...och nu är den över. Jag och älskade har haft det fint. Jag tog en välbehövlig paus från bloggen men har nu nya krafter och orkar skriva igen :) Tyvärr tycker jag att det fanns många dåliga nyheter när jag uppdaterade mig på era sidor. Det gör mig ont och jag vill bara att det ska gå bra för oss alla. Tyvärr bidrog ju inte jag heller med någon lycka det senaste men alla ni ger ju mig hopp så jag vill ju så mycket för er också.
Jag har läkt fysiskt och hcg sjönk från 7000 (som RMC tyckte var lågt och bra, ehh what?) till 77 som verkligen är lågt och bra. I dag var jag inne igen och nytt prov som nu förhoppningsvis ligger på 0. Pust, så var det över. Visst är man lite lättad men jag är också väldigt vemodig och ledsen. Som så många andra i min situation så känner man sig så innerligt tom och ensam. Jag har ju älskade som bara är en centimeter ifrån mig alltid men ändå känner man sig ensam. Kanske är det nödvändigt att det blir så men det är också lite sorgligt. Att läka i själen tar mycket längre tid så där måste jag bara ha tålamod. Det kommer ta sin tid denna gången, precis som de andra gångerna, och så är det bara. Ärren på min mage ser fina ut och nu väntar jag bara på att stygnen ska försvinna av sig själv som det är sagt.
Jaha, var samlar man kraft till nya tag? Har någon ett bra ställe? Jag och älskade ska till ett spa om några veckor men jag menar riktig egen kraft. Vart hittar jag den? Mitt bland jobbstressen kanske? Kanske bland vänner som inte vet något alls om vår situation? Eller varför inte i sin ensamhet? Ja, ni hör ju. Kraft är något jag är utan just nu och behöver massor av...
Påsken var fin. Vi byggde plank med pergola och det blev så underbart fint. Älskade är så duktig på att snickra så han har gjort ett jättejobb. Min hjälte <3 Jag planterade vildvin som ska växa upp i den och det kommer bli en oas på sommaren där vi får skugga. Annars har vi inte gjort så mycket. Jag fyllde 32 så det firade vi med en utflykt med lunch på österlen, super mysigt. Inte för jag tycker det är så kul att fylla år längre men det är nog inte mycket annat som är kul längre heller så det hänger väl ihop med resten av mitt liv just nu.
Jaha, och i veckan ska jag fika med min gravida vän. Kul. Känner verkligen inte för det men hur gör man detta? Hon är ju min vän och den enda som känner till vår historia bland vännerna så jag får nog bita ihop bara. Som ni hör är allt som vanligt.
Trots allt detta mörka så är jag ok på något vis också. Det går och jag är tacksam att allt gått så bra som det gjort. Det kunde slutat illa och jag är glad att jag är här. Tyvärr känner jag viss uppgivenhet om framtiden och jag har svårt att tro att vi kommer få barn. Jag tror knappt det längre utan tycker nog det ser mörkt ut. Det blir nog inte den framtid jag alltid drömt om och det får jag försöka acceptera. Kanske blir det bara jag och älskade och vi blir en familj på två istället. Tårarna kommer när jag skriver om detta och det är verkligen jätte tufft att tänka sig. En dröm och självklarhet man haft från barnsben suddas i kanterna och försvinner sakta bort....
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar