Medans vi var på bröllopsresa fick min bästa vän en dotter. En liten stund innan vårt senaste missfall skulle alltså vi vara mammalediga tillsammans... Alla våra missfall peppade henne och hennes kille att faktiskt skaffa barn (hon är en av de få som känner till vår historia). Deras graviditet var också del av bakgrunden till varför vi inte orkade ha ett större bröllop än vad vi nu hade. Jag orkade bara inte med hennes höggravida mage just den dagen efter våra svåra månader på våren just bakom oss. Som ni fattar så är det en del känslor förknippade med att träffa deras lilla, men nu är det över. Klart var det en jätte söt bebis! Min älskade vän verkade så lycklig och det var underbart att se. Dock blev bilresan hem väldigt tyst och både jag och älskade var nog trötta efter besöket hos dom. Vi spände sig ganska mycket inför det så efteråt är var det som att luften gått ur allt. Vi satt bara där i bilen och höll varandra i handen, tysta på väg hem till vår trygga bubbla. Vi pratade inte om hur vi kände oss utan vi bara var där tillsammans i bilen en stund.
Jag fick reda på deras bebis med ett sms på vår bröllopsresa. Jag hade ju själv bett henne om det, men jag kan ju ändå erkänna att jag den dagen grät lite för mig själv i duschen. Känslan av orättvisa smög sig in på resan för en sekund innan jag lyckades besegra den och bara vara i nuet istället för att tänka på hur saker
kunde ha varit.
Jag hoppas bara att det blir enklare att träffa dom nästa gång nu när första gången är över....
Kram
Usch jag känner igen mig så i detta... för några år sedan grät jag ofta av besvikelse och ilska över att vara utanför. Åkte hem till min ensamhet efter ytterligare en "Jag har något roligt att berätta..." och alla överöste väninnan med glada grattis och lyckönskningar och kramar- av alla andra som också hade barn eller skulle få... min ofrivilliga barnlöshet berodde ju inte på att jag inte kunde få barn (eller det visste jag ju egentligen inte) utan att det inte fanns en möjlighet då jag inte hade någon partner.Sedan kom perioden då alla middagar och träffar bara handlade om förlossningar och amning och graviditet, småbarn och nappar och nattsömn, dagis och inskolning osv osv. Nu börjar det ju lägga sig, för nu har alla vänner fått sina barn och nu är dom i andra faser. Nån skiljer sig, nån börjar en ny karriär osv. Nya samtalsämnen... men dom där jobbiga åren, när man konstant konfronterades av detta med barn, när man själv inte hade några eller hade någon möjlighet till det och allt kändes hopplöst, det sitter i. Jag var den enda singeln, som alltid var singel, som dom tillslut slutade fråga om jag träffade någon... Men det blev lättare, jag försökte att inte låta det ta över. Jag var ju rätt nöjd i övrigt i livet, hade ett jobb jag trivdes med och en familj jag kunde lita på. Och barn är inte allt. Man kan faktiskt leva ett bra liv utan barn. Det är lätt att glömma när man är mitt uppe i det och man bara känner sig misslyckad och den ende som inte har barn. Man får tänka på hur mycket energi det tar och det är bara dig själv det drabbar. Att vara ledsen och besviken och ilsken på att andra får barn (även om man på ett plan gläds med dom) så är det bara du själv som mår dåligt. Försök att tänka så- ta tillbaks energin och tänk att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt. Än har ni inte utforskat alla möjligheter och vägen kan vara lång och krokig, men jag är övertygad om att en dag sitter ni där med ett barn och då kommer dom flesta mörka dagar vara glömda :-)
SvaraRaderaSkickar positiva vibbar och tankar genom cyber... det kommer gå bra! Lev livet och njut av det du har med din man medan ni väntar på det lilla miraklet, fokusera på fina och glada minnen och försök lägga dom mörka nån annanstans ;-)
Anna i gbg...
Thanks för vibbarna :) Mottagna och välbehövliga! Jag ska verkligen inte låta barngrejen styra allt. Tycker det varit lite för mycket så tiden innan semestern, så nu ska jag ta tillbaks nuet och leva där!
RaderaOm barn vore allt här i världen så är världen på tok för liten. Det är bra utan också och man ska ju minnas att barn är till låns. Sen blir dom vuxna och det är en annan sak igen och de drar vidare till viss del. Detta brukar min syrra påminna mig om och det tycker jag är bra skit :)
Kram
Känner så väl igen denna känslan!
SvaraRaderaKram