Sista dagen

Idag är det sista dagen jag tar de mediciner jag har tagit i och med IVF:et. Det ska bli nervöst att sluta med dem, men jag får ju bara hoppas att det fortsätter utan problem. Istället ska jag endast ta Mitt val kvinna vilket känns märkligt. Idag tar jag progresteron 3 ggr om dagen, folacin 1 ggr och prednisolon 1 ggr. Tänkte dock trappa ner på prednisoloner och ta en halv tablett om dagen helgen ut. Kan ju inte skada.

Annars inget nytt. Mindre än en vecka till kubet. Kommer kanske inte skriva så mycket dessa dagar för jag är på tok för nervös för det. Vågar liksom knappt tänka på det alls. Blir bara helt nervig...

/C

Drömmar

Har inte bara bra dagar om man säger så. Jag tror det är oron som spökar. Känner mig ganska känslosam stundom och om jag väl börjar gråta så kan jag inte sluta. Ja, så var det igår kväll. Från början var jag egentligen irriterad på en kollega som snackade dumheter, men sen kunde jag liksom inte bli glad igen. Blev en såndär jobbig kväll när man bara gråter utan att förstå varför riktigt... när jag inte grät var jag bara sur på mannen. Helt oförklarligt.

Drömde en sak som jag tror är ganska talande gällande varifrån alla tårar kom. Jag drömde att jag passade min kompis barn som är ca 5 månader. Jag tog med henne till en fest (som var hemma hos mig) och satte henne ifrån mig på golvet bland alla människorna!!! Sen var hon borta och jag kunde inte hitta henne. Långt senare hittade jag henne och det var kaos i blöjan om man säger och jag fattade inte hur man bytte den. Det var liksom jätte svårt och värsta matematiska övningen. Ungen bara grät och jag kunde bara inte göra något.

Lite roligt nu när jag tänker på drömmen och inser hur orolig jag måste vara. Den är ju sjukt talande får jag erkänna. Allra räddast är jag såklart att det inte ska komma en bebis, men utöver det är jag också orolig att jag inte ska klara att vara mamma. Jag kanske är jätte dålig på det. Älskade tröstade mig med att "Du kommer ju inte tappa bort vårt barn såklart", men jag vete fan. Det kanske jag kommer :S Oh my.

Gissar att allt detta är normalt att känna. Sen är väl mitt lite kryddat med den största oron som handlar om missfall eller en död bebis.... Största rädslan.... fy.

En vecka till kub, trumvirveln har börjat...
/C

12+1

På onsdag om en vecka är det kub. Nervigt! Jag har fortfarande väldigt stark oror kring om miniliten lever eller ej. Får ibland för mig att den är död och drömmer mycket om det också vilket påverkar min dag ganska mycket. Har aldrig någonsin drömt så ofta om blod som jag gör nu. Minns i regel inte vad det handlat om, men minns färgen röd tydligt.

Jag vet att det är tidigt, men jag tycker det syns massor nu. Har endast 2 par jeans som passar. Trodde det skulle dröja mycket längre tid, men jag har förstått att det handlar om hur livmodern ligger placerad. Eller så har jag bara blivit super fet för det är ju ingen snygg kula precis. Mest bara större. Not so lucky på den fronten. Har bara alltid vetat att jag kommer bli ett skåp som gravid. Mamma såg ut sån med mig och syrran så det är såklart min lott i livet...(hehe, men klagar inte, bara lite ironi.)

I övrigt så känner jag en hel del i magen. Det spänner över hela, sticker till i ljumskarna ibland om jag ligger på sidan, drar liksom i magmusklerna, brösten är större.... ja, det känns som det är mycket på gång. Känns också som jag har ett typ av ökat tryck över nacken. Ofta får jag huvudvärk av detta. Vet inte vad det beror på bara. Annars får jag säga att jag mår bra. Känner att jag borde vara tacksam över att det är så lite som ställer till det. Jag har inte känt någon trötthet alls typ och inte mycket illamående heller. Det lilla som känns i magen nu är jag bara glad över. Hoppas att det är goda tecken.

Skräckblandad längtan till nästa onsdag!
/C

Pusta ut

Ok, nu har jag berättat. Jag skyndade på eftersom enhetens assistent (skvallrig som fan) sitter i rummet bredvid honom nu var på möte! Var bara tvungen att fånga det ögonblicket. Han tog det bra såklart, inga problem alls. Det visste jag egentligen, men jag är bara så rädd att allt nu ska jinxas och skita sig. Hade ju bara varit så jävla typiskt. Jag har blivit väldigt synisk av allt detta och är så rädd att det skulle gå fel nu bara för att han vet om läget. Varje gång jag tidigare börjat tro och bli glad åt en kommande bebis har jag ju hamnat i skiten så jag tror liksom att det ska bli så varje gång.

Han sa att han väntat på detta och att han förstod att det har varit svårt. Cred till honom och att han är så sympatisk! Han vet ju inte exakt vad som hänt, men han har nog haft sina misstankar.

Jag berättade att jag vill vänta med att berätta för gruppen tills efter nästa veckas UL så han håller det för sig själv än så länge. Det är ju bra att han vet ifall ifall det nu ser dåligt ut nästa vecka. Han uppskattde att jag berättade det i god tid och att han hinner fundera lite innan alla blir informerade vilket han tyckte var bra.

Puh. Tänk att jag har berättat. Känns helt overkligt att vi någonsin skulle komma fram till denna punkten. För ett år sedan kändes det omöjligt!

Nu hoppas vi på kubet nästa vecka och att miniliten lever och mår bra. Det är ju det allra viktigaste steget! Nästa mål!

Kram

Jag och nötskalet

Sitter på helspänn på mitt kontor... Tänkte ju att jag skulle berätta för chefen idag. Jag vill ju gärna berätta innan kub nästa vecka så att han kan ta mina grejer om det nu inte skulle vara goda nyheter på det UL. I så fall behöver han veta för då kommer jag behöva ta lite tid ifrån jobbet. Sist jag skulle berätta om missfallet och operationen så fick jag ju inte ur mig något. Istället svamlade jag något om att jag var sjuk och behövde jobba hemifrån. Summakardemumma av det blev ju att jag endast tog 2 sjukdagar efter operationen när jag i själva verket inte kunde gå upprätt när jag var tillbaks. Det var verkligen inte ultimat för mig och jag önskar att jag hade lyckats ta lite mer tid på mig för återhämtning. Hoppas jag lyckas klämma ur mig det snart. Helst idag så det är överstökat. Det väller in projekt till oss dessutom så jag vill ju inte behöva bli involverad i något som varar längre än augusti. Helst vill jag ju bara fokusera på det jag redan har på mitt bord och som jag vet kommer vara klart till sommaren.

Fattar inte varför jag inte får ur mig det som måste sägas till chefen. Vad fan är jag orolig över? Jag kan inte ens själv fatta det. Skulle ju kunna gissa att det gått fel så många gånger att jag är rädd att involvera folk "redan". Jag gillar ju inte att vara ledsen in public så jag antar att det är något sådant som stör mig...

Ha en fin dag!
/C

Vankas helg!

Så vart det fredag :) Tyvärr är älskade och hjälper sin bror med renovering av deras hus så jag är ensam hemma. Trist, men det går bra det med. Känner att jag blivit lite märklig när han åker på ett sätt som jag inte varit innan... hmmm, plösligt så börjar jag tjata om hur försiktigt han ska köra, ringa så fort han kommer fram, jag börjar jag prata om älgar och annat vilt... jaja. Det är något som säger mig att vi behöver varandra nu :)

För det mesta är allt fortfarande bra. Igår var inte så bra, men annars är det bra tycker jag. Igår grät jag utan hejd när vi kom hem. Jisses. Pratade bara om att bebisen är död. Älskade tröstade och förstod. Sen läste han lite i gravidboken för mig (ny kvällsrutin) och så blev det bättre igen. Kan ju erkänna att jag sådär plötsligt kan bli labil... är fortfarande inställt på hur jag ska plocka upp bitarna när allt faller och så kommer det nog vara lite framöver. Ett UL med levande bebis håller i ca 1-2 veckor, sen behöver jag ny bekräftelse. Vill bara till kub NU så jag får kika igen. Om jag törs.

Helgen blir lugn. Jag ska äta och vila typ. Träna lite spinning blir det också vilket ska bli skönt. Annars inget inplanerat. Nu är det slutspurten på vecka 12. Nästa vecka börjar vecka 13 och jag ska då försöka berätta för min chef. Känner mer och mer att han behöver veta ifall något händer nu. Det hade blivit väldigt svårt att "hålla hemligt" så som jag lyckats med vid tidigare missfall. Det är annorlunda nu liksom. VÄLDIGT annorlunda. Resten av medarbetarna väntar jag med och jag litar på honom. Han kommer inte säga något så det känns tryggt. Vi ska på lunch till lunch möte i feb allihop så tills dess får jag berätta. Måste ju meddela något om maten innan och så...

Ha det fint alla och trevlig helg!
Kram

Hej hej

Idag är allt bra tycker jag. Har fortfarande otroligt svårt med sömnen tyvärr, men det är det enda jag kan klaga på. Känner mig relativt lugn fast att det börjar bli länge sedan vi var på senaste UL. Tror nog ändå att den lever därinne. Den såg ju så pigg ut och rörde sig massor. Det var liksom så mycket liv i den nu sist att jag har svårt att tänka att den skulle ha dött.

Trots svår sömnbrist så ska jag försöka träna idag. Huga. Första gången på jätte länge, men jag startar lugnt. Det är ett indoor walking pass och de tycker inte jag är så jobbiga så det ska nog gå bra.

Jag tränade ju crossfit innan och guuud vad jag saknar det! Älskade mannen ska fortsätta, men jag har beslutat att det får vänta tills efter bebisen :( Det är dyrt som pockers och det finns ju inga andra alternativ på ett sådant gym så kan man inte träna just crossfit så är det pengar i sjön. Där finns ju inga maskiner eller så. Jag har det som ett mål i fjärran. Att komma tillbaks till crossfitten igen. Tänk att man kunde älska en träningsform så pass!

Annars har jag börjat krisa på klädesfronten. Kommer ju i det mesta än, men det börjar kännas obekvämt. Måste nog handla lite större toppar och snygga stretchiga jeans. Jag har en del jeans som är lite högre i midjan, men det är ju sådär snyggt nu när midjan inte finns längre... Man ser ut som en badtunna och man måste knäppa upp när man sitter. Det blir låg midja framöver. Måste kika på lite kläder snart...

Kram

Läst

Har läst på andra bloggar att det "lynchas" bland kvinnor och gällande amning. Är ju inte drabbad, men ge fan i att klandra kvinnor som inte ammar! Oavsett vilken anledningen är! Hade själv i det läget blivit förbannad så passar på redan nu att visa min ställning i alla fall, hehe, lika bra det ;)


/C

11+1

Inträde i vecka 12 denna veckan. Jisses vad jag har fasat/längtat till denna veckan. Det är en milstolpe utan dess like! Nu är det en dag i taget som gäller och förhoppningsvis kan jag berätta "nyheterna" för min chef nästa vecka. Jag ser verkligen fram emot det. OM något skulle gå fel nu så hade jag behövt att han täcker för mig. Det är massor på mitt bord på jobbet och jag hade aldrig bara kunnat lämna om han inte visst lite bakgrund. Efter det tänkte jag berätta för kollegorna när kub är gjort. Ska bli skönt det med eftersom det snackas mycket om aw snart... Skulle vara skönt att inte behöva ducka den utan att bara kunna ta en jävla juice utan några frågor kring det.

I övrigt mår jag bra! Lite dragningar i magen på kvällarna och lite ömmande bröst plötsligt, men inget som är en stor sak. Allt känns ändå som att det är bra. Ibland får jag sammandragningar när jag ska gå och lägga mig och det är ju ganska obehagligt. Det har jag ju fått vid missfallen också så känslan skrämmer mig även om jag hoppas att det beror på något annat denna gången.

Hoppas bara veckan går bra nu. Hoppas!

Kram

Veckans slut

Sista dagen på veckan idag, jätte skönt! Vill bara helgmysa med mannen hela tiden och fira våra goda nyheter gång på gång :) Veckan har gått bra, och jag känner mig ganska lugn. Tror nog den lever fortfarande och på måndag är det vecka 11+0 (dvs inträde i vecka 12) om den nya tiden nu gäller. Då har vi ju alltås kommit någonstans för första gången! Kan knappt fatta att det är sant. 6 feb är det kub och det känns ok att vänta. Kommer säkert få lite nerver inför den veckan, men just nu är det en vecka i taget som gäller.

Tycker det spänner som typ träningsverk i magen. Det känns nästan som att den är för kort eller nåt. Hoppas det är ett gott tecken och bara växtverk. Det känns som en bra känsla i alla fall. Dock känner jag mig otroligt tjock. Helt orolig för hur detta ska sluta om jag redan känner mig såhär. Ingen mage, bara fet. Knappen i byxorna skaver så den är alltid uppknäppt numer. Det känns som att allt innehåll i magen skjutits upp ett par decimeter eller nåt. Känner mig som en korv. Tyvärr så gick jag upp 5 kg redan under hormonbehandlingen så det känns lite dubbelt upp tyvärr. Nu har jag nog ökat nåt kilo till dessutom. Vill verkligen inte väga mig hos barnmorskan. Känns väldigt jobbigt. Trodde inte jag skulle bry mig, men jag känner faktiskt ganska jobbig ångest över detta. Tror jag måste handla lite kläder ändå. Har jag kommit så här långt så ska jag fan få känna mig fin under graviditeten. Jag tänker inte se ut som sju svåra år. Nä, jag kommer nog köpa en del. Kanske det blir fler barn en dag och då kan man ju använda sakerna tillräckligt länge för att det ska kännas ok tycker jag.

I helgen ska jag nog träna för första gången på hela denna perioden. Tränade sist i november tror jag. Det blir nog spinning fast utan att maxa. Bara sitta och cykla och få igång blodet lite. Sen tänkte jag varva det med lite styrketräning eller skivstång. Saknar att träna, men har samtidigt inte varit jätte sugen. Nu får jag ta tag i detta och köra igång.

Helgen blir lugn och skön och vi har inte så mycket planerat. Vi går ändå mest omkring och ler hela tiden. Älskade läser boken om graviditet som vi fick av barnmorskan och han är verkligen bäst. Han sätter sig in i allt, funderar på hur vi ska göra med föräldrardagarna, räknar i excel, tittar på barnvagnar och funderar på säkerheten.... fina mannen <3 En sak är i alla fall helt klar. Vi delar dagarna lika. Mannen skulle aldrig gå med på annat och det är jag glad för. Han blir en fin pappa och ungen kommer verkligen få en pappa som är jordens tryggaste punkt.

Lycklig!
Kram

  

All good!

Åh vilka nerver man hade igår. Väntan på VUL i väntrummet är verkligen en historia för sig. Jag och älskade skakade i knäna! Tänk att det såg fint ut! Kan bara inte fatta det. Tror att jag sovit med ett leende på läpparna i natt :)

Den lille rörde sig massor! Sprallade typ konstant :) Jag och älskade blev nog förälskade med en gång. Det var det finaste jag sett... Vi fick massa bilder med oss hem, värsta lyxen. Thank good för vård man kan betala för. Det har gjort all skillnad i hela världen för oss.

Jag känner väl att, nej, oron kommer inte försvinna, men nu är det dags att skapa rutiner och inte bara vänta. Bara en sån sak kommer bättra min vardag avsevärt jämfört med hur det varit att bara vänta i alla dessa veckor. Allt kan såklart gå fel än, men nu är det samma odds som alla andra. Kanske liiite förhöjt med tanke på att det är IVF, men ändå. Jag ser det som mer "vanligt" nu vilket är en befrielse!

Ovan på allt så flyttade hon  fram tiden lite. Den var ju 3,4 cm och då sa maskinen vecka 10+1 istället för 9+5 som vi trodde :)) Vi tar det som ett gott tecken när det gäller tillväxten. Stor och stark är ju good news. Dessutom kunde vi för första gången undersökas med UL och inte VUL. Helt overklig känsla.

Känner att jag vandrar i en dröm lite nu och svammlar nog... hehe, underbara dröm, försvinn aldrig!

Kram och tack för allas tankar och hållna tummar!

Kram

UVI?

Hej,

Vet inte vad det kan vara, men jag har mailat min barnmorska idag. Jag har ju haft lite urinvägskänningar och de är väl i stort sett oförändrade, men igår fick jag ont på höger sida i ryggen/sidan. Blev orolig att det är något med njurarna eller så. Har ont idag också. Får höra lite vad hon säger, men jag vill ju inte att det ska bli värre precis, men än har jag ingen feber.... Hoppas det löser sig.

I övrigt så har både jag och mannen stora problem med vår sömn. Vi har sovit dåligt nu sen vi startade med IVF. Det är verkligen påfrestande. Skulle ju gissa att det har med oro att göra. Önskar att vi kunde få lite ro så vi kan vila. Just nu är det nog lite extremt med tanke på VUL imorgon och så. Det hjälper liksom inte hur vi har det. Har haft en så himla dålig känsla hela helgen :( Känns bara som att det inte kan gå vägen hur gärna man än skulle vilja.

Kram

Snart helg

Har så svårt att vara på jobbet. Inget jobbsug alls. Tycker bara tiden ska gå och jag vill fan inte vara här. Jag vill hem och göra det jag vill. Brukar inte ha det såhär, men något i mig vill bara INTE jobba dessa dagar.

Jag och mannen kollade på den där privata kliniken där vi ska göra VUL nästa vecka och såg att de hade fått massor med lediga tider nästa vecka som inte fanns när vi bokade. Vi hade ju tid på torsdagen, men nu bokade vi faktiskt om så vi ska dit redan på tisdagen. Då blir det dessutom utanför arbetstid så det passade ju oss bättre på alla vis. Så nu kan det bli tisdag med en gång tack :)

Annars är det inte många symptom, allt är bra och lugnt med kroppen. Är bara allt bra där inne så har jag verkligen inget att klaga på. Nu ska det bara bli så skönt med helg!

Kram

En vecka

Idag är det vecka 10. Shit, Inget blod och tvåsiffrigt. Längtar och fasar något oerhört nästa torsdag. Idag är det en vecka dit. Det är VUL på privata kliniken. Orkade inte vänta på nästa ul hos mödravården och nu orkar jag knappt vänta tills torsdag. Jag vill bara få det gjort, men jag kommer vara oändligt nervös nästa vecka kan jag meddela.

Har inga symptom alls längre mer än huvudvärk dag 3 nu. Störigt och påfrestande. Tänkte höra med barnmorskan om jag ska börja med järntabletter kanske... annars känns det inget alls i magen eller så. Allmänt är jag ju lite fet, men det tror jag beror på lite andra saker också. Det blev liksom så när hormonbehandlingen satte igång och sen dess har jag inte blivit av med det och just nu är det inte prio om man säger.

/C

Ps

En sak som jag funderat på däremot... lite om jämställdhetsfrågan.

Man kan ju inte påstå att det är många VUL eller UL under en graviditet. Fram till kub får nästan alla som inte har anledning till oro "hålla" sig och bara hoppas att det lever en bebis där inne. Även efter det så duggar ju inte undersökningarna tätt precis. Tycker bara det känns snålt. Det är fan en av de största saker en människa går igenom. Undrar om det verkligen hade varit samma upplägg om det var män som skulle föda barn. Tror verkligen inte det. Illamående i flera veckor, jomen det är klart man ska gå till jobbet. Hålla graviditeten hemlig OCH hålla inne med spyan. Tror nog inte det hade förväntats av våra män.... tror att många delar hade varit bättre organiserade, mer forskning vore gjord och fler delar av förståelse än vad det är idag. Känner att det är så otroligt lite man vet och i vårt fall med alla missfall har det kanske varit extra tydligt. Det har helt enkelt inte funnits någon hjälp till oss alls. Tror man hade varit längre fram i området om det gällde männen. Det är ju där pengarna inom forskning oftast går vilket gör att mediciner som "bara" gäller kvinnor är bristfälliga.

Bara en tanke sådär.

/C

Torka

Har lite bloggtorka känner jag. Tar det egentligen som ett gott tecken. Det brukar betyda att allt går ok nu.

Urinvägsinfektionen verkar ge med sig, thank god! Så nu är jag typ symptomfri igen. Otäckt det där. Kanske skulle det ha känts något någonstans, men just nu orkar jag inte bry mig allt för mycket. Jag ser bara nästa torsdag i kikaren och VUL som vi då ska på. Överlever jag det, ja då jäklar! Då ska jag på allvar försöka glädjas lite. Imorgon går vi in i tvåsiffrigt! Vecka 10 minsann. Kan inte tro det är sant. Känns bara inget i magen nu så det är läskigt att tänka att det faktiskt är på väg åt rätt håll. Vill så gärna se ett liv en gång till. Hoppas innerligt att det är det som sker på torsdag och inget annat!

Känner att jag varit sjukt ego på senaste och tänker mycket på de bloggar jag följer. Har bara inte haft energi att kommentera... men jag tänker massor på alla mina bloggläsare! Det är märkligt att man bondat så med personer som man inte sett i verkliga livet ens, men så är det verkligen. Det finns inget som gör mig så glad som den tanken. Det är fint och ärligt på något vis. I vissa känns det nästan som jag funnit riktiga vänner! Fint :)

Kram

Tillbaks från radioskugga

Efter lite bortavaro så är jag nu tillbaks och för att lägga korten på bordet med en gång så är allt bra! Det har varit en magisk jul. Vilket besked vi fick dagen innan julledigheten! Det var ju nästan så man inte kunde tro det. Den första veckan flöt på helt underbart. Vi var som i en dimma och vi mådde jätte bra. Vi fick ju se vår bebis hjärta slå och var i vecka 6+1. Efter första julveckan så kom oron krypandes lite igen. Inte så konstigt kanske. Nu är vi i vecka 8+5 och ännu inget blod. Dock börjar jag tvivla på att det verkligen stämmer och om bebisen lever fortfarande. Detta är nog inte så konstigt utan helt normalt, men det tar ju udden av glädjen lite.

Under julen har jag mått lite illa till och från, fått lite ryggsmärtor som nog är foglossning och nu har jag också fått urinvägsinfektion. Hallelulja :) Illamåendet har försvunnit (det stör mig lite), ryggvärken har också lättat och nu dras jag bara med urinvägsinfektionen som inte riktigt brutit ut än. Håller stenhårt i att den också är ett gravsymptom... försöker verkligen hitta allt jag kan för att slappna av. Igår var vi på första barnmorskebesöket. Tänk, dit har vi aldrig kommit förr! Kändes lite galet att vi satt där och pratade om framtida bebis, som hon verkade helt övertygad om skulle komma i augusti. Vi är fortfarande tveksamma om det ska bli nåt alls ;) I vilket fall så är det långt till nästa ultraljud enligt barnmorskans schema och jag vill inte vänta. Vi bokade ett VUL hos en privat klinik på torsdag nästa vecka så nu är det den dagen som är min nästa milstolpe! Dit hoppas jag vi kommer och jag hoppas verkligen det blir ett glädjande besked då också!

Angående missfall efter att man sett hjärta så har jag läst på lite. De flesta som får missfall innan vecka 12 har aldrig sett hjärta varför man ofta utgår ifrån att kanske hjärta aldrig har slagit. Det vanligaste är ju då MA (missed abortion). Vissa menar att efter hjärtslag minskar risken för missfall till ungefär samma som det är vecka 12. Jag försöker verkligen mata på med positiva tankar... hoppas torsdag nästa vecka ger mig lite mer att gå på.

Tack alla ni som skrivit och grattat och undrat hur det går. Det är ju helt underbart med stödet från er i bloggen!!! Även om jag varit som bortblåst har jag tänkt på er massor :)

Kram