Då kom mensen nu då rå. Ja, vad säger man om det. Det töntiga hoppet kan ju äntligen ta och dra någon annanstans... för ett tag i alla fall. Det finns ändå alltid ett hopp men någonstans så ändrar det riktning. Nu ligger hoppet istället i att kanske blir det nästa gång. Det som talar för är att jag denna gången inte haft någon mellanblödning. Enligt läkaren vådar detta gott och kan tyda på att hormonnivån är bra igen efter missfallen som tagit ganska hårt på kroppen rent fysiskt. Det som är jobbigt med just hoppet är att det kostar på att ändra riktning på det viset. Det är inte helt smärtfritt utan kräver ganska mycket av mina krafter.
Innan alla missfallen hade jag aldrig mellanblödning efter ägglossning. Detta har kommit efter tredje och sista missfallet och efter detta har jag alltså inte blivit gravid igen. I början blev jag gravid hur lätt som men sedan mellanblödningen kom har det inte gått alls. Nu hoppas jag att det blir nästa ägglossning. Jag hänger helt sonika upp allt på detta. Hoppet ska få fortsätta leva tills någon tagit död på det för alltid och det kanske inte ens går. Det är bara att finna sig i att man har en stark tro till att det SKA GÅ och hur jobbigt hoppet än är så ger det mig fina dagar det också. En ledsam dag som denna vägs upp av de fina när jag hoppas och tror att allt ska bli bra. Som sagt, till hoppet är jag tudelad men jag försöker hantera det så gott jag kan. Nu ser jag fram emot mitten av januari, ägglossningen då det går vägen!
Ps: Om man ska söka med ljus och lykta efter allt positivt man kan tro finns så är det ju bara bra att det blev såhär! OM det hade blivit denna gången hade det varit dags att föda barn typ just kring bröllopet. Då är jag hellre höggravid just då men inte i samma vecka som födseln så det blir ju bra! Som sagt... letar positivitet just nu. Skiter såklart i om jag måste föda på bröllopet eller veckan efter... jag vill ju bara få ett barn, men ni fattar. Man försöker ju tänka positivt...
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar