Allt är som väntat.

Minus på stickan och allt är som det brukar. Imorgon fyller älskade år och vi ska försöka samla ihop bitarna tills dess. Sån tur är så ligger bitarna på den gamla vanliga platsen så jag hoppas vi hittar dom lätt och slipper leta. Det har varit dåligt så länge att bitarna liksom inte hunnit ta sig någonstans... alltid nåt. Vi grät en skvätt tillsammans imorse och nu måste vi släppa det tills augusti. Det känns svårt. Vi började med detta när jag var 30 och nästa gång fyller jag 33. Det är svårt att förstå att det gått så mycket tid och jag kan ju säga att efter så lång tid är ett uppehåll det sista jag vill ha. Det känns bara för jävligt att tvingas vänta ytterligare. Jag tycker vi väntat färdigt för länge sen och det känns inte alls bra med en påtvingad paus :( Imorgon fyller älskade år och då ska allt helst vara ok. Hoppas det blir så. Vi ska åka till Ven över den dagen. Mysigt. Det var där vi hade vår första dejt en gång i tiden... sörja får vi göra sen helt enkelt. Jag längtar i alla fall lite tills imorgon och hoppas älskade blir glad för sin present!

På tal om orättvisan. Det gick ett program på tv häromdagen. Det var om familjer från England och hette "Ten kids and still counting"... ni kan ju fatta hur det var. Familjerna hade si sådär 13 ungar och levde i total misär. De beklagade sig över att de inte hade råd med varken kläder eller semestrar.... Ja, det var det på tal om orättvisan. Jag behöver ju inte säga så mycket mer än att det verkligen är ett hån när man ser något sådant i vår situation. Såg också en artikel i tidningen som hette "Så skaffar ni barn på egen hand, 10 lätta tips som snabbt ger dig ditt egna barn". Jaha, det var ju också toppen. Tackar samhället, jag hatar dig.

Annars så kommer ju hela barngrejen tvingas in i träda för ett tag så bloggen kommer handla om lite annat skulle jag tro. Jag kan ju inte älta samma saker här varje dag utan att det sker något som jag faktiskt kan älta om. Vi får se vad det blir helt enkelt. Kanske lite kost och träning som jag än en gång måste ta tag i. Släppt det igen för det känns så hopplöst oviktigt i det hela sammantaget. Jag få ju hitta nåt som jag kan tänka på, annars blir jag nog galen och deprimerad.

Ha det!