När jag är ensam tänker jag till ganska stor del på det vi gått och går igenom. Jag har ganska bra dialoger i huvudet och ganska bra svar på hur allt är för oss. Det är däremot svårare att klämma fram dessa tankar när man får plötsliga och abrupta frågor. Kanske en dag kan jag ha repat dessa i mitt huvud tillräckligt många gånger och på så sätt aldrig bli tagen på sängen utan alltid ha svar på tal.
Att inte kunna få barn är en livskris man går igenom. Vid de första misslyckandena är man ledsen såklart och börjar sakteliga se alternativ. Dessa kan tex vara IVF. Det tar bra med tid att vänja sig vid tanken att det kanske måste bli på det viset. Till slut vänjer man sig och då känns inte längre IVF svårt eller ens tveksamt, utan ett underbart alternativ såklart. Det blir ett självklart sätt att få barn på. Skulle man därefter få besked att inte heller IVF är vägen man kommer få barn på, så kommer kanske andra alternativ så som ÄD eller annan donation. Det tar lika långt tid att bearbeta och är ett nytt steg i livskrisen/processen. Då funderar man kring att man på + sidan får bära sitt eget barn, en av oss kanske i alla fall är genetisk förälder, den andra biologisk, men så kommer man till slut till en punkt där även detta blir ett bra sätt att få barn på. Skulle inte detta heller fungera så kommer man till slut till adoption. Jag tror inte så många "hoppar" direkt dit utan den är svår att förhålla sig till och det tar TID. Det är en stor sak att adoptera. Vad jag vill säga är att kedjan och processen är så galet lång. Det är därför väldigt svårt när man berättar om sin svårighet och någon helt oinsatt slänger ur sig "Varför inte adoptera?". Man inser att det kanske är den vägen det blir till slut och i så fall är det säkert en underbar väg, men om man inte är framme där vid vägskälet än så är det jobbigt att höra någon som bara rusar dit. Det är inte många utanför gruppen "ofrivilligt barnlösa" som fattar denna process och livskris som de olika stegen innebär. Sen finns det såklart massor med steg emellan det jag beskriver med behandlingar, operationer osv. Själv är jag i processen att jag kan se att IVF kanske är för oss och i så fall är det bra. Efter det har jag inte kommit längre i min kris. Jag har inte tagit ställning till ÄD, spermiedonation eller adoption. Jag vet helt enkelt inte alls hur jag ser på det men det kommer jag kanske inom sinom tid, vi får se.
Adoption är svår. För 90-nånting% är det inte första lösningen (alla är ju inte Angelina Jolie). Det är verkligen en resa dit och den är fylld med sorg och oro. Väl framme så är det säkert en befrielse och underbart, det tvekar jag inte på, men oj så lång svår väg det är att vandra.
På med kängorna alla! Nu går vi ;)
Kram
Adoption är ett jättestort beslut. För min del har jag till och med svårt att tänka på adoption som ett alternativ. Kanske eftersom jag trots allt lyckats blir gravid två gånger. Hade jag aldrig lyckats med det hade tanken på adoption varit lättare.
SvaraRaderakram
Hittade hit alldeles nyligen, via bloggen längtan till ett barn. Jag förstår din tankegång helt och fullt. Vi var oförklarligt barnlösa. Ingenting är fel, inga värden är konstiga, inga slöa "riddare", fina ägg, allt var så bra det kunde vara, men inget hände. Vi gick vidare och gjorde IVF, och på första försöket blev vår dotter till. En dotter som är fyra månader idag, men IVF-beslutet tog lång tid, och om inte dethade funkat vet jag inte vart vi hade hamnat i kedjan sen. Eftersom IVF fungerade för oss så behöver vi inte fundera längre... Och jag hoppas innerligt att även ni ska få vara med om miraklet att bli föräldrar. Håller alla tummar jag har! Stor kram
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaLyckas inte reda ut hur man gör två separata kommentarer... här kommer istället en med till två :)
Längtan: Visst är det svårt och absolut inga självklarheter. Tror säkert att de som är framme vid adoption känner ett lugn och glädje över beslutet men för mig är det många mil kvar dit och jag förstår att du känner detsamma! Både du och jag kan ju bevisligen bli gravida. Hoppas vi båda blir det snart igen och att det går vägen den gången!
Ha en fin helg :)
Kram
Livetenligtlottis: Välkommen! Kul att du hittade hit :)
Märkligt att allt kan se bra ut och ändå har man svårigheter, men så härligt att det gick vägen för er IVF!!!! Då var er kris en X lång sträcka. Jag vet inte än hur lång min kris blir. Kanske också till IVF men det kan också bli längre väg. Det som är så svårt med den där krissträckan är att i slutet av HELA skiten kan man ändå stå helt barnlös och det är då krisen är ett faktum! Då kan man casha in krisen till fullo och man måste leva med en helt annan "mening med livet" än vad man från början tänkt sig. Då är allt absolut, men tills dess kämpar vi och hoppas.
Trevlig helg folks :)
Kram