Pust och stön. Jag är så trött. Jag har varit på projektledarkurs nu i två dagar med jobbet och jag är såklart helt färdig. Jag har ju inte så mycket plats på hårddisken för nya intryck om man säger... Imorgon har jag anordnat en mässa med jobbet som jag måste hålla ihop så det blir ju minst sagt intensivt. Sen är jag ledig. Tog flex torsdagen och sen kommer ju alla röda dagar och jag kan återhämta mig. Jag kommer nog se tillbaka på dessa dagar längre fram och undra hur fan jag orkade, men på något sätt så går det ju bara.Vete fan hur och det tar förmodligen på något konto någonstans. Jag får säkert en nota för det någon annan gång... hoppas jag har råd.
Jag läker fysiskt i alla fall. Nu är jag rörligare och det blir bättre för varje dag vilket ju är skönt. Jag tog bort förbanden igår så nu har jag bara små plåsterlappar och det ser ok ut.
En observation som är svår för mig... den låter kanske liten men för mig betyder den massor. För ett par veckor sedan hade jag en skön glans i ansiktet och ögonen. Jag var gravid enligt min kropp och det märkte jag verkligen. Jag hade en schysst glow och jag var gladare än någonsin. Nu finns det ingen glow utan det är bara så jävla dassigt blekt och grått och en hel drös finnar. Detta är verkligen tydligt för mig och jag sörjer att det blivit såhär...igen och igen och igen. Nu blev det ju två missfall i ett så nu blev kanske effekten lite extra. Nu har vi alltså haft 4 missfall och ett x.
En annan sak som jag är extra ledsen för just nu. Det kanske inte hinns med ens ett försök innan bröllopet som är i augusti. Troligtvis får jag inte mens förrän mot slutet av maj och vi har bestämt att vi inte ska försöka från juni till augusti eftersom vi inte vill riskera missfall mitt i bröllopstalen. Detta innebär att vi istället har typ 1 försök på hela detta året om vi ska vara gravida (och ha vågat berätta för släkt och vänner) till jul detta året. Vi kan alltså försöka i september och framåt men chansen att vi är har kunnat glädjas under detta året är alltså numer minimal. Lyckas vi inte i septemer så finns det inga goda nyheter denna sidan nyår. Detta känns ju hur jobbigt som helst eftersom att det betyder att hela detta året bara försvann från oss. Ett helt år är borta och vi är bara i april!!! Hur ska jag orka denna tanken??? Vi kommer helt klart inte ha familj detta året och troligtvis heller inte veta att/om det lyckats för den delen heller. Jag fattar att många som läser detta tycker att det är att måla fan på väggen och väl negativt men rent krasst så är det ju så. Detta året blir inte vårt :'((
/C
Gick såklart inte nu heller. Fostret hade dött i v5, får tabletter för att sätta igång det. Har aldrig testat det förut utan bara gjort skrapningar men gynekologen sa att det var så litet så enklast. Så var det över här med.. Känner sån uppgivenhet så det går inte att beskriva. Känner mig tom och avstängd.
SvaraRadera:'( Nej Sussi! Vad ledsen jag blir! Allas vår verklighet är så orättvis och det är så tråkigt att vi sitter mitt i smeten. Hur gick det med tabletterna? Har aldrig fått sånna så jag vet inget om dom. Se till att undersökas efter så allt säkert kommer ut bara. Jag förstår ditt mörker men det enda som gäller är att samla skärvor. Åh vad jag blir ledsen... Du är stark och du reser dig! Sörj och ta hand om er... hoppas du inte ger upp. Det kommer gå till slut.
SvaraRaderaKram!
Hej! Har kikat in många gånger här efter uppdatering, men skönt att du haft en bra påsk =)
SvaraRaderaNej, alltså känner mig lite lurad av gyn, hon var så jäkla positiv till att det var så lite där inne som skulle ut så bäst att ta cytotec så jag gjorde det, bunkrade upp hemma med bindor och smärtstillande, har ju läst skräckhistorier liksom.. Hände typ ingenting.. Fick lite,lite som mensvärk och så kom det lite blod, och nån enstaka klump sen typ ingenting mer.. Så jag kännde liksom på mig att ingenting verkade hända så åkte till gynakuten på lördagen (tog tabletterna på onsdagen) så där var det först en kinkig sköterska som sa att det kan ta tid men sen fick jag träffa en jätte bra läkare som sa att ibland händer det ingenting och så kollade hon med ultraljud och precis allting var kvar. Hade inte hänt ett smack, vet inte vad jag hade småblödit ut under dom där dagarna.. Men men, hinnesäcken var kvar och så så fick testa att ta cytotec igen mot löftet att jag skulle komma in igen på onsdagen (det var idag, eller ja, igår för nu är det natt och jag kan inte sova och sitter uppe och surfar..) och om det då forfarande var kvar göra en skrapning. Så åkte hem igen och föreberede med bindor och allting och nä, inte ett smack hände. Inte ens mensvärk, inge blod, ingenting.. Sen dagen efter började det komma lite mer som mens, men fortfarande inte mycket, ungefär som jag blödit sen v5 typ. Och så har det varit fram tills nu då, ibland som mens, ibland ingenting.. Så jag trodde inte alls det skulle komma ut och att det skulle bli skrapning, men så var jag inne igen och då såg det tomt ut i livmodern, bara lite tjock slemhinna som också skulle ut, men däremot var det ju det att jag inte blödit så mycket.... Och det var för att något fastnat... Trevligt! "Graviditetsrester" som hon läkaren fint utryckte det och som hon med tång drog ut! NOT NICE!! Antar det var i livmodertappen då eller vad det nu heter det satt fast i? Så efter hon dragit ut det känndes det faktiskt mer rent där inne och det blöder inte så mycket. Så efter två omgångar och tång så verkar det vara typ ute? Skulle blöda nån vecka till för slemhinnorna men sen så skulle det vara bra så hoppas verkligen det nu.
Skulle aldrig välja tabletter om det inte vore så att jag skrapats så många gånger och det finns risker med det, men om jag får missfall igen så kommer jag nog ändå ta skrapning. Det här var utdraget och jobbigt.
Oj det låter ju skitjobbigt! Jag har heller aldrig fått tabletter men jag har ju hört att de ordineras vid tidiga missfall. Jag tycker det verkar super läskigt. Jag har alltid fått blöda ut det på egen hand, vilket har varit jobbigt som du skriver i tid för man blöder ju så länge, men det har varit skönt att slippa ingrepp på ett vis. Tabletter känns ju, efter din historia, helt uteslutet. Med tång??? Amen jag dör lite liksom! Hoppas du är ok i alla fall? Hur mår du? Hoppas verkligen det slutar blöda snarast så du kan få gå vidare... det är ju så besvärligt att alltid bli påmmind när det blöder så långvarigt. Hela kroppen skriker ju att något är fel men ändå finns det inget att göra. Bara kämpa!
SvaraRaderaUsch, blir så ledsen för er skull. Kram!!!