Ok, nu har jag berättat. Jag skyndade på eftersom enhetens assistent (skvallrig som fan) sitter i rummet bredvid honom nu var på möte! Var bara tvungen att fånga det ögonblicket. Han tog det bra såklart, inga problem alls. Det visste jag egentligen, men jag är bara så rädd att allt nu ska jinxas och skita sig. Hade ju bara varit så jävla typiskt. Jag har blivit väldigt synisk av allt detta och är så rädd att det skulle gå fel nu bara för att han vet om läget. Varje gång jag tidigare börjat tro och bli glad åt en kommande bebis har jag ju hamnat i skiten så jag tror liksom att det ska bli så varje gång.
Han sa att han väntat på detta och att han förstod att det har varit svårt. Cred till honom och att han är så sympatisk! Han vet ju inte exakt vad som hänt, men han har nog haft sina misstankar.
Jag berättade att jag vill vänta med att berätta för gruppen tills efter nästa veckas UL så han håller det för sig själv än så länge. Det är ju bra att han vet ifall ifall det nu ser dåligt ut nästa vecka. Han uppskattde att jag berättade det i god tid och att han hinner fundera lite innan alla blir informerade vilket han tyckte var bra.
Puh. Tänk att jag har berättat. Känns helt overkligt att vi någonsin skulle komma fram till denna punkten. För ett år sedan kändes det omöjligt!
Nu hoppas vi på kubet nästa vecka och att miniliten lever och mår bra. Det är ju det allra viktigaste steget! Nästa mål!
Kram
Usch jag känner igen det där... att inte våga berätta. Vi sa ingenting till någon innan kub:et. Efteråt berättade jag för mina föräldrar och min syster och sen hade jag megaångest över att något skulle gå fel, trots att det såg bra ut. Trodde det skulle vara lätt och hade sett fram emot att berätta för folk, men det blev inte lättare. Varje gång jag skulle säga det till nån kom ångesten och jag trodde att nu kommer det gå åt pipsvängen bara för att jag sagt något, vilket resulterade i att jag sa ingenting till nån, mer eller mindre, om jag inte var tvungen. Nära vänner osv visst, men på jobbet fick folk fråga och eftersom det inte syntes något förrän i vecka 22 typ var det ingen som sa något förrän dom såg och inte riskerade att trampa i klaveret- hehe... det är ju så att man inte vågar fråga ifall ifall personen ifråga bara blivit tjock och då skäms man ju ;-) Jag har inte varit öppen med det på fb t ex. så när jag träffade gamla kollegor på en tillställning för två veckor sedan var det ganska många som fick sig en överraskning.
SvaraRaderaSå du är inte ensam om att känna såhär... jag har känt så hela vägen tyvärr, kanske väldigt överdrivet men så har det varit... jag kommer gå ut med det på fb om allt går bra och när hon är här. Jag vill inte berätta för alla om det går åt fanders, det räcker med dom som redan vet. Det är väl den känslan som funnits hela tiden. Ju färre som vet, ju färre behöver jag berätta för om/när det går åt skogen :-S Hemskt, men en skyddsmekanism inom mig tror jag... Har märkt att jag har väldigt svårt att prata om graviditeten överlag. Framförallt med barnlösa (oavsett om det är frivilligt eller ej...) Jag märker att jag gärna byter samtalsämne och att jag känner ett visst obehag att prata om det och jag vet faktiskt inte varför... ganska märkligt... med min sambo kan jag prata om det, men med andra har det varit svårare, trots att det är dom som frågar... Förhoppningsvis blir det något annat när det där overkliga som jag inte riktigt kan ta till mig finns på riktigt utanför min kropp :-D
När ska du göra kub:et? Kommer gå galant tror jag :-) Nu har du kommit såpass långt att det ska mycket till att det ska gå snett- det tänker iallafall jag tro!!
Kram Anna i gbg....
Ja, det måste ju vara en försvarsmekanism i kombo med att man vill vara försiktig och inte riva i folks personliga sår som vi inte ser, men man vet att de kan finnas. Jag trodde det skulle bli jätte kul att berätta för folk, men det är inte riktigt så. Föräldrarna (mina och mannens) vet ännu inget och det kommer dröja tills vi är typ halvvägs. Känner bara att jag inte vill engagera någon. Sen har jag ju bloggen som jag kan skriva av mig i och att jag och mannen pratar mycket. Jag pratar också med min syrra, men sen är det inga fler och så vill jag gärna ha det. På min arbetsplats kommer folk (finns ett par barntokiga damer) fråga och prata jätte mycket och jag fasar verkligen för det. Jag vill liksom inte alls gå in på det. Det är ju jävligt privat och man kan ju inte förutsätta att det är så himla bra hela tiden. Vill liksom inte ta det vid fikabordet i sådana fall.
SvaraRaderaMin man har inte pratat med någon alls, mer än mig då. Han gjorde ett försök och berättade om missfallen för sin mamma som jobbar inom vården OCH barnlöshetsfrågor. Sen han berättade det har hon inte en gång frågat något eller tagit upp ämnet. Ok med mig, men jag tror min man tyckte det blev jobbigt och istället ångrade att han överhuvudtaget sagt något. I det läget känner man ju att det är bättre att hålla det inom våra väggar hemma istället. Sen är det väl säkert personligt också. Både du och jag kanske är av den mer privata sorten och inte delger alla människor allt som händer och allt man känner.
Kubet är nästa onsdag så det blir en nagelbitare. Jag har varit och lämnat blodprovet idag. Jag är sjukt nervös och det kommer vara jätte jobbigt, men förhoppningsvis kan det bli lättare igen efter. Får ju verkligen hoppas det. OM den nu inte lever så vill jag ju verkligen veta det så inte det går ännu längre tid. Själva kubresultatet bryr jag mig inte om. Känns inte relevant. Vi är nog mer intresserade av att se bebisen.
Önskar dig en fin dag!
Kram