Hej,
Vet inte vad det kan vara, men jag har mailat min barnmorska idag. Jag har ju haft lite urinvägskänningar och de är väl i stort sett oförändrade, men igår fick jag ont på höger sida i ryggen/sidan. Blev orolig att det är något med njurarna eller så. Har ont idag också. Får höra lite vad hon säger, men jag vill ju inte att det ska bli värre precis, men än har jag ingen feber.... Hoppas det löser sig.
I övrigt så har både jag och mannen stora problem med vår sömn. Vi har sovit dåligt nu sen vi startade med IVF. Det är verkligen påfrestande. Skulle ju gissa att det har med oro att göra. Önskar att vi kunde få lite ro så vi kan vila. Just nu är det nog lite extremt med tanke på VUL imorgon och så. Det hjälper liksom inte hur vi har det. Har haft en så himla dålig känsla hela helgen :( Känns bara som att det inte kan gå vägen hur gärna man än skulle vilja.
Kram
Usch vad obehagligt med urinvägskänningarna och njurarna- hoppas det inte är nåt allvarligt! Håller tummarna för att VUL:et går bra imorgon så ni kan sova bättre. Ovisshet är hemskt och man funderar och tänker hela tiden. Jag kan inte tänka mig annat än ett positivt besked imorgon, men vet verkligen att man kan oroa sig innan man får besked också, så hoppas dagen går fort så du får komma dit och göra detta snabbt :-)
SvaraRaderaAnna i gbg....
Ska in imorgon med urinprov så nu känns det bättre. Är nog en god ide att kolla upp ändå trots att jag är världsmästare på att bita ihop. Ska bli lite bättre på att lyssna på kroppen tänker jag :)
SvaraRaderaEn sak jag lovat mig och som ska hålla, och det är att OM det går bra imorgon så SKA jag bli lugnare. Då kan jag ändå sakteliga tro på något och jag ska må bättre och ha mindre oro. Därefter är det ju inte långt till kub heller så då är vi i rullning. Små delmål som sagt och imorgon är det ett som ska uppnås. Fan vad man hoppas... sjukt...
Hur känner du? Är det nervöst när födslen närmar sig eller känns det lugnt? Har alltid varit lite förlossningsrädd så jag undrar lite hur det utvecklas med tiden när man kommer närmre :)
Tack för din kommentar Anna! Hoppas allt är toppen med er!
Kram
Allt bra här... men det börjar bli tungt och man är begränsad i ork och energi- som det ska antar jag, men frustrerande när man inte är van ;-) Var inne en sväng på förlossningen i torsdags kväll/natt- inget allvarligt alls, men jag hade på eftermiddagen fått synrubbningar och huvudvärk och det är symptom på havandeskapsförgiftning- nåt som syrran hade med båda sina barn, så jag är lite uppmärksam på det. På landstingets hemsida (1177.se) stod det att man skulle kontakta eller uppsöka vård om man fick dessa symptom (bl a) så jag ringde och frågade vad dom trodde. Dom är ju bra på såna ställen- tar allt på allvar och även om varken hon eller jag egentligen trodde att det var något, ville hon att jag skulle åka upp till dom och ta lite prover. Dom hade fullt upp och eftersom det inte var akut, avvaktade vi till ganska sent på kvällen. Och allt såg bra ut, så det var lugnt... antagligen bara någon form av migrän- tydligen inte helt ovanligt när man är gravid att råka ut för, även om det var första gången för mig.
RaderaJag har börjat ordna det viktigaste, fixat skötbord och vagn och babykorg osv. Köpt lite kläder och tvättat och ska fixa bb-väskan och förlossningsbrev denna veckan. Det kan ju faktiskt hända närsom nu. Men det är fortfarande ganska overkligt. Jag har inte varit förlossningsrädd innan, men det är klart att nu när det börjar närma sig, när det finns små tecken på att det kan komma snart, blir man ju lite nervös. Läkaren skickade en remiss för utredning om jag skulle kunna föda normalt eller om jag var tvungen att överväga snitt efter operationen, men experterna tyckte inte att det fanns något som hindrade normal förlossning, förutom att jag skulle bli extra kollad under tiden... jag fick lite panik innan beslutet togs, kände det som att jag skulle bli snuvad på upplevelsen om dom bestämde snitt. Jag har alltid trott att normal födsel är det bästa för alla och att snitt bara är för akuta situationer och tillfällen när man inte kan föda normalt, om man har medicinska besvär som kräver det osv- jag tror inte på det som förlossningsmetod. Min BM tyckte att jag var klok och att jag tog rätt beslut som ville föda normalt- hon sa att många hade tagit chansen att be om snitt i min situation och det är klart, så här efteråt, jag kanske kommer ångra mig. Jag har ju ingen aning om vad som kommer hända. Jag kan inte föreställa mig smärtan hur mycket jag än hört och sett om det...
Jag har alltid trott att när man närmar sig, minskar "rädslan" eftersom många säger att dom bara vill att babyn ska komma. Det är obehagligt och tungt och jobbigt på slutet och jag trodde att det var kroppens egna försvar inför det som skulle hända att reagera så, men än sålänge har jag inte känt att jag vill att det ska dra igång. Det får gärna gå hela vägen, men kanske inte över tiden... hehe... så jag kanske inte är den bästa att fråga om hur förlossningsrädslan utvecklas- jag har som sagt inte fattat än vad som kommer- haha... antingen hamnar jag i chock eller så blir det den bästa upplevelsen jag varit med om- tror det blir nåt mittemellan ;-)
Nu vill jag inte måla fan på väggen eller låta negativ- men oron kommer följa dig oavsett vad som händer imorgon. Man tar till sig beskedet för stunden och sen när nästa UL är på G så kommer du vara lika orolig inför det- hehe... nä usch det kanske jag inte skulle skriva. Alla är olika, men jag har oroat mig för allt hela graviditeten och trott att det ska gå åt pipsvängen. Jag oroar mig fortfarande för komplikationer och att det ska hända nåt i sista sekunden :-S Så OM oron smyger sig på igen, så tänk att det är normalt och det är inte otacksamt att inte känna glädje eller översvallande lycka för att man är gravid äntligen... det följer så mycket på det. Man vill vara förberedd på det värsta- kontrollmänniskans sämsta egenskap ;-) Jag tror som sagt att det går bra imorgon och även framöver- men det är ju lättare att känna så när det handlar om andra än sig själv :-D
Håller tummar och tår och skickar en peppande kram genom cyber!!
Anna...
Hej! Tror nog du gör helt rätt i att satsa på naturlig födsel om det går. Många tänker nog inte på vilka risker ett snitt innebär utan tror det är en bekvämare lösning. Man missar liksom att tänka på omfattningen av ett sånt ingrepp. Sen tänker jag lite att du nog är typ överfertil och då kommer även barnafödandet gå galant :) Det kommer hänga ihop liksom. Skönt att inte vara allt för orolig. Jag har nog varit det förr, men nu tänker jag inte på det längre, men det kommer säkert tillbaks en dag. Smärta är ju extra läskigt när man som i detta fallet inte har en aning om vad man har att vänta.
RaderaOron känns lite lättare idag, men jag är också ganska säker på att den kommer tillbaks hela graviditeten. Dock känner jag att jag nu kan andas, fundera på att förja träna lite igen och börja våga träffa folk. Jag har isolerat mig väldigt dessa veckor, och det har nog inte hjälpt. Jag har bara inte orkat göra annat, men nu blir det lite ändring och det gör att allt känns lite lättare. Sen att det kommer vara oroligt, jo, men så är det. Löftet jag gett mig är mer om att våga leva lite även dessa veckor, för det har jag sannorligen inte gjort. Nu försöker jag istället tänka på hur detta ska lyckas och vilka mål jag ser fram emot och inte bara med skräck.
Skönt att det inte var något när ni åkte in. Hellre in en gång för mycket än för lite. Tänk att ni snart har en helt ny familjesammansättning. Det är häftigt när man tänker på det. Jag är så glad för er skull och så skönt att du mått såpass bra i graviditeten! Tolkar det som att kroppen liksom är med på noterna och det är ju jätte bra!
Ha det allra bäst så hörs vi!
Kram
Stort lycka till imorgon! Jag tänker på dig och läser, även om jag inte kommenterar så ofta.
SvaraRadera/M
Tack! Det verkar ha hjälpt :)
RaderaHej!
SvaraRaderaJag har läst fin blogg från början till nu och ville bara skriva några ord. Jag håller så många tummar för att det ska gå bra för er i morgon. Hoppas så innerligt att ni inte behöver gå igenom ett missfall till.
Jag var gravid men fick innan jul besked om att det fanns två embryon, men att det inte fanns några hjärtslag. Skrapades i mellandagarna. Det var vårt första missfall och vår första graviditet som det nästan tagit två år att lyckas få till. Jag hoppas att det inte händer igen, men jag finner ändå tröst och hopp i din berättelse då jag tycker du gör det bra som håller ihop så pass bra som du gör.
Många kramar och ett stort lycka till i morgon!
Hej,
RaderaExtra jobbigt när man väntat så länge på det också. Jag förstår det precis. I början blev vi snabbt gravida, men sen tog det längre och längre tid och då var missfallen extra påtagliga.
MEN, vill ge dig hopp, för det kommer visst gå fastän att det ibland känns hopplöst. Efter 5 missfall så har vi ett levande litet foster! Många skulle nog tänka att vi borde gett upp, men det skulle jag aldrig! Tungt är det, men kämpa! Välj ut någon att prata av dig med eller skriv! De allra allra flesta får sina barn till slut. Thats a fact :)
Massor med lycka till! Kram