Vi pratar ganska mycket om detta hemma just nu. Vi skulle ju ställa oss i kö när vi testat i slutet av denna månaden men samtalen går lite trögt. Jag får tårar varje gång vi ska prata om adoption (fattar inte varför) och älskade har svårt när jag gråter för då blir han helt orolig och olycklig. Ska detta betyda att vi inte kan prata om det? Hur kan man då adoptera eller komma fram till ett sådant beslut! Vi måste ju såklart snacka om det. Älskade säger att han vill adoptera men att han samtidigt är ledsen att det inte går på egen hand. Jag känner ju lika dant men vi måste ju försöka lyfta oss ur de tankarna. Hur gör man det? Vi försöker båda vända tankarna till något superpositivt och något att längta efter men det går trögt helt enkelt.
Pratade med min fina syster igår om saken och det känns så bra. Tack syrran för att du orkar lyssna! Det har varit helt obetalbart att ha dig med mig i detta... vår relation gör mig lycklig!
Annars, ja, vi väntar på att testa i slutet av månaden och tills dess försöker man ju leva någorlunda normalt. Det är inte lätt alltid men vi kämpar på. Tills testet hoppas jag att adoptionstankarna känns bra. Älskade skulle ringa till en adoptionsförening i dagarna och prata lite om det. Det är nog bra om han får dyka ner i det lite på egen hand.
/Laters
Det skadar ju inte att ställa sig i kö. Vi köade i två år innan vi gjorde vår medgivandeutredning. Och pengarna är ju ingenting jämfört med ivf... iaf inte så länge man bara köar:) Jag tror det är ett beslut som växer fram, sakta. Men den dagen det vuxit fram, om det inte går på annat sätt, kommer man att vara jäkligt glad för de där ködagarna!
SvaraRaderaTack för din kommentar! Det är så vi tänker och efter att man står i kö har man ju lite tid på sig att känna sig tryggare med beslutet. Jag hoppas det växer fram och blir just som du säger, skönt att ha ködagarna till godo sen! Jag skulle gärna komma förbi att vara ledsen över det som jag känner just nu. Längtar tills jag känner glädje i detta ämnet istället. Det hade verkligen underlättat. Har du några tips, råd eller hemsidor så tipsa gärna! Vi är helt novisa på detta fortfarande och har mycket vi ska sätta oss in i.
SvaraRaderaTack igen för din kommentar!
Kram
Hej igen! Vi har en lite annorlunda resa än er. Vi ställde oss i kö hösten 2009 och gick den obligatoriska kursen. Vi visste att vi inte kunde få barn av oss själva (vill inte gå in på anledningar här). Vi körde ivf parallellt och blev gravida på första försöket! Fast mycket besvär innan dess så det det hade inte gått som på räls. Vi fick en fin dotter och allt var frid och fröjd! Tänkte att det nog inte blir några problem att få ett till barn, även om det är med ivf. Vi hade ägg i frysen och allt. Men sen dess har ingenting gått som vi tänkt oss. I din situation tänker du kanske att vi ska vara nöjda som fått ett barn (jag tänkte så själv). Tyvärr har det inte funkat så för mig. Jag är så evigt tacksam men upplever samtidigt en otrolig sorg som nästan är större än förra gången. Att adoptera kändes för oss självklart "förra gången" eftersom ingen av oss kunde tänka oss ett liv utan barn. Det kändes då som ett lätt val. Nu är det mer komplicerat, konstigt nog. Kanske för att jag känner att vi inte passar in någonstans (det är ju inte så jättevanligt att adoptera ett andra barn), kanske för att jag nu inser hur viktiga de första åren är. Jag vet inte. Vi har iaf ännu inte landat fullt i adoptionen, även om jag innerst inne vet att det kommer bli jättebra om vi får ett barn på det viset också. Det har också uppstått en mycket märklig situation där vi inte kan adoptera än trots många ködagar för att vår dotter är för liten! Men. Vad jag vill ha sagt är ändå att jag är så tacksam att vi har de där ködagarna, inte minst för att min man är på gränsen till för gammal. Att göra utredningen var smärtfritt och även om det nu är en mycket märklig väntan så börjar jag vänja mig vid tanken och komma på mig själv med att le så fort jag ser ett adopterat barn. Om jag ska ha någon rekommendation är det att gå utbildningen. På vår kurs var läraren mycket tydlig med att man inte behöver ha bestämt sig för att adoptera när man går kursen. Man träffar likasinnade och för oss blev konsekvensen att vi började fantisera om ett adopterat barn istället för ett biologiskt. Det var härligt och gav en sådan förtröstan! Att vi visste att vi faktiskt skulle få ett barn i slutändan. Ok, nu svamlar jag på. Mailar gärna om du vill diskutera mer! Vill dock inte vara så öppen här:) Ta hand om er!
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaShit vilken situation ni har. Jag förstår att det kan vara svårt beslut efter ett barn och jag dömer ingen för sorgen att inte kunna få ett barn till. Alla har rätt till att känna och bara för jag inte har barn alls så har jag ingen ensamrätt att vara ledsen.
Det blir kö och utbildning. Jag är lite rädd för utbildningen dock. Vi har kollat upp den och så men jag är rädd att den ska vara för "negativ" om du förstår vad jag menar. Jag är rädd att de ska skrämma iväg oss och få det att kännas oöverstigligt och att de ska gå in på att det kommer vara si och så svårt för barnet att gå igenom. Jag känner mig ganska lättskrämd om man säger eftersom det är så nya tankar än och tankarna har inte landat riktigt än.
Tack för din kommentar. Jag återkommer med min mail! Ska bara kolla att jag minns den rätt med lösen och allt för jag använder inte den anonyma mailen så mycket :)
Kram och ha en fin helg!