En bloggvän har just fått sitt 7:e missfall. Jag blir så himla ledsen. Det finns ju inget som heter att man max kan få x missfall, men man vill liksom inte att någon i världen ska behöva få 7 stycken. Jag har tom googlat på "Hur många missfall kan man få?" vilket jag i och för sig redan vet inte finns nåt svar på, men man greppar verkligen efter halmstrån för allt man vill i hela hela världen är att få ett stopp på eländet. Ger man upp blir det ju inga barn så då är det ju inget bra stopp eftersom man måste släppa allt man önskat sig för ALLA år framåt i livet. Man måste alltså bara tro att nr 8 stannar. Inget annat. Det smärtar mig verkligen och får en att fundera. Jag har fått 5 stycken so far. Jag kan alltså behöva stålsätta mig för minst lika många till. Det känns helt sjukt och ogreppbart. Hur orkar man en sån sak? Efter så mycket sorg det innebär med missfall är man alltså en skugga av sitt forna själv under flera års tid. Och vem förstår detta? Vi är ett gäng som förstår, men i vardagen? Typ ingen. Det är så otroligt hårt och orättvist, men jag hoppas att du S och jag C, orkar fortsätta så vi kan få den framtid vi idag endast kan drömma om.
Största helgkramen till S
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar