.
Igår hade vi julmys med jobbet. Fan vad det blev jobbigt! En tjej (klumpig jävla idiot) började prata om att hennes värsta mardröm var om hon inte kunde få barn. Hon och hennes kille skulle börja försöka nästa år och OM det inte gick skulle hon typ DÖÖÖ... där satt jag och kände än mer att jag levde i en mardröm. Sen har vi en man på jobbet som är över 40 och han med fru är utan barn. Jag har gissat att de haft problem och jag tyckte det var så jävla jobbigt när hon satt där och malde på. Stackars mig och honom lixom! Numer hatar jag henne. Jävla pucko!
Man kan säga att det tar på krafterna när det finns idioter nära en som ska plåga med sin okänslighet och jävla klumpighet. Älskade tröstar så fint. Han märker när det händer sånt och då finns han där för mig. Sötaste i hela världen!
Ska klippa mig om en stund. Jag brukar alltid längta till det för det är så härligt att bli ompysslad, men nu känns det inget alls. Bara deppigt här idag. Lunchen med leverantören idag kretsade dessutom också bara om jul och barn. Blir så jävla trött på mitt liv! Jag vill fan inte fira jul. Jag gissar också att det påminner mig om förra året. Första missfallet, vakuumet, hoppet som störtades, och nu ett helt år senare *sorg*.
Jag är så rädd bakom alla tårar. Rädd att det ska bli något jag inte vill. Det är verkligen svårt att leva i denna soppa. Kan inte fatta att det gått ett år och fortfarande inga barn... oj vad jag är rädd!!!!
Kram
Älskade såg att jag var ledsen idag så han körde mig snällt till jobbet i morse så jag slapp bussen. Han e så kär :) Han är det finaste jag har.
Igår hade vi julmys med jobbet. Fan vad det blev jobbigt! En tjej (klumpig jävla idiot) började prata om att hennes värsta mardröm var om hon inte kunde få barn. Hon och hennes kille skulle börja försöka nästa år och OM det inte gick skulle hon typ DÖÖÖ... där satt jag och kände än mer att jag levde i en mardröm. Sen har vi en man på jobbet som är över 40 och han med fru är utan barn. Jag har gissat att de haft problem och jag tyckte det var så jävla jobbigt när hon satt där och malde på. Stackars mig och honom lixom! Numer hatar jag henne. Jävla pucko!
Man kan säga att det tar på krafterna när det finns idioter nära en som ska plåga med sin okänslighet och jävla klumpighet. Älskade tröstar så fint. Han märker när det händer sånt och då finns han där för mig. Sötaste i hela världen!
Ska klippa mig om en stund. Jag brukar alltid längta till det för det är så härligt att bli ompysslad, men nu känns det inget alls. Bara deppigt här idag. Lunchen med leverantören idag kretsade dessutom också bara om jul och barn. Blir så jävla trött på mitt liv! Jag vill fan inte fira jul. Jag gissar också att det påminner mig om förra året. Första missfallet, vakuumet, hoppet som störtades, och nu ett helt år senare *sorg*.
Jag är så rädd bakom alla tårar. Rädd att det ska bli något jag inte vill. Det är verkligen svårt att leva i denna soppa. Kan inte fatta att det gått ett år och fortfarande inga barn... oj vad jag är rädd!!!!
Kram
måndag 12 december 2011
Åhhh...
Kan inte hoppfan dö någon gång? Jag känner just nu lite molande huvudvärk. En för mig typisk känsla inför mens som ska komma, som i detta fallet är nästa helg. Jag orkar inte hoppas mer utan det är bättre att jag får sörja lite denna veckan så jag inte behöver bryta samman helt när mensen kommer på söndag. Den lilla huvudvärken talar sitt tydliga språk, jag VET ju egentligen att det inte blev något... men så kände jag ett litet vagt illamående av och till idag... MEN FATTA DÅ, det ÄR ju inget!!!! Kan min hjärna bara sluta med den skiten tack.
Kram
Kram
Ny vecka...
...nya tag brukar man ju säga. Nu går jag in i en ny vecka och därmed nya känslor kring min förhoppning att bli gravid. Förra veckan var alltså hoppets vecka. Den känner jag igen ganska väl. Denna veckan, dvs veckan efter ägglossning, är en helt annan femma. Veckan efter ägglossning brukar innebära att de symptom som kommer med ägglossningen dör bort och då känner jag mig plötsligt snuvat på den lycka som hoppets vecka kan ge mig. Denna veckan kommer insikten sakta tillbaka och jag känner mig inte så jävla gravid längre :'( Inget mer som känns konstigt i magen och därmed är allt som vanligt igen. Denna veckan kommer jag ha nära till tårar och vara deppig. Detta är en ledsam vecka på så vis. Jag kommer träna som aldrig förr och äta rätt, för nu veta jag att det bara var inbillning så nu kan jag piska på kroppen igen. Så jävla tråkigt. Nästa vecka närmar sig mensen och kort därefter kommer jag ha en vecka med glädje (veckan då ägglossning sker) och därefter är vi tillbaks till hoppets vecka. Vilken jävla cykel! Jag är som en hamster i ett hamsterhjul! Jag har verkligen börjat känna igen dessa veckor och vet precis hur jag känner i dom och vad de innebär. Det enda jag kan hoppas på nu är att jag inte får den där mellanblödningen mer. När den är borta så var det enligt min läkare större chans för mig att bli gravid då det skulle innebära att kroppen var helt redo igen. Sen måste jag ju säga att det inte känns så himla trovärdigt det läkaren sa om mellanblödningen. Kändes nästan som hon sa det för att få mig glad och hoppfull...
I övrigt har ju helgen varit mysig som det ju alltid är. Jag älskar att få tid med älskade och bara få vara i tryggt förvar hos honom och han i mitt hjärta :)
Höres!
I övrigt har ju helgen varit mysig som det ju alltid är. Jag älskar att få tid med älskade och bara få vara i tryggt förvar hos honom och han i mitt hjärta :)
Höres!
fredag 9 december 2011
Vackert
Idag lyssnar jag på denna vackra låt. Den går på repeat inne på mitt kontor, så vacker! Jag vill också få sunshine after rain... det vill jag att vi alla ska få! Enjoy!
http://www.youtube.com/watch?v=im2SoltmZEc
http://www.youtube.com/watch?v=im2SoltmZEc
Vankas ledighet :)
Skönt med fredag tycker jag, oh vad det ska bli härligt, bara jag och älskade. Saknar alltid honom lite mot slutet av veckan. Även om vi ses varje dag är det inte detsamma som helg.
Jo, min galenskap och det jävla hoppet försökte jag ta död på imorse. Vill ju inte smitta älskade med detta hopplösa hopp så han också ska bli lika besviken som jag varje gång. Hade ett test hemma som jag tog bara för att få slut på hoppet och det var ju ett fett minus såklart. Inga konstigheter. Nu har hoppet istället börjat klänga sig fast vid att det var ju ändå för tidigt att testa för jag väntar ju inte mensen förrän om ett par veckor. HATAR mig själv ibland. Jag kan fanemej inte styra hoppet eller känslan som byggs upp strax efter ägglossning. Jag kan inte. Känslan styr mig lixom. Det är för jävligt. Hela mitt liv går i stå när det börjar. Denna veckan har jag tex inte velat träna pga att jag kanske ska ta det lite lugnt om det nu går vägen denna gången. (Vet att inte träning gör att man får missfall men här snackar vi gripa efter halmstrån). Tvingade ändå iväg mig på spinning igår och tog det lugnt, vilket är jätte svårt för mig som bara har två knappar, av eller på. Då kommer en höggravid in och kör stenhårt. Jag blir så less. Där sitter jag och tar det lugnt ifall om att.... fan vad jag är patetisk liksom.
Nog om det. Jag har ju en endaste vän som känner till allt i min historia. De försöker också skaffa barn och fick ett missfall sist. Efter det har det inte blivit något men nu tror jag hon är gravid men väntar att berätta för mig för hon vet hur vi har det. Det är tråkigt, samtidigt som jag är tacksam att hon försöker skydda mig. Dubbla känslor.
Angående mitt tidigare inlägg om mina egna tankar och krisstigen man vandrar i detta elende. Ett tillägg som gör det svårare är att efter stigen kan verkligen hela livet förändras. ALLT man tänkt sig kan ta en annan vändning. Min mening med livet måste hittas igen i så fall. OM man inte vill adoptera och detta är ens enda alternativa väg att få barn så är stigen slut och då först ska en helt ny sorgeprocess ta vid.
Nu är det lite mer jobb och sen eftermiddagsfika. Jag har bakat till avdelningen så det blir mysigt.
Trevlig helg!
/C
Jo, min galenskap och det jävla hoppet försökte jag ta död på imorse. Vill ju inte smitta älskade med detta hopplösa hopp så han också ska bli lika besviken som jag varje gång. Hade ett test hemma som jag tog bara för att få slut på hoppet och det var ju ett fett minus såklart. Inga konstigheter. Nu har hoppet istället börjat klänga sig fast vid att det var ju ändå för tidigt att testa för jag väntar ju inte mensen förrän om ett par veckor. HATAR mig själv ibland. Jag kan fanemej inte styra hoppet eller känslan som byggs upp strax efter ägglossning. Jag kan inte. Känslan styr mig lixom. Det är för jävligt. Hela mitt liv går i stå när det börjar. Denna veckan har jag tex inte velat träna pga att jag kanske ska ta det lite lugnt om det nu går vägen denna gången. (Vet att inte träning gör att man får missfall men här snackar vi gripa efter halmstrån). Tvingade ändå iväg mig på spinning igår och tog det lugnt, vilket är jätte svårt för mig som bara har två knappar, av eller på. Då kommer en höggravid in och kör stenhårt. Jag blir så less. Där sitter jag och tar det lugnt ifall om att.... fan vad jag är patetisk liksom.
Nog om det. Jag har ju en endaste vän som känner till allt i min historia. De försöker också skaffa barn och fick ett missfall sist. Efter det har det inte blivit något men nu tror jag hon är gravid men väntar att berätta för mig för hon vet hur vi har det. Det är tråkigt, samtidigt som jag är tacksam att hon försöker skydda mig. Dubbla känslor.
Angående mitt tidigare inlägg om mina egna tankar och krisstigen man vandrar i detta elende. Ett tillägg som gör det svårare är att efter stigen kan verkligen hela livet förändras. ALLT man tänkt sig kan ta en annan vändning. Min mening med livet måste hittas igen i så fall. OM man inte vill adoptera och detta är ens enda alternativa väg att få barn så är stigen slut och då först ska en helt ny sorgeprocess ta vid.
Nu är det lite mer jobb och sen eftermiddagsfika. Jag har bakat till avdelningen så det blir mysigt.
Trevlig helg!
/C
torsdag 8 december 2011
Galen?
Jag blir så trött. Idag kände jag att jävla hoppet tändes. Nu hoppas jag igen och vill att det funkade denna gången. Googlade som vanligt på allt möjligt i frågan och tyckte mig känna av...ja... näst intill fostersparkar. Ni fattar, jag är ju hur knäpp som helst! Finns tydligen INGA gränser.
/En idiot
/En idiot
Tankar för mig själv
När jag är ensam tänker jag till ganska stor del på det vi gått och går igenom. Jag har ganska bra dialoger i huvudet och ganska bra svar på hur allt är för oss. Det är däremot svårare att klämma fram dessa tankar när man får plötsliga och abrupta frågor. Kanske en dag kan jag ha repat dessa i mitt huvud tillräckligt många gånger och på så sätt aldrig bli tagen på sängen utan alltid ha svar på tal.
Att inte kunna få barn är en livskris man går igenom. Vid de första misslyckandena är man ledsen såklart och börjar sakteliga se alternativ. Dessa kan tex vara IVF. Det tar bra med tid att vänja sig vid tanken att det kanske måste bli på det viset. Till slut vänjer man sig och då känns inte längre IVF svårt eller ens tveksamt, utan ett underbart alternativ såklart. Det blir ett självklart sätt att få barn på. Skulle man därefter få besked att inte heller IVF är vägen man kommer få barn på, så kommer kanske andra alternativ så som ÄD eller annan donation. Det tar lika långt tid att bearbeta och är ett nytt steg i livskrisen/processen. Då funderar man kring att man på + sidan får bära sitt eget barn, en av oss kanske i alla fall är genetisk förälder, den andra biologisk, men så kommer man till slut till en punkt där även detta blir ett bra sätt att få barn på. Skulle inte detta heller fungera så kommer man till slut till adoption. Jag tror inte så många "hoppar" direkt dit utan den är svår att förhålla sig till och det tar TID. Det är en stor sak att adoptera. Vad jag vill säga är att kedjan och processen är så galet lång. Det är därför väldigt svårt när man berättar om sin svårighet och någon helt oinsatt slänger ur sig "Varför inte adoptera?". Man inser att det kanske är den vägen det blir till slut och i så fall är det säkert en underbar väg, men om man inte är framme där vid vägskälet än så är det jobbigt att höra någon som bara rusar dit. Det är inte många utanför gruppen "ofrivilligt barnlösa" som fattar denna process och livskris som de olika stegen innebär. Sen finns det såklart massor med steg emellan det jag beskriver med behandlingar, operationer osv. Själv är jag i processen att jag kan se att IVF kanske är för oss och i så fall är det bra. Efter det har jag inte kommit längre i min kris. Jag har inte tagit ställning till ÄD, spermiedonation eller adoption. Jag vet helt enkelt inte alls hur jag ser på det men det kommer jag kanske inom sinom tid, vi får se.
Adoption är svår. För 90-nånting% är det inte första lösningen (alla är ju inte Angelina Jolie). Det är verkligen en resa dit och den är fylld med sorg och oro. Väl framme så är det säkert en befrielse och underbart, det tvekar jag inte på, men oj så lång svår väg det är att vandra.
På med kängorna alla! Nu går vi ;)
Kram
Att inte kunna få barn är en livskris man går igenom. Vid de första misslyckandena är man ledsen såklart och börjar sakteliga se alternativ. Dessa kan tex vara IVF. Det tar bra med tid att vänja sig vid tanken att det kanske måste bli på det viset. Till slut vänjer man sig och då känns inte längre IVF svårt eller ens tveksamt, utan ett underbart alternativ såklart. Det blir ett självklart sätt att få barn på. Skulle man därefter få besked att inte heller IVF är vägen man kommer få barn på, så kommer kanske andra alternativ så som ÄD eller annan donation. Det tar lika långt tid att bearbeta och är ett nytt steg i livskrisen/processen. Då funderar man kring att man på + sidan får bära sitt eget barn, en av oss kanske i alla fall är genetisk förälder, den andra biologisk, men så kommer man till slut till en punkt där även detta blir ett bra sätt att få barn på. Skulle inte detta heller fungera så kommer man till slut till adoption. Jag tror inte så många "hoppar" direkt dit utan den är svår att förhålla sig till och det tar TID. Det är en stor sak att adoptera. Vad jag vill säga är att kedjan och processen är så galet lång. Det är därför väldigt svårt när man berättar om sin svårighet och någon helt oinsatt slänger ur sig "Varför inte adoptera?". Man inser att det kanske är den vägen det blir till slut och i så fall är det säkert en underbar väg, men om man inte är framme där vid vägskälet än så är det jobbigt att höra någon som bara rusar dit. Det är inte många utanför gruppen "ofrivilligt barnlösa" som fattar denna process och livskris som de olika stegen innebär. Sen finns det såklart massor med steg emellan det jag beskriver med behandlingar, operationer osv. Själv är jag i processen att jag kan se att IVF kanske är för oss och i så fall är det bra. Efter det har jag inte kommit längre i min kris. Jag har inte tagit ställning till ÄD, spermiedonation eller adoption. Jag vet helt enkelt inte alls hur jag ser på det men det kommer jag kanske inom sinom tid, vi får se.
Adoption är svår. För 90-nånting% är det inte första lösningen (alla är ju inte Angelina Jolie). Det är verkligen en resa dit och den är fylld med sorg och oro. Väl framme så är det säkert en befrielse och underbart, det tvekar jag inte på, men oj så lång svår väg det är att vandra.
På med kängorna alla! Nu går vi ;)
Kram
onsdag 7 december 2011
Ps
Kände mig verkligen konstig i magen igår med så det blev ingen träning utan en promenad istället. Undrar vad det är för monsterägg som ska ut eller nåt. Idag känns det lite bättre men det gjorde det igår också tills det på em bara blev värre. Hoppas allt står ok till. Blir så orolig, jag har ju sådana hemska minnen om när allt går fel. Idag är det tredje dagen om det kommer tillbaks. Fattar inte vad det är.
Kanske är det helt normalt att känna ägglossning på det viset?
Ds
Kanske är det helt normalt att känna ägglossning på det viset?
Ds
Kompis
Min kära fina vän som vi hälsade på i Stockholm. Hon och hennes man är så fina och jag är glad att de finns i mitt liv. Hon ska läsa en fin dikt på vårt bröllop och det är helt enkelt för hon står mig så nära i hjärtat. Vi har inte alltid världens täta kontakt men när vi pratar känns det som vi inte gjort annat. Härligt med vänner.
Vi åt middag på en restaurang och det var verkligen gott och trevligt. Sista 20 min kommer frågan. "Ska ni inte skaffa barn?". "Vi är ju gifta och får frågan hela tiden men har väntat lite". Oups. Jag var inte beredd! ALLS! Jag tittade på älskade och sa något mumlande, han nickade. Sen blev det tyst. Min kära vän tittade vidare på mig och förväntade sig mer utläggning... jag sa något i stil med "Ja, vad svarar man på den då? Jo, vi har haft det uppe". Shit, det blev verkligen jätte märkligt. Jag och älskade pratade efteråt om vi kanske skulle ha berättat vår historia, men där och då kom den liksom aldrig ur mig och vi hade just betalt maten och var så sakta påväg hem. Jag skulle vilja ha mer tid på mig än att bara haspa ur mig det på det viset. Jag och älskade kom i alla fall fram till att det kunde vara ok att berätta för henne och hennes man så jag får se om jag gör det. Vill ju bara hitta rätt tillfälle. Sen pratade jag och älskade om att kanske berätta för hans mamma. Hon ska börja jobba på kvinnokliniken i en annan stad nu så hon kommer ju förstå allt och kanske tom kunde hjälpa oss lite med råd och sånt.
Tänk att vardagen ska vara så svår ibland....
Kram
Vi åt middag på en restaurang och det var verkligen gott och trevligt. Sista 20 min kommer frågan. "Ska ni inte skaffa barn?". "Vi är ju gifta och får frågan hela tiden men har väntat lite". Oups. Jag var inte beredd! ALLS! Jag tittade på älskade och sa något mumlande, han nickade. Sen blev det tyst. Min kära vän tittade vidare på mig och förväntade sig mer utläggning... jag sa något i stil med "Ja, vad svarar man på den då? Jo, vi har haft det uppe". Shit, det blev verkligen jätte märkligt. Jag och älskade pratade efteråt om vi kanske skulle ha berättat vår historia, men där och då kom den liksom aldrig ur mig och vi hade just betalt maten och var så sakta påväg hem. Jag skulle vilja ha mer tid på mig än att bara haspa ur mig det på det viset. Jag och älskade kom i alla fall fram till att det kunde vara ok att berätta för henne och hennes man så jag får se om jag gör det. Vill ju bara hitta rätt tillfälle. Sen pratade jag och älskade om att kanske berätta för hans mamma. Hon ska börja jobba på kvinnokliniken i en annan stad nu så hon kommer ju förstå allt och kanske tom kunde hjälpa oss lite med råd och sånt.
Tänk att vardagen ska vara så svår ibland....
Kram
måndag 5 december 2011
Måndag i syd
Jaha, så var man tillbaka i verkligheten. Sannerligen att det skulle komma in huuur mycket som helst medans jag varit borta, pust, men nu är det värsta nog bakom mig. Känner att jag betat av en del mail och är på banan igen.
Stockholm är verkligen fint och vi hade det hur trevligt som helst, men det är dock skönt att komma hem! Jag är ju ganska hemmakär (erkänner motvilligt). Vi bodde mitt på drottninggatan, trevligt med shopping och träffa vänner. Ja, det känns som en evighet sedan jag var i vardagen. Tänk så mycket en lite längre helg gör, underbart!
I övrigt har det hänt en del. Jag känner efter som en tok pga ägglossningen som just passerat/passerar. Känner säkert massor men allt är lika säkert inbillning. Jag känner lite smärtor i nedre magen och så, men inget övrigt. Det är nog bara att vänta på mensen till nyår :( det som är så jobbigt är ju att jag vet att min missfallsrisk är så hög, så även om jag får ett pluss är det omöjligt för mig att tro det blir bra för det.
Det blir lite mer och längre inlägg imorgon, nu måste jag jobba jobba jobba.
/C
Stockholm är verkligen fint och vi hade det hur trevligt som helst, men det är dock skönt att komma hem! Jag är ju ganska hemmakär (erkänner motvilligt). Vi bodde mitt på drottninggatan, trevligt med shopping och träffa vänner. Ja, det känns som en evighet sedan jag var i vardagen. Tänk så mycket en lite längre helg gör, underbart!
I övrigt har det hänt en del. Jag känner efter som en tok pga ägglossningen som just passerat/passerar. Känner säkert massor men allt är lika säkert inbillning. Jag känner lite smärtor i nedre magen och så, men inget övrigt. Det är nog bara att vänta på mensen till nyår :( det som är så jobbigt är ju att jag vet att min missfallsrisk är så hög, så även om jag får ett pluss är det omöjligt för mig att tro det blir bra för det.
Det blir lite mer och längre inlägg imorgon, nu måste jag jobba jobba jobba.
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)