Det sista hoppet att få familj till början av nästa år är nog redan över. Nu är mensen på g och det har börjat småblöda lite. Sorgen blir ju så stor varje gång men särskilt denna gången. Ville få välja en klänning till bröllopet som gav utrymme för magen men nu är det inte så :( Jag blir så trött och ledsen. Jag önskar inget hellre än att slippa uppehåll över sommaren men nu blir det ju så i alla fall. Ett satans uppehåll vilket självklart betyder inget hopp om familj i sikte ens. Hjärtat slits sönder och jag letar desperat efter glädjeämnen som jag kan klamra mig fast vid. Försöker tänka på bröllopsresan men det är tungt... det finns ju ingen jämförelse mellan resan eller att få familj så det är bara en bisarr tröst. Inget annat kan ju jämföra sig så all tröst känns bisarr. Jag vill inte mer nu. Orkar liksom inte detta. Jag försöker tänka att det kanske är bra med en paus för kroppen men det är svårt eftersom jag är så arg på min kropp vid detta laget så önskar jag liksom den inget gott. Varför ska den jäveln få en paus när jag aldrig får det i min hjärna? Jag hatar min kropp och allt den gjort mot mig. Jag är så ledsen och nu tvingas jag leva med mina tankar utan att ens kunna försöka göra något åt saken.... PÅ HELA SOMMAREN! Det är ju en evighet!
Det är så svårt att förklara hur man mår i detta när man pratar med någon som inte riktigt vet... hur förklarar man detta liksom? En hjälplöshet som är utan dess like. Det känns oerhört orättvist och det är lätt hänt att tappa livslusten. Mörkret som jag känner (många andra bloggare också) känns övermäktigt och jag ser fan inget här inne. Jag skulle ha fikat med min gravida vän denna veckan men jag orkar inte. Sköt på det till nästa vecka... Hon känner ju till vår historia men hon kan ju aldrig förstå hur det känns... fan vad det smärtar mig.
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar