Finns det ett max?

En bloggvän har just fått sitt 7:e missfall. Jag blir så himla ledsen. Det finns ju inget som heter att man max kan få x missfall, men man vill liksom inte att någon i världen ska behöva få 7 stycken. Jag har tom googlat på "Hur många missfall kan man få?" vilket jag i och för sig redan vet inte finns nåt svar på, men man greppar verkligen efter halmstrån för allt man vill i hela hela världen är att få ett stopp på eländet. Ger man upp blir det ju inga barn så då är det ju inget bra stopp eftersom man måste släppa allt man önskat sig för ALLA år framåt i livet. Man måste alltså bara tro att nr 8 stannar. Inget annat. Det smärtar mig verkligen och får en att fundera. Jag har fått 5 stycken so far. Jag kan alltså behöva stålsätta mig för minst lika många till. Det känns helt sjukt och ogreppbart. Hur orkar man en sån sak? Efter så mycket sorg det innebär med missfall är man alltså en skugga av sitt forna själv under flera års tid. Och vem förstår detta? Vi är ett gäng som förstår, men i vardagen? Typ ingen. Det är så otroligt hårt och orättvist, men jag hoppas att du S och jag C, orkar fortsätta så vi kan få den framtid vi idag endast kan drömma om.

Största helgkramen till S
<3

Fan

Mår dåligt så in i... Ont i halsen och mår illa. Attans vad jag inte har tid att bli sjuk just nu. Det är ju så mycket att göra på jobbet och jag vill bara så gärna komma igång med min träning :( Det drar ut på tiden och jag tappar motivationen om det blir för långt mellan gångerna. Får nog ställa in träningen idag ser det ut som. Måste nog hem och lägga mig. Mådde bra för en stund sen och nu är det nästan febervarning.

/C

Gnager en tanke

Jo, en tanke som gnager min hjärna som en idiot är en känsla jag hade väldigt tidigt i missfallscirkusen, typ vid missfall 2. Jag kände liksom på mig att det skulle gå bra vid 5:e försöket. Kanske kände jag så för att hitta hopp och tröst. Att våga tro liksom. Problemet är bara att jag hade 4 och 5 missfallet i våras. Det suger lite och jag önskar fortfarande att 5 försöket skulle ha gått vägen. Nu gjorde det ju inte det så det är bara att släppa, jag vet, men det var ju en sån fin tröst. Att tänka att försök nr 7 ska gå känns liksom inte så bra. Jag gillade mer försök nr 5...

Damn

Det här med ägglossning

Ägglossning är ett helvete för mig. Efter alla missfall har detta förändrats otroligt mycket. Det finns verkligen ett före och efter där. Innan alla missfall  hade jag ingen känning alls kring ägglossning, men nu är det lite allt möjligt. Senaste är att jag mår illa dagarna kring ägglossning. Har googlat på detta, men får inga bra svar på varför det är så. Det har varit så de senaste gångerna och så även denna månad. Det är inte så jag spyr, men jag mår verkligen inte bra. Vagt molande illamånede kring just ägglossningsdagarna. Kan det möjligtvis vara att någon annan känner igen sig? Säkert inte, men man kan ju chansa.

Illamåendet har nu börjat lägga sig och det är ju skönt. Var och tränade igår och det var toppen. Fan vad jobbigt det var! Vi tränade tyngdlyft!!!! Har aldrig någonsin gjort något liknande, men det var faktiskt riktigt kul. Respekt till dom som utövar den sporten alltså. Fan vad tungt och svårt med massor av teknik framför allt.

Annars ska jag och älskade gå på bio ikväll. Det ska bli jätte mysigt :) Älskar dater med mannen...

Kram

Dagens

Dagen flyter på som vanligt. Jobbet tuffar på och inget nytt är på gång. Jag får nog svar snart på intervjutiderna för det nya jobbet som jag blev erbjuden att titta närmre på och det ska bli roligt. Jag har byggt upp lite hopp om det och tänker fortfarande att jag givetvis tar det om jag får erbjudandet! Men men, vi får se. Det är ju inte säkert de vill ha mig lika gärna denna gången som de ville förra. Man vet ju aldrig.

Annars är det träning ikväll så jag kommer inte kunna gå resten av veckan. Det blir härligt med lite värk i kroppen :)

Helgen som kommer ska vi på älskades brorsbarns ettårskalas. Hoppas det känns bra och inte jobbigt. Brukar ju vara ok nuförtiden. Smärtan är väl dold i vardagen och får inte titta fram jämt. Kanske lite dålig strategi för det långa loppet, men jag är lite lat när det gäller att ta tag i mina känslor. Beundrar verkligen er som orkar bearbeta känslor aktivt. Tycker nämligen själv det är jätte svårt! Kanske något jag ska bli bättre på...


Kram

Väntans tider

Jag går också i väntans tider fast den är inte lika kul som väntans tider brukar vara förknippade med. Jag väntar nämligen alltid på mens eller ägglossning. Just nu väntar jag på mens fastän jag nyss hade den. Två veckor till nästa mens alltså. Det är så drygt och jag gillar inte att vänta på saker. Antingen är man för hoppfull och blir för ledsen när hoppet måste tvångsdödas eller är man nere och negativ och ledsen redan från början. Inget blir liksom bra. Just nu tänker jag på att få ett pluss till. Efter ett sådant kommer jag vänta på ett missfall. Ja, det är inte kul med barnlöshetsskiten.

I övrigt så slank jag in på en blogg idag som jag aldrig besöker. (Jag vill inte skriva vilken för jag vill ju inte "prata skit".) Denna personen räknar in sig i ofrivilligt barnlösas skara och har nu fått sitt efterlängtade barn. Hon skriver på sin blogg att detta är MENINGEN MED LIVET. Hur kan hon tänka så? Jag blev lite förbannad när jag läste det och fattar inte hur någon med IVFrelaterad problematik kan vara så så trångsynt. Hon om någon borde förstå hur en sån kommentar slår, eller är människor bara helt uppe i sin egen bubbla att de (efter att de blivit mammor) inte längre kan tänka och använda sin större kapacitet? Det är ett sånt hemskt slag mot alla som inte lyckas att jag bara blir arg. Man är liksom inte fredad någonstans. Även i denna sköra lilla barnlösa värld kommer lite slag från oväntat håll. Eller så är hon bara lite korkad och inte kan rå för sitt tillkortakommande... jag lär aldrig förstå vad som är galet i just hennes fall.


/C

...

Nu närmar det sig äntligen slutet av veckan, oj vad det ska bli skönt med helg! Älskade ska bort en sväng men kommer hem lördag kväll så det känns ändå som att vi får en stund ihop också. Saknar alltid honom när han är iväg... finaste mannen <3

I övrigt händer inte så mycket. Jag är inställd på höst, ny träningsrutin och hoppas hoppas nytt jobb också (hoppas verkligen detta....). På så vis försöker jag tänka bort positiva graviditetstest. Hoppas det funkar så jag slipper bli så ledsen som jag blev sist jag fick mens. Det gäller att hålla sig sysselsatt så jag inte funderar för mycket kring att vi misslyckas... Vi får se hur den planen går.

En sak som hände typ i förrgår som gjorde mig typ vansinnig. Vi hade möte på gatan jag bor (vägföreningen) och en jävligt ny och plump granne började prata med mig. Hon verkade ganska trevlig först, men sen sa hon att de hade ett barn på 16 månader. Ok sa jag. Inga konstigheter. "Har ni barn". Nej sa jag och tänkte fortfarande att den frågan också var ok. Sen kommer hennes urkonstiga groda. "Är det på gång snart kanske?" Nej svarade jag väldigt EJ ursäktande och kort. Inget jävla "tyvärr" efter det inte. Hon var ju så dum i huvudet att jag verkligen inte tänkte ursäkta för egen del utan det är ju HON som ska ursäkta en så jävla korkad grej. Vadå på gång kanske? Dumma jävla kärring, ta o hoppa från en bro är du snäll. (Jag är lite hård nu, i know). Jag fattar att hon önskade det så våra barn kunde leka eller nåt, men lägg för fan band på dig din dumma jävla kossa till morsa! GRRRRR...

Nåväl, sånt blir jag bara så arg över och jag hatar när främlingar går in i mitt privatliv. Stay the fuck out woman!

Haha, ok, inser att jag låter väääldigt arg ovan, men det känns mycket bättre nu :)

Kram till alla utom kärringen på gatan. Hon får ingen! Kossa!

Idag

Inget nytt, inga barn och inget pluss. Endast träningsverk.

Over and out :)

/C

Oh holy Sh*t

Idag är en dag med smärta. Jag tränade på det nya stället och helvete vilket pass! Jag har galet ont i kroppen idag och då brukar det bli värre dag två så jag vet inte hur jag ska komma ur sängen imorgon. Nu köpte vi kort i alla fall så det känns som man är på spåret igen när det gäller vägen mot formen. Detta blir skönt att sysselsätta sig med så tankarna kring alla andra problem kan skingras. Jag vet inte vilka mål jag har, men det är nog att tappa lite i vikt och se starkare ut istället. Känns som det kan funka med denna träningen i alla fall så det är lovande :)

Det är faktiskt först nu jag känner att jag på med på båten igen. Båten som tuffar iväg med mitt liv ombord. Äntligen kan jag känna viss lycka i vardagen och inte endast som en eländig kvinna som mår dåligt för hon inte fixar det "självklara", "livets mening" och allt vad det må vara. Vi får se hur länge det varar, men jag ska givetvis hålla så hårt i detta jag bara kan.

Annars... inget nytt. Ska skicka CV till jobberbjudandet jag fått. Sen var det intervju om 1-2 veckor. Spännande :) Jag hoppas verkligen det kunde vara nåt för mig.


/C

Tillbax

Helgen passerade och nu är det måndag igen. Jag och älskade har varit hos min syster som hade namngivningsfest för deras yngsta och sen passade vi de små på kvällen när de skulle på annan fest. Allt var toppen och det var mysigt att hänga med dom. Det kryllade med barn på namngivningen kan man ju säga så det var lite av en övning att vara på plats, men det kändes inte så märkligt. Än är alla de barnen så små att föräldrarna ändå inte kan hålla ett samtal mer än 1 minut så det är ingen som hinner fundera på frågor kring mig och älskade vilket leder till att man helt slipper kommentarer. Det kommer nog mer sånt när barnen blir större och alla har tid att fundera på saker utanför sin egen babybubbla. Man kan ju inte påstå att jag längtar mer efter barn efter en sån helg heller utan det skulle jag säga är oförändrat. Det är ju inte alla andras barn man vill ha utan egna.

Hur som så är vi tillbaks hemma och jobbar igen. Jag och älskade pratade lite igår igen om vår framtida plan som vi kämpar med men jag tycker inte vi lyckas bestämma så mycket. Vi kommer liksom aldrig fram till hur vi ska lägga upp det. Det är lite jobbigt. Nu plötsligt så var älskade intresserad av adoption igen... ja, jag fattar inte hur det kan svaja så men det gör det i alla fall. Jag vet knappt själv hur jag känner. Vi får ju fortsätta försöka till april nästa år, sen blir det försök med IVF om vi inte får missfall i den mellantiden. Det är rörigt... jag vet faktiskt inte hur det blir. Jag vet bara att vi försöker ett tag till. Fram till jul ändras nog inget.

Idag ska jag och älskade träna för första gången på evigheter och det blir på det nya stället. Tror jag kommer vara helt död efter det och jag fasar lite. Jag är rädd att jag inte ska orka igenom. Det är verkligen en helt extrem träningsform så jag tror det är berättigat. Jag kan liksom inte dra mig upp till hakan hängandes i en stång vilket jag vet kommer ingå i den träningsformen. Lite pinsamt att inte komma upp utan att bara hänga där liksom... attans. Jag får göra mitt bästa och hoppas jag inte blir ensam sämst. Jag är ju tävlingsmänniska och mår verkligen inte bra av att känna mig sämst i en grupp. Kanske ett bra tillfälle att träna på det istället :) Det är ju inte den snyggaste egenskapen precis...

Ha en fin måndag!

Oh my

Idag kom beskrivningen på det där jobbet jag blev kontaktad för. Shit vad det lät mastigt! Genast började kvinnan i mig ifrågasätta om jag verkligen kunde klara av det eller om jag helt enkelt inte var kompetent nog. Då tog karlen i mig över och sa att det blir la deras problem att utreda. Får jag det är är det ju ok :))

MEN, det är ett komplicerat jobb och ett enormt ansvar. Utvecklingen är oändlig och det är verkligen svårt att ta in, MEN, karlen i mig vann den inre dialogen och det är KLART SOM FAN JAG SKA TA DET OM JAG FÅR DET FÖR I HELVETE :)

Haha, nu håller jag helg.
Kram på er!

Offentlig sorg och plumphet

Jag och älskade har valt att inte sörja vår barnlöshet i det offentliga utan endast ett fåtal vänner som känner till vad som hänt oss. Detta kommer ju givetvis med för och nackdelar. Vi får ju svälja vissa plumpa kommentarer eftersom folk inte känner till saken. Det kan vara svårt för oss att hantera ibland, samtidigt slipper vi att hela tiden bli berätta om läget för folk vi inte vill prata med om det. Vi har alltså valt ett par personer som vi slipper plumpa kommentarer från och som vi kan prata med, som kan fråga oss hur det går och är. Jag är väldigt nöjd med vår lösning och det passar oss jätte bra. Jag är inte bra på att sörja i det offentliga.

En bekant till mig (facebook) födde barn i veckan. Hon "checkade in" på förlossningen och kommentarerna haglade in på hennes sida. Lyckönskningar och vissa mer sarkastiska skämt. Hon har varit väldigt öppen med allt som har med graviditeten att göra och det har skämtats massor om hur bebisen kommer att vara osv. Bebisen dog vid födseln. Kommentarerna slutade och kondoleanserna kom istället. Hon har alltså valt en helt annan väg. Hon facebookade sin sorg bara timmar efter. Kanske var det nödvändigt med tanke på hur öppen hon varit om graviditeten, men jag vet inte. Det var ju en del plumpa inlägg även efter dödsfallet om man säger. Jag antar att människor inte alltid vet vad de ska säga. Saker som "vi får fika snart och prata", eller "tummen upp" för vissa inlägg om hur de ska gå vidare... ja, vi är alla olika, men den vägen hade jag aldrig valt, men pluimpheten får visst både hon och jag även om vi valt så olika sätt att hantera saker.

Vi var hos älskades föräldrar förrförra helgen. Älskades farbror var på besök och undrade med spända ögon vad som händer nu efter bröllopet. Vad planerar vi nu liksom..... Ja, alla vid bordet fattade vad han syftade på. Barn såklart. Det var tydligt, men jag och älskade har blivit bra på att ducka. Vi låtsades som vi inte fattade och svarade bara att nu vill vi ha vardag. Sen sa han nåt om barnvagn eller så och sen dog ämnet ut.

Ja, vet inte vad jag vill säga med inlägget. Jag vill nog bara ventilera lite kring människor och hur de omedelbart tänker sig att barnskaffandet är allas rättighet att ha inblick i. Den åsikten delar såklart inte jag.

Kram på er!

Att resa sig igen...

...har jag ju blivit lite av en expert på. Det har varit ett par mörka dagar, men nu skymtar jag ljus igen. Långt bort i tunneln, men ändå. Livet är verkligen av och på, fram och tillbaka, ut och in nu för tiden. Tvära kast. Förr var det aldrig på det viset, men de senaste två åren har varit en annan historia. Jag har ännu inte varit och tränat på det nya stället utan det blir först nästa vecka. Det behövs lite återhämtning, för jag orkar inte just nu. Igår var jag dessutom hos tandläkaren för att göra sista behandlingen av min rotfyllning så igår var det inte aktuellt.

Jag försöker se framåt, men det är lätt att gå på grund och vara ledsen och det blir så lite av och till. Det är inte längre särskilt stabilt i mitt sinne utan det svajar verkligen. Semestern var jätte bra och jag såg framåt på ett bra sätt. Nu inne i vardagssnurran och allt bara kom tillbaka. Det har varit ett par skitdagar helt enkelt.

Pepptankar:
Kanske jag och älskade kan skaffa en tvåmansjolle som vi kan rejsa med?
Kanske jag och älskade kan skaffa en stuga i hans hemtrakter så vi kan åka lite skidspår på vintrarna och lite svamp och fiske på somrarna? Kanske kan jag börja träna detta nya som jag nu bestämt och komma nån vart med formen? Ja, jag försöker fokusera på saker som jag kan göra UTAN barn. Kanske kan jag vara den jag önskar även utan en familj på fler än två? Kanske blir det lättare när alla i ens närhet slutar skaffa fler barn.

I måndags blev jag lite orolig för min och älskades framtid. Han uttryckte att adoption inte var något han ville på riktigt... Något han inte kunde se sig göra och kanske inte var redo för. Detta lade sig som ett mörker över mig, för då vet jag att det är slut den dagen jag inte orkar fler missfall. Den dagen är närmre nu än någonsin. Jag vet inte om jag orkar ett sjätte missfall... Jag vet inte hur jag ska kunna ladda för en sån sak. OM jag ska orka fortsätta måste jag veta säkert att jag orkar resa mig ännu en gång och det har aldrig tagit emot mer än nu vid senaste missfallet. Det har varit en lååång process att komma igen och jag är kanske inte där ännu. Viktigaste av allt är att det inte skadar min och älskades relation. Den får bara inte skadas, för den är det käraste jag har.

Kram på er!

Fy fan vilken morgon

Usch och fy och vä. Idag var ingen bra start. Det här med att få mens när man inget hellre önskar än att den uteblev. Det är jag riktigt dålig på. Vilken mardrömskvinna jag var i morse. Jag skäms lite. Stackars älskade som måste plocka upp bitarna...

Att tänka sig vanlig PMS (lite drake bara där) och sen krydda med den lilla detaljen att man möter sin livskris i vitögat när man upptäcker blodet och att stickan visar minus. Det är fan inget man skämtar bort. Det började med att vi ska träna första gången på ett par månader idag. Detta inger viss ångest. Jag känner mig fet och fruktansvärt ful och jag har inget hopp att jag någonsin kan bli av med alla deppiga kilo från semestern. Träningen kommer vara ett helvete och jag vill inte! Träning idag kommer bara få mig att känna mig än mer hopplös, fet och ful. Träning efter jobbet innebär att jag måste böka med mig ombyteskläder på bussen (skitjobbigt när man är i livskris vill jag lova). På grund av allt som skulle hinnas i morse blev jag genomsvettig och helt klibbig. Finnar kommer med mensen så jag är fulare än vanligt. Allt bara havererade och jag bröt ihop. Tårarna sprutade och jag fick sminka om mig och missade bussen.... Ja, jag är inte stolt över min morgon om man säger så. Jag tycker synd om älskade som försöker göra allt rätt och peppa. Han är världens bästa. Jag är hopplös. Inget han gör funkar för det enda jag ville var att det inte skulle komma någon mens denna gången. Jag ville att det skulle gå. Just nu tror jag inte det någonsin kommer att gå. Detta sa jag givetvis till älskade också. Jag vill ge upp helt enkelt. Jag vill slippa försöka mer så jag slipper bli så satans besviken hela jävla tiden. Hellre acceptera läget än att kämpa i sån här motvind år in och år ut. Orka liksom! Hoppet är det som tar kål på mig. Jag bli hoppfull och sen rasar allt. Jag vill verkligen få sluta hoppas så jag kunde slippa berg och dalbanan. Jag hade mått bättre om jag bara kunde få vara ifred från alla känslor av besvikelse månad efter månad. Jag är ett jävla misslyckat kvinnomiffo. Hatar att vara jag just nu. Usch, jag vill hem :(((

/C

Gårdagens ansträngning

Medans vi var på bröllopsresa fick min bästa vän en dotter. En liten stund innan vårt senaste missfall skulle alltså vi vara mammalediga tillsammans... Alla våra missfall peppade henne och hennes kille att faktiskt skaffa barn (hon är en av de få som känner till vår historia). Deras graviditet var också del av bakgrunden till varför vi inte orkade ha ett större bröllop än vad vi nu hade. Jag orkade bara inte med hennes höggravida mage just den dagen efter våra svåra månader på våren just bakom oss. Som ni fattar så är det en del känslor förknippade med att träffa deras lilla, men nu är det över. Klart var det en jätte söt bebis! Min älskade vän verkade så lycklig och det var underbart att se. Dock blev bilresan hem väldigt tyst och både jag och älskade var nog trötta efter besöket hos dom. Vi spände sig ganska mycket inför det så efteråt är var det som att luften gått ur allt. Vi satt bara där i bilen och höll varandra i handen, tysta på väg hem till vår trygga bubbla. Vi pratade inte om hur vi kände oss utan vi bara var där tillsammans i bilen en stund.

Jag fick reda på deras bebis med ett sms på vår bröllopsresa. Jag hade ju själv bett henne om det, men jag kan ju ändå erkänna att jag den dagen grät lite för mig själv i duschen. Känslan av orättvisa smög sig in på resan för en sekund innan jag lyckades besegra den och bara vara i nuet istället för att tänka på hur saker kunde ha varit.

Jag hoppas bara att det blir enklare att träffa dom nästa gång nu när första gången är över....

Kram

Igår

Vilken konstig sak som hände igår... Min mobil ringde från ett nummer som jag inte hade inlagt. Det visade sig vara en rekryterare som hade fått in ett jobb och ett tips om mitt namn. Det visade sig vara ett jobb som jag blev erbjuden för 4 år sen och tackade nej till. Nu sökte dom på den tjänsten igen och ville kolla med mig. Shit vilket smicker :) Det är ett större läkemedelsföretag och det handlar lite om det jag gör idag fast inom den privata sektorn. Skillnaden denna gången från när jag tackade nej är att jag nu har den erfarenheten jag kände att jag då saknade. Då var tjänsten helt ny vilket innebar en tuff uppstart och jag var helt enkelt inte redo. Efter att jag då tackat nej ringde deras nordenchef och undrade vad jag ville ha för att ändra mig. Hur mycket lön eller andra bonusar de kunde köpa mig för. Trots detta tackade jag faktiskt nej (kanske var jag korkad, men jag tackade nej till 13000 lönehöjning i månaden...) Sen dess har jag funderat ibland om jag verkligen tog rätt beslut. Nu söker de mig igen och nu kanske jag är redo... jag har ju iofs inte fått det än så jag vet ju inte hur det blir, men jag kanske ska se om jag får det. De verkade verkligen vilja ha mig sist om man säger så. Dessutom är jag trött på den offentliga sektorn och jag vill ju inte fastna här precis. Sen tänker jag ju på våra barnförsök, men jag vill ju inte att det ska stoppa mig. Missfall måste jag ju hantera här eller där, det får kvitta. Jag måste kunna ta en sådan här chans. Om vi nu aldrig skulle få några barn kommer jag ju ångra mig till dödagar att jag inte hoppade på tåget. Sen kunde det ju bli så att jag blir gravid och får behålla barnet redan första jobbmånaden, men då är ju det deras problem. Jag ska INTE falla i nån jävla kvinnogrop bara för barngrejen!!!! VÄGRAR! De måste ju fatta att sånt kan hända när de vet min ålder och att vi inte har barn. En kille som skulle riskera att bli gravid (om det var möjligt) skulle nappa på en sekund! Det är väl mest vi tjejer som har nåt samvete vi slåss med när det gäller karriären.

Vad tycker ni? Är det en dålig ide att ta någon sådan chans? Hur hade ni gjort? Kanske kunde jag ta tjänsteledigt från mitt jobb för att vara på den säkra sidan. Tror nog min chef skulle gå med på det om jag frågade.

Kram

Hej bloggen

Det är med blandade känslor jag skriver igen. Jag har varit helt ledig från all ångest kring detta ämnet min blogg handlar om och det har varit underbart. Bästa 4 veckorna i mitt liv är nu bakom mig. Bröllopet var magiskt, resan underbar och jag och älskade är fyllda av bra energi och kärlek. Det finns inget mer jag kan önska av dessa veckor som varit. Jag är lycklig.

Nu är jag här igen. Läser era bloggar och inser att mycket har hänt i min bortavaro. En del av er har plussat, grattis! En del av er stampar på samma ställe (den gruppen tillhör jag) och en del av er har till och med fått era efterlängtade barn, grattis!

Samtidigt som jag fasat lite för detta första inlägg så känner jag inte att jag kan avsluta bloggen. Jag vet att när mörkret lägger sig över mig (inte höstmörkret då alltså) så kommer jag behöva min ventil, och den har jag ju här. Det har gjort mig mycket gott att få skriva av mig så jag vågar inte sluta helt med det än. Att skriva ner mörka känslor gör att min vardag är lite ljusare. Bloggen är fylld av mörker och nästan inget ljus eller lycka, därav ångesten att börja titta in här igen. Tyvärr så behövs en plats att dumpa mörker på fortfarande så jag är kvar här.

Vi har startat barnverkstan igen och nu den 10 sept kommer jag testa negativt på det första gravtestet på länge. Ni som varit där jag är vet att man vet sådant. Men visst, detta är andra försöket med en ledare istället för två så jag fattar. Det kan ta lite tid. Tid har vi ju redan lagt massor och med ska det till. Jag ska samma dag (den 10) köpa nytt träningskort och komma tillbaks till att komma i form. Jag får träna så länge jag kan och sen får det avbrytas för att startas om, precis som det varit. Jag måste vara ok med det och köra ändå.

Nåväl, Im back.
Kram