Föräldrar... ja, mina egna då alltså... satans trött på dom just nu och då är det egentligen mest mamma. Jag tycker alltid min relation till henne till viss mån varit ansträngd och det finns saker i historian som ligger till grund för den ansträngningen men ibland kommer det tillbaks i nuet. Snackade just med henne och jag blir så arg! Jag berättade lite om bröllopet och det är verkligen inget jag har tjatat om mycket eller ens knappt nämn så hon borde verkligen orka lyssna en liten sekund tycker man ju. Ändå så hör jag ett ointresse hos henne som verkligen är störigt. Allt jag säger upprepar hon högt. Gärna parallellt med att jag säger orden så det blir ett jobbigt jävla eko. Förmodar att hon gör detta för att inte genast glömma vad jag sagt = störigt. Jag tycker hon inte någonsin har brytt sig om mitt välbefinnande tillräckligt utan är typiskt en huvudet-i-sanden-människa och det är så jobbigt. Efter att jag orkat mala igenom ett par detaljer som kommit upp kring bröllopet orkar jag inte ens fråga henne om vad de ska göra i helgen eller nåt mer. Hon frågar inte heller iofs så det är väl helt normalt enligt henne. Jag blir bara så trött. Jag skulle gärna vilja stå henne närmre men det går bara inte. Hon kan inte hantera något alls som är lite svårt eller jobbigt för hon vill helt enkelt inte höra och det gör vår relation kall och ganska dålig stundom. Jag har som jag minns alltid känns så inför henne tyvärr. Mer än vad jag ibland erkänner.
Hon ringde igår och ville prata om något jävligt oväsentligt och frågar inte ens en enda sak om mig. Ibland frågar hon hur det är med älskade innan hon frågar hur det är med mig. Trist för mig faktiskt. Hade önskat oss en bättre relation men jag kan bara inte prata med henne om det....
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar