Ja... sorry för de senaste deppiga inläggen. Vet inte vad som for i mig men det var inte bra. Måste ju krypa till korset lite här och idag har jag lämnat dramaqueen hemma ;) Igår efter jobbet smilade gubben på testet mot mig, aeh, allt är ok alltså och kroppen min fungerade igen :) Jag blev lättad och jätte glad. Nu känns det lättare att misslyckas med försöket, för nu vet jag att det kan komma fler chanser för jag funkar! Skönt, men jag vet att jag var lite löjlig igår... Allt jag behövde få veta är att jag är ok och att det finns ägglossning även efter operationen och minus en äggledare. Detta har jag varit orolig för men nu känns det lättare igen.
Misslyckas vi så är det fokus på ett par saker och ting. Bröllopet, resan efter det och träningen! Adoption blir också en stor del i min "nya" vardag, dvs den vardag som blir efter ett minus på stickan i slutet av månaden. Det känns ok och jag har börjat bygga upp positivitet kring adoptionsfrågan igen. Man kastats ju mellan dessa saker och hade jag bara vetat från början att det säkert skulle bli fråga om adoption hade jag varit superpositiv by now. Det är bara svårt när man däremellan får upp hoppet om biologiskt besläktade barn. Man blir så lättad då och att man "slipper" förbereda sig för att adoptera och sen tas allt ifrån en igen och adoption är tillbaks på kartan. Ska bli skönt att bara få bli klar med dessa jävla försök på ett sätt så kan man kan gå vidare. Lämna detta kapitlet bakom sig. Det skriver ju många om som adopterat barn och jag förstår det precis. Det "värsta" är inte att adoptera utan att inte veta vad man ska förbereda sig på. Det är det värsta av allt och det ska bli skönt att bara landa någonstans så småningom. Det längtar jag tills. Jag vill landa och komma förbi detta läge vi befunnit oss i majoriteten av vår tid tillsammans. (Hoppas att ni fattar alla " för de betyder att jag inte menar ordagrant... bara så ingen tar illa vid sig...)
I alla fall. Jag är ganska uppåt idag och det känns bra. Jag vill adoptera och jag kan inte bärja mig förräns vi kommer igång. Det kommer bli jätte bra för oss och en underbar unge kommer landa i vårt hem.
Det var något mer jag ville skriva men jag kommer inte på det nu... återkommer!
Kram
Ha! Jag sa ju det... gubben kommer ;-) Slog mig efteråt att du ju har tagit bort en äggledare, vilket väl betyder att det bara finns en äggstock som kan leverera ägg? Är det så nu då att det bara är 50% chans varje månad för ägglossning eller hur funkar det?
SvaraRaderaLäste om din rädsla för pluset. Jag har själv en stor rädsla för det... men för mig är det mest att åter få missfall, det var så traumatiskt för mig på nåt vis. Jag fattar inte att du orkat gå igenom så många, men man kanske gör det? Nästa rädsla är, att om man klarar dom där 12 veckorna och på nup och kub och allt vad det nu heter, får veta att barnet har down syndrom eller annan sjukdom och man måste ta ett beslut om man ska behålla det eller ej- det är en stor fasa! Nästa steg om allt ser bra ut där, då gäller det ju fortfarande att det ska gå hela vägen till ett friskt fött barn- det kan ju gå fel på hundratals sätt... alltså jag kommer vara sjukt orolig i 9 månader- haha...
Jag läser för mycket på nätet och olika bloggar. Innan jag själv fick missfall och började leta på nätet och hittade alla dessa öden hade jag gått helt i min egen naiva värld där missfall visserligen fanns och kromosomförändringar osv. men inte alla dessa övriga problem och konstigheter, man kan ju bli matt för mindre ;-)
Hoppas det går bra för er nu oavsett! Hur var det? Har du någon tid med nån privatläkare för vidare utredning eller har det lagts på is?
Anna i gbg...
Ja... gubben kom ju :) Jag var nog lite stressad över det just pga opertaionen. Ägglossning funkar egentligen som innan trots operation så jag borde inte varit orolig. Det som har hänt i och med att en styck ledare är borta är att vi kan ha en minskad chans att det befruktade ägget lyckas ta sig till livmodern (eftersom det då går via ledare). Nu när jag bara har en ledare så är det kanske svårare för oss att bli gravida men läkaren sa att den ledaren som är kvar brukar kompensera för den andra så det sjunker bara lite och inte med 50% så det är ju bra. Vi har ju ganska lätt att bli gravida så det oroar inte så mycket. Vete fan varför jag var så nojig över ägglossningen... fanns liksom ingen anledning. Det är möjligheten till ett pluss som minskat.
SvaraRaderaEtt pluss hade varit dö läskigt nästa gång känner jag. Missfall fasar jag för också men nu är jag mest rädd om min sista äggledare. Utan den så är det ju bara IVF som återstår så den får fan hålla sig hel och bra och stanna i kroppen. Men visst, missfall i sig är ju hemskt det också.
Det är både bra och dåligt att läsa massor. Ibland försöker jag pausa lite så man kommer tillbaks till sin normala livstro en sväng. Man förlorar lätt allt hopp på nätet. Vi kommer till nästa pluss ta ett privatklinikbesök och göra vul men tills dess finns inget som händer på den fronten. Jag är färdigutredd och det är bara att vänta på ett pluss. Inga läkarbesök är inbokade och det är vänta som gäller... svårt när man som jag har 0 tålamod!
Hur går det för er? Jag har tänkt på dig och hoppas det går bra... har du testat ägglossningstest än?
Kram
Nej jag har inte testat ägglossningstestet än- tänkte ta det nästa månad om det inte blir nåt denna månad. Står mitt i ägglossning nu, så jag hann liksom inte... så vi får väl se. Känns inte som det kommer bli ett plus denna gången, känner mig stressad- lite som du kanske efter min operation. Och så har jag ju åldern mot mig också. Jag vet inte, mycket funderingar som kanske kommer ligga i vägen. Hoppas inte, men... så efter detta "försök" ska jag köpa ägglossningstest så jag vet lite mer inför nästa försök... känns bättre som den kontrollmänniska jag är att veta ;-)
SvaraRaderaAnna i gbg...