Söndags lunk

Idag gör jag inte mycket men jag har gråtit en hel del och så har jag bakat hallongrottor. Mannen är ute och bygger staket och är som vanligt världens bästa. Jag ältar i mitt huvud och försöker bearbeta men det går segt. Det är som en stor deg med intryck sen i onsdags och det är verkligen jätte svårt att skaffa sig perspektiv.

Kroppen läker sakteliga. Jag kommer upp och ner i sängen på egen hand men har ont fortfarande, men det går. Det känns att det inte är kroppen som är utmaningen utan det kommer vara själen denna gången. Kroppen läker ju förr eller senare.

Tänker på klinikchefen på KK akut som satt med oss en stund efter beskedet från sista ultraljudet. Han förklarade på ett så fint sätt hur bråttom det nu var. Jag förstod att det var allvar men han sa det så fint att det aldrig fanns panik eller tvivel. Han var verkligen en jätte bra person för mig just där och då. Han skojade lite om att vi inte behövde rulla in mig på två hjul på britsen men att det ändå behövde hända så snabbt som möjligt. Samtidigt frågade han flera gånger om jag förstod vad som höll på att ske. Jag förstod allt och sa att jag önskade åka in på två hjul om det behövdes, det var ok med mig.

2012... det ser mörkt ut. Hoppet sinar och nästa jul ser nog ut som den senaste. Jag fyller 32 nästa vecka. Älskade hade bokat in oss på spa men nu är det avbokat. Vi får ta det när jag kan bada och njuta av en sådan sak men jag hade egentligen behövt det nu. Det är så tomt i mig och jag önskar att allt var så annorlunda.

Vi ska skicka ut bröllopsinbjudningarna nästa vecka. Behöver jag säga att jag inte vill? Jag vill gifta mig med älskade, såklart, men hur ska jag orka en fest? Som det ser ut nu med läktid och allt så hinner vi inte ens med ett försök till innan som vi hade tänkt.

Fan, jag pallar inte detta. Just nu finns inget för mig.

/C