Tacksam och ledsen

Ja, det är mycket känslor nu. Jag har samlat ihop mig lite men har en del kvar att bearbeta. Känner ett behov av att prata mycket om det som varit det senaste dygnen. Stackars älskade fick lyssna 20 min i natt på hur tacksam jag ändå var och att jag någonstans i allt detta elände känner viss lycka och glädje.

Detta hände. Vul på RMC i måndags såg ju jätte bra ut hette det. Läkaren tittade lite snabbt och tyckte sig inte se något som inte skulle vara där. Missfallet var på väg att ha blött klart och det skulle inte vara långt tid kvar med blödandet. Jag berättade IGEN att jag hade ont på höger sida men detta menade läkaren på inte var så konstigt eftersom magen är ansträngd av att stöta ut fostret. Efter ca 30 sek undersökning fick jag klä på mig och vi skulle hem. Tisdag kväll drabbades jag av enorma smärtor. Nu i efterhand tror jag mig veta att det var då äggledaren sprack och det blev en blödning i buken till följd av det. Det är omöjligt att beskriva smärtan men den var enorm. Jag blev illamående och skakade av den och sen på onsdagen tyckte jag nog inte det hade släppt så mycket som jag hade hoppats. Då åkte vi in vid lunch till KK akut för att lugna nerverna inför helgen. Besöket på KK ändrade verkligen allt. Läkaren reagerade omedelbart på att det var illa ställt. "Myomet" som RMC pratade om vid tidigare vul tyckte han inte alls såg ut som ett myom och det förstod han inte alls hur de kunde tro att det var. Dessutom såg han genast blödningen i buken samt att RMCs tagna HCG värden var på tok för höga för ett missfall. RMC borde ha reagerat på detta. Han verkade ganska upprörd över deras bedömning och jag blev chockad. Allt jag kunde säga var ju att de så sent som i måndags sagt att allt såg bra ut... Han skickade hem mig med strikta restriktioner om sängläge och in direkt vid smärtor. De skulle ringa från KK morgonen efter för ett ultraljud på supermaskinen. Kvällen och natten gick ok de ringde på morgonen och jag skulle på vul kl 10. Väl inne sa läkaren som genomförde vulet att hon aldrig sett ett så stort X så hon kunde inte ens säga att det var ett X. Hon kunde inte begripa att det kunde ha blivit så stort och hon bedömde det som väldigt akut. Hon ringde genast ner till akuten igen och sa att jag skulle ner och opereras och det skulle ske inom max 4 timmar. Här fattar ju jag och älskade allvaret. Efter det så gick det så snabbt. Innan vi visste ordet av det var jag uppkopplad mot massa maskiner och i sjukhuskläder. Älskade följde med mig till rummet och stannade tills jag skulle in. Man kan ju säga att vi höll hårt i varandra där. Ett par timmar senare rullades jag in och allt gick bra. Jag var nervös och ledsen såklart men bemötandet av personalen var helt fantastiskt. Vilken skillnad från RMC!!! Där finns ju inte en vettig människa i jämförelse. Min ledare opererades som sagt bort och det var ett mycket stort X. Blodet och Xet hade geggat ihop sig med blindtarmen och äggstocken men läkaren räddade allt utom ledaren som självfallet fick stryka med. Jag kände mig trygg hela tiden med att allt gick rätt till.

Nu i efterhand så kan jag ju känna en enorm sorg. Nu tampas jag med förlusten av ledaren samt missfallet på en och samma gång. RMC kunde ha kostat mig livet och det är givet att det ska anmälas till socialstyrelsen. Jag ska bara samla lite kraft. Så här får det inte gå till! De kanske kan reda ut ett äggplock, återföring och sen gravtest men de ska inte hantera något utöver det! Katastrof och shit vad det kunde gått illa!!! Där kommer tacksamheten in. Jag är glad att allt ändå gått bra och jag sitter här nu i skrivande stund, = lycka. Läkaren som kom in efter operationen beklagade å RMCs vägnar och sa att hon förstod mina känslor. Då hade jag inte ens sagt något än men efter att hon läst journalen så förstod hon hur det skulle upplevas av mig. Äntligen tittade någon på riktigt och gjorde ett korrekt jobb. Det känns underbart! Jag vill avskaffa RMC för patienter som mig, de borde inte få hantera det ens. De borde genast ha lämnat över till akuten i det läget. Förlåt, men jävla gubbjävlar på det stället! Jag är så förbannad och jag vill bara möta dom igen och meddela hur jag upplevt deras jävla behandling. Har man inte kompetens ska man liksom hålla käften tycker jag. Jag vill ALDRIG mer tillbaks dit! I så fall bara för att berätta att jag är glad att de inte fick sista ordet utan nu är jag ok igen. RMC i Malmö kostade mycket av min hälsa och det vill jag att de ska få veta.

Nu ska jag läka. Jag ska sörja färdigt och sen ska jag njuta en liten stund av den tacksamhet jag känner av att vara här och ändå vara ok. Jag klarar mig utan ledaren och vem vet, kanske funkar det nu? Man vet ju aldrig... detta kanske var "felet" de inte hittade? När jag är klar med detta vill jag försöka se framåt igen och glädjas år framtiden. Det ska gå.

En sak till... första läkaren av de tre på RMC som undersökte mig sa att det var 1 chans på miljonen att det satt en graviditet till i min mage fast på fel plats.... Behöver hon en liten kurs i biologi och statistik kanske? Kärring! Tror hon att det endast finns typ 9 tvåäggstvillingar i Sverige eller? Hur kan det vara en på miljonen??? Jävla idiot!!! Ovanligt och omöjligt är för fan inte samma!

Tack alla för ert fina stöd. Det värmer och glädjer mig otroligt... ni skulle bara veta!

Kram