En sak som jag funderat på däremot... lite om jämställdhetsfrågan.
Man kan ju inte påstå att det är många VUL eller UL under en graviditet. Fram till kub får nästan alla som inte har anledning till oro "hålla" sig och bara hoppas att det lever en bebis där inne. Även efter det så duggar ju inte undersökningarna tätt precis. Tycker bara det känns snålt. Det är fan en av de största saker en människa går igenom. Undrar om det verkligen hade varit samma upplägg om det var män som skulle föda barn. Tror verkligen inte det. Illamående i flera veckor, jomen det är klart man ska gå till jobbet. Hålla graviditeten hemlig OCH hålla inne med spyan. Tror nog inte det hade förväntats av våra män.... tror att många delar hade varit bättre organiserade, mer forskning vore gjord och fler delar av förståelse än vad det är idag. Känner att det är så otroligt lite man vet och i vårt fall med alla missfall har det kanske varit extra tydligt. Det har helt enkelt inte funnits någon hjälp till oss alls. Tror man hade varit längre fram i området om det gällde männen. Det är ju där pengarna inom forskning oftast går vilket gör att mediciner som "bara" gäller kvinnor är bristfälliga.
Bara en tanke sådär.
/C
Min erfarenhet är att mvc är relativt generösa med ul vid oro, t.ex. på grund av ivf. Vi har i Sverige en bra mödravård så det är nog inte för få ul ur den aspekten. Samt att det såklart är en kostnadsfråga (det finns en så gott som obegränsad efterfrågan på vård!). Att hålla grav hemlig - det är väl upp till var och en?! Många jag känner har berättat tidigt. Blir det missfall vill man kanske ändå prata med någon. Kul att allt gått bra för er hittills. Och om du är orolig och vill ha ul - prata med din bm så får du säkert hjälp!
SvaraRaderaJo, nja, håller i alla fall med om att vår vård över lag är bra. Dock så tycker jag att det är väldigt sent med ett ul vecka 17-18 som första gången om man väljer att inte göra cub. Gör man cub får man ju ett i vecka 11-13 vilket känns mer rimligt. De allra flesta av mina vänner har själva bekostat ul under sin graviditet och det tar jag som att det som erbjuds inte räcker för personen.
SvaraRaderaMen sen vill jag ju trycka på att det jag skriver (nästan alltid) handlar om mina egna erfarenheter. Efter så många missfall som jag haft så är det nödvändigt att hålla hemligt. Det hade varit en allt för stor påfrestning att prata öppet om detta i 3 år. Jag hade inte orkat det. Sen är det ju ytterligare min egen erfarenhet att det finns otroligt lite forskning på upprepade missfall eller annan ofrivillig barnlöshet. De flesta står utan diagnos utan får istället veta att den är oförklarlig. Detta gäller inte endast i Sverige utan forskningen är väldigt liten också i resten av världen. Kanske inte helt 100 att hänga upp saken på manligt och kvinnligt, men det är min känsla.
Tack för din kommentar!
Jag har faktiskt också funderat på hur vården hade varit om det var mäen som var gravida. Jag tror att de hade varit annorlunda:
SvaraRadera- Graviditeten hade setts mer som att man gör något "för landet"- producerar nya medborgare, lite som det militära om du förstår vad jag menar.
- Därför had all graviditetsrelaterad vård varit gratis. Man hade haft rätt att göra läkarbesök på arbetstid, slopad karensdag samt 100% sjukersättning vid sjukdom medan man är gravid
- Mycket mer forskning på oförklarlig barnlöshet, den diagnosen hade inte varit så utbredd. Missfall också självklart
- Kejsarsnitt hade varit det självklara valet och om man väljer bort den hade mycket bättre smärtlindring funnits. Män hade inte accepterat att ha så ont
- Landsomfattande gratis psykologstöd hade funnits innan och eter förlossningen
Ja, listen kan göras lång ;)
Att kvinnor dog under förlossning sågs ju länge som "sånt man får räkna med", lite som att män som dör i krig. Skillnaden är att män som kom tillbaka från krig blev hjältar, medan kvinnor som blev mammor sågs som något "självklart", och dessutom började skuldbelägga varandra för hur man ammar, uppfostrar barnen, sköter familjen etc etc.
Kvinnor har länge setts, och sett sig själva, som offer för någon annans vilja (männens) och ställde få krav på ex. mödravård.
Därför måste man kämpa och tjata för att dels få en ordentlig fertilitetsutredning när mannens spermier är ok, dels för att få hjälp vid ex. missfall. Så fort mannens "fel" är uteslutet står kvinnorna själva med sina (eller gemensamma) problem.
Läs med en nypa salt ;)
Vad händer om det är männens "fel" då? Att det visar sig vara nåt fel på mannen som orsakar barnlösheten- är det annorlunda då menar du? Jag är inte insatt så jag bara undrar... :-)
RaderaAnna i gbg...
Jag har ingen fullständig teori om hur jag tror att det är, men om jag tänker högt... =) Om mannen har dåliga spermier blir det ju direkt IVF (och ICSI om det behövs) så man behöver inte i ovisshet i åratal. Jag tror inte att behandling eller bemötande är bättre om det är mannen det är "fel" på. Däremot är diagnosen snabbare, och man kan komma igång med behandling snabbare. Kvinnor kan ju få hålla på i åratal med olika hormonbehandlingar innan man hittar rätt. Dock är det delvis fysiologiskt betingat: man kan inte se igenom kvinnans kropp för att veta vad om inte funkar- osäkerhetsfaktorn är stor. Jag tror att manlig infertilitet är med skambelagd, vet inte hur det kan påverka vården dock.
RaderaMin uppfattning är att det blir på det viset för att det "enda" som kollas på männen trots allt är spermier och kromosomavvikelser. Kvinnan är så mycket mer komplicerad biologiskt att det kan mätas mycket på alla håll, och där upplever jag att man verkligen får kämpa för att få dem att kolla allt. Det kan mätas slemhinna, hormonutveckling vid olika stadier i cykeln, äggkvalite och äggmängd, ledare och äggstockar, livmoderform mm. När jag har frågat om jag kanske har en hormonutveckling som är tokig så har jag fått svaret att de inte tror det men att det inte ingår i en standardutredning att titta på, och det är sånt man blir förbannad på. Jag vill ju veta vad som är fel. Ville jag få svar på sånt så fick jag gå till en privatklinik och betala för det. Min känsla har väl varit att man snällt kollar av mannen och sen blir det trögt i undersökningarna. Man måste verkligen ligga på. Jag tänker på alla de som inte är lika "på" som jag varit och som släpper det. Sorgligt. Om detta sen är manligt eller kvinnligt, oklart, men jag har uppfattat det som otroligt trögt att få gjort vad man tycker borde vara självklart. Det som stör mig är också att den del saker som jag velat veta görs med ett simpelt blodprov. Det är inte nödvändigtvis avancerade grejer...
SvaraRaderaÖnskar er en trevlig helg!