Kompis

Min kära fina vän som vi hälsade på i Stockholm. Hon och hennes man är så fina och jag är glad att de finns i mitt liv. Hon ska läsa en fin dikt på vårt bröllop och det är helt enkelt för hon står mig så nära i hjärtat. Vi har inte alltid världens täta kontakt men när vi pratar känns det som vi inte gjort annat. Härligt med vänner.

Vi åt middag på en restaurang och det var verkligen gott och trevligt. Sista 20 min kommer frågan. "Ska ni inte skaffa barn?". "Vi är ju gifta och får frågan hela tiden men har väntat lite". Oups. Jag var inte beredd! ALLS! Jag tittade på älskade och sa något mumlande, han nickade. Sen blev det tyst. Min kära vän tittade vidare på mig och förväntade sig mer utläggning... jag sa något i stil med "Ja, vad svarar man på den då? Jo, vi har haft det uppe". Shit, det blev verkligen jätte märkligt. Jag och älskade pratade efteråt om vi kanske skulle ha berättat vår historia, men där och då kom den liksom aldrig ur mig och vi hade just betalt maten och var så sakta påväg hem. Jag skulle vilja ha mer tid på mig än att bara haspa ur mig det på det viset. Jag och älskade kom i alla fall fram till att det kunde vara ok att berätta för henne och hennes man så jag får se om jag gör det. Vill ju bara hitta rätt tillfälle. Sen pratade jag och älskade om att kanske berätta för hans mamma. Hon ska börja jobba på kvinnokliniken i en annan stad nu så hon kommer ju förstå allt och kanske tom kunde hjälpa oss lite med råd och sånt.

Tänk att vardagen ska vara så svår ibland....

Kram