Var lite ledsen igår och kände mig ensam. Det är säkert självförvållat men svårt att göra något åt tycker jag. Jag och älskade har isolerat oss en del i allt eländet och vänt oss mycket till varandra och vår trygghet hemma. Det har varit jätte bra för vår relation men det har också en baksida.
Visst, man kan "ta sig samman" och ge sig ut bland föräldrar och ungar med huvudet före men det gör ju så ont att man inte alltid känner för det och har orken. Det är jobbigt med alla vänner som har familjer och ungar. När vi umgås med dom och dom dessutom är flera tillsammans så snackas det helt enkelt bara barn efter en liten stund och det är jätte jobbigt. Jag blir ledsen, och även tillsammans med dessa människor känner jag mig då ensam. Utan dom är jag ju också ensam men det är en annan smärta. Då är jag "bara" ensam och åtminstone slipper jag smärtan av att lyssna på deras snack om allt jag önskar hände i mitt liv. Det är ju inte helt lätt när de börjar klaga om hur jobbigt de har det med tidiga mornar och allt vad det kan vara. Det passar helt enkelt inte mig längre. Vänner utan barn är ju enklare men det har jag inga. Hur gör man då i ensamhetsträsket? Jag känner att vi undviker dessa barnfamiljer och blir mer och mer isolerade. Samtidigt som det kan vara skönt att inte träffa dom jämt så är det ju ensamt också. Hur fan löser man det? Ska man bara bita ihop i det oändliga och träffa dom ändå och tvinga sig att orka? Det är inte helt lätt när man bara typ dagen innan gråtit tillsammans över skiten. Är det inte omänskligt att begära? Jag tycker nog det men oj vad det blir ensamt....
Jag måste ju kolla på bröllopsklänning snart men har ingen jag kan gå och titta med. Alla har med sig en unge eller stor mage och jag orkar inte det när jag ska försöka vara lycklig över en klänning och MIN dag. Andra tillfällen är det ok att bita ihop men just inför klänningen vill jag liksom inte ta det på mitt känslokonto. Jag vill att det ska handla om mig och inte bli påmind om min och älskades olycka... inte den dagen av alla i alla fall. Jag får kolla själv helt enkelt och det känns så sorgligt... Älskade erbjöd sig att följa med. Söta vännen. Han förstod också att det kanske inte var samma sak. Älskar dig Mr <3
/C
Känner igen mig i precis allt du skriver. Som "tur" är har vi inte så många kompisar med barn men å andra sidan har vi heller inte så många kompisar utan barn... Inte många kompisar alls vill säga.
SvaraRaderajag trivs just nu bäst hemma där jag är säker på att inte behöva stöta på en gravidmage eller ett gäng bebisar.
jag tycker inte att man ska plåga sig med att träffa kompisar med barn men samtidigt vill man ju inte bli isolerad. Vet era vänner om era problem? Alla våra vet ju och då blir det på ett annat sätt när man träffas.
kan du inte ta med dig någon släkting för att prova klänning, syster, mamma, kusin eller be någon vän att fixa barnvakt. Det borde väl inte vara så svårt kan jag tycka...
kram
Tycker inte vi hade så många vänner innan heller men nu börjar det eka riktigt tomt. Tycker det är svårt hur man ska göra. Är jag ärlig mot mig själv så vill jag ju inte "ställa upp" och må dåligt av det. Samtidigt så är det nog lite självförvållat för vi har inte berättat för vänner. Endast ett fåtal vet så det är kanske lite vårt eget fel också men jag vill inte riktigt berätta... jag är så ledsen av det att jag tycker det är jobbigt att svara på frågor från alla håll. Jag har ett par stycken istället som jag pratar med när jag har lust att ta upp ämnet. Annars gillar jag att alla behandlar mig som vanligt men det tär ju också lite på en ibland...
SvaraRaderaMen vi har ju vänner här :)
Kram