De som aldrig behövt kämpa särskilt för att få barn utan lyckats på "normal" väg inom första året kan säkert ibland känna sig tomma när barnet kommit. Lite i stil med att man förväntar sig massor av nya känslor och förändringar men så upptäcker man efter några månader att allt ju är ganska likt innan ändå. Detta är nog det som blir en typisk depression hos nyblivna föräldrar. Detta är ju som bekant ganska vanligt, och många föräldrar i den sitsen känner säkert oerhörd skam över dessa känslor eftersom de ju borde vara så så lyckliga nu när bebisen kommit. Vi som kämpat lite extra... eller ganska mycket extra, blir vi ännu mer deprimerade tror ni? Har vi ännu större förväntningar på det där nya livet när barnet äntligen kommit? När vi då märker att det är ganska som vanligt ändå, hamnar vi i en djup svacka kanske?
Helt onödiga tankar men något jag funderat på... bara sådär lite grann...
/C
Jag kan inte svara för alla andra såklart, bara berätta hur det var/är för mig.
SvaraRaderaVårt första barn, Rasmus, fick vi kämpa för i 1,5 år och lyckades först efter två behandlingar med Pergotime. Han var så planerad och så efterlängtad. Jag älskade varje minut jag var gravid och grät av lycka på första vul i vecka 8. Trots en väldigt tuff förlossning och tuff start i livet för Rasmus med syrebrist och intensivvård i några dagar så var jag så lycklig över att vi äntligen hade fått barn. Sömnbristen gjorde mig inte så mycket heller, det är klart att det var jobbigt ibland men jag var väldigt nöjd och tillfreds ändå.
När Rasmus var ett halvår blev jag gravid spontant. Vi hade inte skyddat oss utan tänkte att händer det så händer det. Vi hade tänkt börja försöka när han var 8-9 månader just med tanke på att det kunde ta tid (om vi ens lyckades) men nu hann vi inte så långt. Jag hade jättesvårt att ta till mig att jag ens var gravid, och kände inget speciellt vid första ultraljudet. När vi gjorde KUB fick vi hög risk för Downs syndrom, och det gjorde att jag fick ännu svårare att ta till mig barnet i magen. Vi gjorde fostervattensprov som visade att barnet var friskt, och först då började jag ta till mig att jag faktiskt var gravid.
Sista 6 veckorna av graviditeten fick jag svår foglossning och fick gå med kryckor, hade svårt att röra mig. Det var ganska deprimerande. Det blev som tur var bättre några dagar innan förlossningen. Själva förlossningen var en dröm jämfört med den förra och Alva mådde jättebra till skillnad från Rasmus. Men värre var det med mig. Sömnbristen och att gå från ett till två barn var tufft, speciellt när det var så tätt emellan dem, endast 15 månader. Jag mådde riktigt dåligt och var på väg att hamna ganska djupt i en förlossningsdepression innan det vände.
Jag tror i mitt fall så var det nog inte enbart omställningen till två barn och sömnbristen, det hela handlade nog för mig även om att jag blivit gravid spontant. Missförstå mig inte, Alva var väldigt efterlängtad när hon kom också, men inte på alls samma sätt som Rasmus. Honom hade vi ju verkligen kämpat för, Alva var ju en överraskning. Jag gillade ju självklart inte att behöva kämpa för att bli gravid första gången, men jag kände mig på något vis snuvad denna andra graviditet. Jag ville få planera och längta även denna gång, känna spänningen inför gravtestet och lyckan när det blev plus. Jag förstår ju givetvis att det inte alls är säkert att vi hade lyckats denna andra gång trots behandling och att Alva var en riktig lyckoträff då jag sällan har ägglossning, men ändå kan jag inte rå för hur jag känner. Det blir med största sannolikhet inga fler barn då min man är nöjd med två, och jag tror nog att jag är det också faktiskt. Så jag känner mig som sagt lite "snuvad" och oförberedd på min andra graviditet, och jag tror det bidrog till min förlossningsdepression också.
Jag har följt din blogg ett tag nu och jag är verkligen ledsen för din skull. Jag är lyckligt lottad som blivit gravid två gånger och aldrig fått något missfall. Jag kan inte föreställa mig sorgen du går igenom men jag hoppas innerligt att ni lyckas snart! Tänker på dig!
Känns bra att läsa din historia! Den är mänsklig och det är fint att kunna säga som det är. Att kämpa i ditt fall gav mer än det kostade i slutändan och det är ju den bästa av alla utgångar. Kanske blev du "van" att kämpa varför det då var så konstigt när det inte behövdes andra gången. Det känns i alla fall skönt att höra att kämpandet i ditt fall inte ledde till depression utan kanske tvärtom! Sen är det nog så att man aldrig kan jämföra första och andra barnet. Det är två olika upplevelser och kanske väl det. Alla känslor kring det första barnet kanske hade blivit för mycket om man skulle återuppleva dem.
RaderaTack för att du delar din historia! Den är fin och inger hopp :)
Kram
Hej! Som svar på ditt förra inlägg så går det upp och ner. Jag känner ofta så att jag inte orkar mer, att jag får nöjja mig med det som blivit, och sen så går det till att jag måste,måsta bli gravid, till att jag inte orkar bli gravid igen för det bara skiter sig, till att vill jag ens ha barn typ, till att tänk om det aldrig går, aldrig, aldrig, aldrig går och nästan typ jag hoppar från en bro tankar... Helt sjukt det här ju! Som tortyr! Ingen borde behöva gå igenom sånt här. Men tyvärr gör så många det. Så många får inte barn och så många förlorar sina barn..(Och så många som får barn som dom behandlar illa, utnyttjar och misshandlar) Det är helst förbannat orättvist och sjukt och finns ingen logik alls! Blä!!
SvaraRaderaHoppas hcg var nere på 0 nu. Jag har inte tagit några sådana blodprover men i måndags fick jag åka in till akuten igen för det kom helt plötsligt klumpar och blod igen.. Det hade fastnat lite (Again!) så det blev att dra ut lite igen och så sen sa dom att dom trodde det var mensen som dragit igång och tagit ut det sista.. Hade lite låg blodvärde med efter alla veckor av blödande.. Men idag var vi hos vanliga gyn och hon sa att det var inte mens för det var lite rester kvar som låg där men att jag var på g att få ägglossning, så mensen bör komma om 2,3 veckor. Tänker aldrig mer ta cytotec behandling med andra ord.. Småblöder fortfarande och lär göra det till mensen kommer som ska ta bort det sista.
Vid nya försök är planen högre dos prednsolon, fragmin och sen progestron och extra folsyra.. Så vi får väll se. Det blir inte nu iallafall.
Jag känner igen pendlandet av tankar. Nu är jag mer likgiltig men nästa vecka kan det vara något HELT annat. Det är verkligen tortyr detta och bland det värsta är ju att så få människor förstår hur det känns. Ovan på tortyren så måste man ju tampas med det också.. jag tycker ibland det är svårast.
RaderaDet låter fruktansvärt med ditt missfall, fy. Jag kan inte förstå hur vården kan erbjuda något sådant ens! Det låter som att dina läkare inte riktigt har koll utan mer gissar att allt är ute och klart. Jag har ju själv blivit helt felbedömd och det känns för jävligt. Jag ska skriva ett brev till dem snarast och förklara hur det känns. Hoppas det kommer kännas lite bättre i hjärtat efter det.
Vad för prednosolondos ska du ta nästa gång? Jag ska nämligen pröva det också så jag hoppas ju att det funkar. Jag kommer ta 2,5 bara så det blir låg dos för mig.
Hoppas du kan må bättre snart. Det är jätte svårt så länge man blöder däremot och brukar vara först efter det som man orkar samla upp bitarna så jag förstår att detta utdragna varit jätte tufft... men jag håller på dig!
Kram