Då har älskade lämnat spermaprov hos kliniken idag och vi får besked på fredag hur det ser ut. Blodproven för blodsmittor verkar vara ok för de har inte sagt något i alla fall. Nu hoppas vi bara att älskades spermier är pigga och många. På fredag vet vi.
Nu måste vi bestämma när detta ska ske. Om man tittar på min cykel så sammanfaller detta första IVF med vår trip till Stockholm. Bajs. Vi skulle dit, äta, dricka, njuta! Om vi kör återföring nu på denna närmsta cykeln så kommer jag alltså ruva på ägget just när vi är iväg. Vet inte om det är bra eller anus. Vill ju inte vara borta just då och jag vill gärna inte oroa mig att det ska börja blöda när vi inte är trygga hemma. Eller så är det bra för man får lite annat att tänka på. Jag vet inte. Annars så sammanfaller nästa gång med julen och det har vi ju provat förr och det har varit skit. Svårt på konferensresan är att vi är några som ska ut och äta på kvällen, och jag vet att det blir en del vin till det. Jag hatar att säga nej till vin för jag vet att alla då automatiskt tror att jag är gravid för jag är ju i den åldern. Med min bakgrund så är det det värsta jag vet. Folk som sneglar på magen. Jag känner att jag måste hålla in den för att de inte ska tro att något är på gång. Det värsta är ju när snacket går och man fattar att de tror något sådant. Skit är det! Känns som sparkar och slag eftersom jag är så ledsen för det redan utan deras "misstankar". Det gör bara att jag känner mig extra misslyckad.
Ni som har provat IVF eller har tankar kring det. Hur hade ni gjort? Bra eller dåligt att köra på det när man ska iväg just efter återföringen?
Kram
onsdag 31 oktober 2012
tisdag 30 oktober 2012
Ny vecka
Så vart det tisdag. Har inte haft någon blogglust på sista tiden, men nu mår jag lite svajigt igen så nu känns det skönt att skriva en stund. Jag är inte helt ledsen eller superknäckt, men känner mig för tillfället ganska uppgiven. Känns bara som att det aldrig kommer gå. Det är ju en känsla som gör mig ledsen iofs, men det är klart hanterbart. Vi ska ju igång med IVF innan årsskiftet och det är verkligen med blandade känslor. OM vi får ett pluss och sen ett missfall så är ju detta en mardröm. Det är ju samma resultat vi får utan IVF så det känns som värsta tänkbara och kostar dessutom pengar. Då vet jag inte hur vi gör. Det är så uppenbart något fel på mig och det är jobbigt. Tyvärr kommer vi väl få ge det fler försök än ett, men om vi får samma resultat som när vi försöker själva blir jag nog sjukt ledsen och besviken.
Fem missfall. FEM! Pallar fan inte fler... eller, jo, det gör jag väl, för det är det vi kör på. Att vi just pallar fler. Annars skulle vi ju gett upp skulle jag tro. Risken för fler missfall är ju överhängande med vår bakgrund.
I övrigt vill jag säga grattis till min vän L som har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Kanske läser du detta och då vet du att jag menar det jag säger... DU är inte som andra. JAG är glad för er skull. NI blir fantastiska föräldrar. Tack för din omtanke igår när du berättade nyheterna! Det kommer bli jätte bra och jag vill vara med er på turen. Lovar att jag kommer vara ärlig när jag orkar och inte. Om det ibland blir svårt så kommer jag berätta det.
Kram
Fem missfall. FEM! Pallar fan inte fler... eller, jo, det gör jag väl, för det är det vi kör på. Att vi just pallar fler. Annars skulle vi ju gett upp skulle jag tro. Risken för fler missfall är ju överhängande med vår bakgrund.
I övrigt vill jag säga grattis till min vän L som har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Kanske läser du detta och då vet du att jag menar det jag säger... DU är inte som andra. JAG är glad för er skull. NI blir fantastiska föräldrar. Tack för din omtanke igår när du berättade nyheterna! Det kommer bli jätte bra och jag vill vara med er på turen. Lovar att jag kommer vara ärlig när jag orkar och inte. Om det ibland blir svårt så kommer jag berätta det.
Kram
fredag 26 oktober 2012
Trevlig helg
Önskar alla en trevlig helg. Själv ska jag ha det underbart och det blir kvalitetstid med min syster på spa med övernattning. Behöver jag säga att jag längtat ihjäl mig? Fan vad det ska bli härligt, roligt, mysigt och välbehövligt!
Kram
Kram
torsdag 25 oktober 2012
Ingen lust
Jag har verkligen inte haft lust att blogga de senaste dagarna. Det där kommer och går för mig, men en liten uppdatering kan jag ju klara.
Inget nytt från jobbet. Detta skulle jag säga innebär att de förhandlar med den andre som då är deras förstahandsval. Till en början kändes det för jävligt och jag blev riktigt ledsen inombords, men nu har jag kommit förbi det ändå. Inser att mitt liv är mitt val och jag kan alltid söka mig vidare själv. Jag behöver inte vänta på att någon kontaktar mig som det blev i detta fallet. Jag äger mitt eget liv och ansvarar för att det uppfyller mina drömmar. Jag får helt enkelt skriva en lista på ställen jag kan tänka mig jobba och skicka en öppen ansökan.
Träningen går jätte bra! Vi tränar så hårt att jag är helt slut i varenda muskel. Har verkligen hittat den här nya träningsformen som passar mig ypperligt :) Det har gett mig en frisk syn på livet och mig själv. Återigen det där med eget ansvar. Det jag kan göra själv ska man själv äga och göra! Champions are not born, they are made, som man säger på det nya stället ;) Barnfrågan kan jag inte påverka så mycket, men kroppen i övrigt skulle jag faktiskt kunna göra något med. Det handlar bara om enkel matematik och att bränna mer än man har intag. Träna rätt muskelgrupper och förstå att det kommer vara skitjobbigt! Att förvandla kroppen är ALDRIG smärtfritt. Är det det, så kommer det helt säkert inte funka. Haha, jag har tom funderat på att starta en ny blogg om träning och med före och efterbilder, men det får vänta lite. Tyvärr vill jag inte gå in på vad och var vi tränar eftersom det är en liten grupp och ett speciellt ställe. Jag är ju mån om min anonymitet.
Annars. Ja, vi har ju beslutat oss för IVF med privata kliniken. Älskade ska lämna spermaprov i slutet av månaden och då meddelar vi att vi kör så startar vi inför nästa mens redan. Lite nervöst är det allt, men det är lika bra att få det gjort. Då får vi ju se om äggen och spermierna klarar sig tillsammans och det hade ju varit bra att veta oavsett hur försöket sen går.
Ha det fint alla!
Inget nytt från jobbet. Detta skulle jag säga innebär att de förhandlar med den andre som då är deras förstahandsval. Till en början kändes det för jävligt och jag blev riktigt ledsen inombords, men nu har jag kommit förbi det ändå. Inser att mitt liv är mitt val och jag kan alltid söka mig vidare själv. Jag behöver inte vänta på att någon kontaktar mig som det blev i detta fallet. Jag äger mitt eget liv och ansvarar för att det uppfyller mina drömmar. Jag får helt enkelt skriva en lista på ställen jag kan tänka mig jobba och skicka en öppen ansökan.
Träningen går jätte bra! Vi tränar så hårt att jag är helt slut i varenda muskel. Har verkligen hittat den här nya träningsformen som passar mig ypperligt :) Det har gett mig en frisk syn på livet och mig själv. Återigen det där med eget ansvar. Det jag kan göra själv ska man själv äga och göra! Champions are not born, they are made, som man säger på det nya stället ;) Barnfrågan kan jag inte påverka så mycket, men kroppen i övrigt skulle jag faktiskt kunna göra något med. Det handlar bara om enkel matematik och att bränna mer än man har intag. Träna rätt muskelgrupper och förstå att det kommer vara skitjobbigt! Att förvandla kroppen är ALDRIG smärtfritt. Är det det, så kommer det helt säkert inte funka. Haha, jag har tom funderat på att starta en ny blogg om träning och med före och efterbilder, men det får vänta lite. Tyvärr vill jag inte gå in på vad och var vi tränar eftersom det är en liten grupp och ett speciellt ställe. Jag är ju mån om min anonymitet.
Annars. Ja, vi har ju beslutat oss för IVF med privata kliniken. Älskade ska lämna spermaprov i slutet av månaden och då meddelar vi att vi kör så startar vi inför nästa mens redan. Lite nervöst är det allt, men det är lika bra att få det gjort. Då får vi ju se om äggen och spermierna klarar sig tillsammans och det hade ju varit bra att veta oavsett hur försöket sen går.
Ha det fint alla!
tisdag 23 oktober 2012
Dålig känsla
.... fan. Tror inte jag får jobbet. Det har blivit tyst från dem nu så jag misstänker att de pratar lön och avtal med den andre. Jävla skit fan! De vill säkra den personen innan de meddelar mig och hålla mig kvar lite såhär on the side tills de signat. Hatar att jag bara vet sånt och känner det på mig. Skönt det hade varit att inte veta tills man får besked. Istället är jag nu allmänt irriterad, vill mer aktivt byta jobb och är missnöjd med min arbetsplats. Hade ju varit bättre att bara inte få erbjudandet från början i så fall för då knallade det på sin gilla gång och jag var ok. Nu vill jag bara byta. Är så trött på mina kollegor och detta stället. Fan igen. Måste nog aktivt söka mig bort istället. Skit.
/C
/C
fredag 19 oktober 2012
Igår och helg
Det gick riktigt bra på intervjun igår! Kändes bra och kändes som att de tyckte detsamma. Nu väntar jag på besked som kommer antingen idag eller nästa vecka. Det enda som oroar mig lite är resandet i tjänsten. Gillar ju att komma hem på kvällarna så jag uppskattar inte att resa majoriteten av veckan, men det kan nog bli så till att börja med. De större konferenserna som är längre bort (USA) känns däremot bara roligt! Det handlar mest om vardagsresandet som jag inte gillar i allt för stor dos, men vi får se hur det blir. Tror att det lugnar sig efter en tid. Testar man inte så vet man ju inte så jag får kasta mig ut.
Det där med IVF oroar lite också. OM det nu mot förmodan tar på första försöket får jag ju berätta det första dagen på nya jobbet typ. Det känns ju sådär. Älskade var jätte bra när vi pratade om det hemma igår och lugnade mig. Han menar att det är ett helt separat spår och inget att ens blanda in i jobbgrejen. Om det lyckas med IVF är vi ju så glada att det är strunt samma. Men det är nog så jag ska se det. Som ett helt parallellt spår som inte inverkar på jobbgrejen alls.
Har tänkt på en underbar sak min fina syster sa häromdagen. Efter att hon vet vad vi går igenom på barnfronten har hon engagerat sig en hel del i vårt problem. Hon läser studier på området och sätter sig in i diverse situationer. Helt fantastiskt! Hur som helst så berättade hon att hon läst en studie om livskvalite bland barnlösa par. De som hade allra högst livskvalite var de föräldrar som inte lyckats via IVF utan adopterat barn. Tänka sig. De hade allra högst livskvalite! Trodde nog själv att det skulle vara de som fick biologiska barn efter IVF trots allt. Detta värmde verkligen min smått frusna själ :)
Annars. Idag är det ju fredag och det ska drickas bubbel hemma ikväll. Vi ska fira att älskades namnbyte gått igenom. Vi är ju en familj, om än en liten sådan, och det är ju helt underbart. Det blir bubbel och skavlan för hela slanten :)
Kram!
Det där med IVF oroar lite också. OM det nu mot förmodan tar på första försöket får jag ju berätta det första dagen på nya jobbet typ. Det känns ju sådär. Älskade var jätte bra när vi pratade om det hemma igår och lugnade mig. Han menar att det är ett helt separat spår och inget att ens blanda in i jobbgrejen. Om det lyckas med IVF är vi ju så glada att det är strunt samma. Men det är nog så jag ska se det. Som ett helt parallellt spår som inte inverkar på jobbgrejen alls.
Har tänkt på en underbar sak min fina syster sa häromdagen. Efter att hon vet vad vi går igenom på barnfronten har hon engagerat sig en hel del i vårt problem. Hon läser studier på området och sätter sig in i diverse situationer. Helt fantastiskt! Hur som helst så berättade hon att hon läst en studie om livskvalite bland barnlösa par. De som hade allra högst livskvalite var de föräldrar som inte lyckats via IVF utan adopterat barn. Tänka sig. De hade allra högst livskvalite! Trodde nog själv att det skulle vara de som fick biologiska barn efter IVF trots allt. Detta värmde verkligen min smått frusna själ :)
Annars. Idag är det ju fredag och det ska drickas bubbel hemma ikväll. Vi ska fira att älskades namnbyte gått igenom. Vi är ju en familj, om än en liten sådan, och det är ju helt underbart. Det blir bubbel och skavlan för hela slanten :)
Kram!
torsdag 18 oktober 2012
Tro hopp kärlek och rädsla
Verkligen vad det bubblar av känslor inom mig. Rubriken säger allt. Jag har tro hopp och kärlek. Älskar min fina man. Är livrädd för hoppet som tänts inom mig. Rädd så jag kan dö att hoppet ska falna och dö. Statistiken för att lyckas på första IVFet är inte överväldigande. Det kan verkligen komma att behövas många försök. Jag är rädd att oron inom mig påverkar oddsen att lyckas. Vi kommer parallellt gå vidare med adoption och jag vet knappt hur jag känner inför det. Det är tungt och svårt. Livet och dess mening... vet knappt vad det innebär längre.
Ska iväg på sista intervjun på nya jobbet nu. Känns svårt att byta jobb trots allt, men vill verkligen bli gravid mer än något i hela världen. Vet bara inte hur väl rustad jag är för fler nederlag.
Kram på er alla och håll tummarna för mig kring 14.30.
Ska iväg på sista intervjun på nya jobbet nu. Känns svårt att byta jobb trots allt, men vill verkligen bli gravid mer än något i hela världen. Vet bara inte hur väl rustad jag är för fler nederlag.
Kram på er alla och håll tummarna för mig kring 14.30.
IVF och sånt
Läkarbesöket igår gick bra! Jag och älskade darrade när vi gick in på kliniken. Vet inte varför vi var så nervösa, men det kändes bara jobbigt att försöka tänka bort alla tidigare dåliga minnen med RMC och de sköljer onekligen över en igen när man är i sådan miljö fast att detta var ett helt annat ställe.
Läkaren var lugn, snäll, lyssnade och svarade på alla tänkbara frågor vi inte tidigare fått svar på. RMC har ju hela tiden dumförklarat oss när vi undrat något så där har man aldrig kunnat föra en normal dialog så det var mycket bättre denna gången! Nå, läkarens dom. Jo, inte helt otippat höll han inte med RMC. Han menade inte att missfallsrisken ökar med IVF. Han menade inte heller att flera missfall innebär att man givetvis inte behöver någon hjälp då man blir gravid. Han menade istället att man vid IVF minskar missfallsrisken i och med att man endast sätter in fina delade embryon. Detta är inget vi har kontroll på när kroppen gör det själv. Han sa också att de absolut ville titta på älskades spermier eftersom de inte alls behöver vara bra bara för det lett till befruktningar. Samma gäller ju med mina ägg. Han var tydlig med att säga att allt INTE är rätt när man får så många missfall. NÅGOT stämmer inte och IVF ökar möjligheten att hitta felet eftersom man kontrollerar spermier, ägg, delning, väljer de finaste mm. Han sa också att man med ett utomkvedshavandeskap faktiskt har ökad risk för ett i andra ledaren. Med IVF slipper vi ju också den risken vilket inte är helt fel med tanke på att det är ganska farligt när det sker.
Slutsatsen. Han var inte alls säljande. Han var noga med att påpeka att vi hade gott om tid. Vi är "unga" och kan försöka ett tag till på egen hand om vi vill och om vi orkar detta. Han gav oss däremot hopp om att IVF visst kunde fungera för oss. Han tyckte inte alls som RMC.
Vi är lättade och kan andas igen. Skönt! Älskade ska lämna spermieprov och vi kan försöka IVF till nästa mens! Verkligen snabba ryck! Nästa cykel är ju bara om veckor så det händer verkligen med en gång.
Känslor kring detta är ju jätte många. Skönt att vi kommit till en ny avsats, men också lite läskigt. Vi är ju nu ett steg närmre dead end om man säger. Funkar inte detta, ägg eller spermiedonation så återstår adoption och då har vi ju en hel del att bearbeta.... Den känns tung och jag önskar egentligen inget annat än att vi slapp hela denna färden. Jag vill ju så gärna att det ska funka. men å andra sidan testar vi nu något nytt. Något som kan fungera och som vi inte provat förr. Vi är i goda händer och jag har fullt förtroende för läkaren! Jag och älskade ska prata om detta nu och meddela vårt besked i början av november, men jag tror redan jag vet hur vi gör. Vi kommer testa helt enkelt. Vi köper enskilda försök och så prövar vi.
Alla som funderar hemma. Ta kontakt med en privat läkare för mer input! Det var verkligen skillnad i vad de sa och it makes sense. Inget som kändes påhittat eller så för att sälja in sig utan det var verkligen fullt begripligt och jag köper det han sa.
Kram
Läkaren var lugn, snäll, lyssnade och svarade på alla tänkbara frågor vi inte tidigare fått svar på. RMC har ju hela tiden dumförklarat oss när vi undrat något så där har man aldrig kunnat föra en normal dialog så det var mycket bättre denna gången! Nå, läkarens dom. Jo, inte helt otippat höll han inte med RMC. Han menade inte att missfallsrisken ökar med IVF. Han menade inte heller att flera missfall innebär att man givetvis inte behöver någon hjälp då man blir gravid. Han menade istället att man vid IVF minskar missfallsrisken i och med att man endast sätter in fina delade embryon. Detta är inget vi har kontroll på när kroppen gör det själv. Han sa också att de absolut ville titta på älskades spermier eftersom de inte alls behöver vara bra bara för det lett till befruktningar. Samma gäller ju med mina ägg. Han var tydlig med att säga att allt INTE är rätt när man får så många missfall. NÅGOT stämmer inte och IVF ökar möjligheten att hitta felet eftersom man kontrollerar spermier, ägg, delning, väljer de finaste mm. Han sa också att man med ett utomkvedshavandeskap faktiskt har ökad risk för ett i andra ledaren. Med IVF slipper vi ju också den risken vilket inte är helt fel med tanke på att det är ganska farligt när det sker.
Slutsatsen. Han var inte alls säljande. Han var noga med att påpeka att vi hade gott om tid. Vi är "unga" och kan försöka ett tag till på egen hand om vi vill och om vi orkar detta. Han gav oss däremot hopp om att IVF visst kunde fungera för oss. Han tyckte inte alls som RMC.
Vi är lättade och kan andas igen. Skönt! Älskade ska lämna spermieprov och vi kan försöka IVF till nästa mens! Verkligen snabba ryck! Nästa cykel är ju bara om veckor så det händer verkligen med en gång.
Känslor kring detta är ju jätte många. Skönt att vi kommit till en ny avsats, men också lite läskigt. Vi är ju nu ett steg närmre dead end om man säger. Funkar inte detta, ägg eller spermiedonation så återstår adoption och då har vi ju en hel del att bearbeta.... Den känns tung och jag önskar egentligen inget annat än att vi slapp hela denna färden. Jag vill ju så gärna att det ska funka. men å andra sidan testar vi nu något nytt. Något som kan fungera och som vi inte provat förr. Vi är i goda händer och jag har fullt förtroende för läkaren! Jag och älskade ska prata om detta nu och meddela vårt besked i början av november, men jag tror redan jag vet hur vi gör. Vi kommer testa helt enkelt. Vi köper enskilda försök och så prövar vi.
Alla som funderar hemma. Ta kontakt med en privat läkare för mer input! Det var verkligen skillnad i vad de sa och it makes sense. Inget som kändes påhittat eller så för att sälja in sig utan det var verkligen fullt begripligt och jag köper det han sa.
Kram
onsdag 17 oktober 2012
Hoppet som dog
Hade så gärna, men det är tyvärr borta. Att det ska vara så himla svårt ibland. Men visst är de fina! Älskar denna rasen!
Nerver
Idag är jag lite nervös och känner inte att jag orkar skriva så mycket kring känslor och sånt som bloggen egentligen består av.
Idag kl 16,00 ska vi till privata kliniken för ett första besök för att höra om våra chanser med IVF. Min erfarenhet av vården i denna fråga är ju lite sargad om man säger så jag är nervös över hur deras bemötande kommer vara. Lite rädd att jag ska bli ledsen är jag också. Vet ju inte vad jag hoppas att läkaren ska säga riktigt. IVF eller inte. I dont know. Känner mig så eländigt tom utan egen familj så det är ju det enda jag önskar. Hur vi sen ska komma dit, ja det spelar ingen roll längre.
Det är tufft att ha en stark önskan och drivkraft som inte blir verklighet. Det är verkligen snårigt att försöka känna sig hel när man är helt övertygad om att man är halv. Det är skitsvårt att ducka kommentarer som sårar när man vet att andra (oftast hela människor) kritiserar oss halva människor ibland. Om vi redan ligger så sparkar de till lite utan att veta det. Det är skit jobbigt. Det känns i maggropen varje dag att allt inte är bra. Det är svårt att förklara denna känslan, men det är verkligen som att bära med sig ett mörkt, oftast hemligt rum, varje dag.
Dagens kollegakommentar: "Äldre som får barn (kvinnor över 35) riskerar ju sina barns hälsa! Barnen blir ju ofta långsamma och får diagnoser. I alla fall första barnet (?) till en sådan person. De löper verkligen högre risker att inte klara sig i livet. Förstår inte varför man väntar så länge".
Mitt tanke kring ovan kommentar: Du måste ju ha en apa till morsa och en dinosaurie till farsa. Vad fan tänkte de på när de satte dig till världen? Tack för mig.
Kram
PS. Hemma har vi pratat om att skaffa hund ett tag. Det blir nog inget :( Jag och älskade pratade igår och vi har olika uppfattning om hur hundar ska leva i en familj. Älskade kommer från landet där man har hundar i hundgård och de arbetar med att valla djuren. Jag är uppväxt med hund i sängen. Vi kan nog inte enas riktigt tyvärr. Rasen vi valt är dessutom en väldigt sällskaplig sak som jag inte tror hade mått bra av älskades syn på hur det ska vara :( Då är det bättre att låta bli alternativt välja en annan ras, och det vill inte jag. Så himla synd. Känner hur elden inom mig falnar...
DS
Idag kl 16,00 ska vi till privata kliniken för ett första besök för att höra om våra chanser med IVF. Min erfarenhet av vården i denna fråga är ju lite sargad om man säger så jag är nervös över hur deras bemötande kommer vara. Lite rädd att jag ska bli ledsen är jag också. Vet ju inte vad jag hoppas att läkaren ska säga riktigt. IVF eller inte. I dont know. Känner mig så eländigt tom utan egen familj så det är ju det enda jag önskar. Hur vi sen ska komma dit, ja det spelar ingen roll längre.
Det är tufft att ha en stark önskan och drivkraft som inte blir verklighet. Det är verkligen snårigt att försöka känna sig hel när man är helt övertygad om att man är halv. Det är skitsvårt att ducka kommentarer som sårar när man vet att andra (oftast hela människor) kritiserar oss halva människor ibland. Om vi redan ligger så sparkar de till lite utan att veta det. Det är skit jobbigt. Det känns i maggropen varje dag att allt inte är bra. Det är svårt att förklara denna känslan, men det är verkligen som att bära med sig ett mörkt, oftast hemligt rum, varje dag.
Dagens kollegakommentar: "Äldre som får barn (kvinnor över 35) riskerar ju sina barns hälsa! Barnen blir ju ofta långsamma och får diagnoser. I alla fall första barnet (?) till en sådan person. De löper verkligen högre risker att inte klara sig i livet. Förstår inte varför man väntar så länge".
Mitt tanke kring ovan kommentar: Du måste ju ha en apa till morsa och en dinosaurie till farsa. Vad fan tänkte de på när de satte dig till världen? Tack för mig.
Kram
PS. Hemma har vi pratat om att skaffa hund ett tag. Det blir nog inget :( Jag och älskade pratade igår och vi har olika uppfattning om hur hundar ska leva i en familj. Älskade kommer från landet där man har hundar i hundgård och de arbetar med att valla djuren. Jag är uppväxt med hund i sängen. Vi kan nog inte enas riktigt tyvärr. Rasen vi valt är dessutom en väldigt sällskaplig sak som jag inte tror hade mått bra av älskades syn på hur det ska vara :( Då är det bättre att låta bli alternativt välja en annan ras, och det vill inte jag. Så himla synd. Känner hur elden inom mig falnar...
DS
tisdag 16 oktober 2012
...
Trots snörpliga besked från kroppen mig går ju livet fram i sin gilla gång. Mensen kom och nu får jag släppa det helt enkelt. Jag och älskade vart och tränade igår på nya favvostället! Fan vad det är härligt där! Jag kände mig stark igår och tränade till mitt max. Tog tom personligt rekord på ett par övningar och kände att jag hade mer :) Skit roligt!
Just nu lägger jag fokus på träning och jobbet som jag ska på sista intervjun för. Hoppas hoppas... Jag ska träffa ett par chefer till på torsdag så då blir det ett avgörande. Jag eller den andre som är kvar i processen... Hoppas de har vett att välja mig :)
I övrigt, inget nytt. Imorgon ska vi till privata kliniken för att höra om våra chanser att lyckas med IVF. RMC avfärdade ju detta totalt, men nu ska vi höra vad en annan läkare kan tänkas säga om saken. Mest rädd av allt är jag för att börja lipa så snart vi kommer innanför dörren. Jag vet att älskade nog får ta snacket för jag kommer bara gråta om jag måste prata om allt och hur det varit. Jag är nog inte klar med bearbetningen än... MEN det ska bli intressant att höra vad den doktorn säger. Vet knappt om jag själv tror på IVF för vår del, men det kanske hade underlättat lite nu när vi bara har en äggledare. Kanske får vi missfall ändå, men vi tänkte kanske köpa ett par försök för att se, men vi ska ju först höra med doktorn.
Kram
Just nu lägger jag fokus på träning och jobbet som jag ska på sista intervjun för. Hoppas hoppas... Jag ska träffa ett par chefer till på torsdag så då blir det ett avgörande. Jag eller den andre som är kvar i processen... Hoppas de har vett att välja mig :)
I övrigt, inget nytt. Imorgon ska vi till privata kliniken för att höra om våra chanser att lyckas med IVF. RMC avfärdade ju detta totalt, men nu ska vi höra vad en annan läkare kan tänkas säga om saken. Mest rädd av allt är jag för att börja lipa så snart vi kommer innanför dörren. Jag vet att älskade nog får ta snacket för jag kommer bara gråta om jag måste prata om allt och hur det varit. Jag är nog inte klar med bearbetningen än... MEN det ska bli intressant att höra vad den doktorn säger. Vet knappt om jag själv tror på IVF för vår del, men det kanske hade underlättat lite nu när vi bara har en äggledare. Kanske får vi missfall ändå, men vi tänkte kanske köpa ett par försök för att se, men vi ska ju först höra med doktorn.
Kram
måndag 15 oktober 2012
Besked!
Så, till alla er som har väntat med spänning hela helgen och undrat hur det går med min mens... i lördags kom den. Alltså dog alla små miniförhoppningar om att det var en bebis och nu är vi där vi alltid är. På ruta ett. Mensen vart sen en vecka och jag har ingen aning om varför. Det bara var så. Nu ska vi ha koll på ägglossningen och resten av allt skit. Kul. Verkligen.
/C
/C
fredag 12 oktober 2012
Friday, thank god!
Så var slutet av veckan här, fan vad skönt och ett bra avslut för egen del. Varit på sista intervjun på THE job och det kändes riktigt bra. Tror det är i hamn, men jesus vilken tjänst! Det blir en annan femma kan man ju säga, men härligt att få göra ett karriärsdrag så här i hösten. Jag hoppas hoppas jag får det, men sen får man ju bara hoppas att man kan leverera också. Det blir en hel del mer resor men mestadels inom nordiska länderna. En del till Bryssel och till MIAMI! Känns så otroligt bra! Nu kan jag bara hoppas för jag har redan gjort mitt bästa.
Sen har jag nog glömt att jag fick iväg mitt två sidor långa brev till RMC och hela beskrivningen på hur jag uppfattat vården och där höll jag inte igen. Sakligt och ärligt och därför också ganska hårt eftersom jag tydligen betalar skatt för en jävla skräpvård! MEN, nu när jag satt här hemma och jobbade lite så ringde RMC klinikchef upp mig. Första jag hör från dem sedan feldiagnosen och utomkvedshavandeskapet med tillföljande operation i april tidigare i år. Första gången de ringt! Inte klokt ju, men jag tackade för att han ringde och sa att det gjorde mig glad. Han skulle återkomma med ett skriftligt brev samt prata om fallet med de inblandade läkarna. Härligt! Hoppas de verkligen får en släng av sleven för det var fanimig inte ett ok bemötande. Den där jävla kvinnan alltså. Jag blir helt kall när jag minns tillbaka på våra samtal. Hon var fan inte klok! Men nu äntligen betedde de sig lite värdigt och ringde upp. De kan de ju få ett litet poäng för. Efter samtalet så grät jag en skvätt. Hela RMC historien har verkligen påverkat mig huuur mycket som. Jag blir verkligen helt svag i benen när jag tänker på dem.... fy fan för dom!
MEN, snart öppnar vi vinet här hemma, äter lyxig mat och har det underbart tillsammans, mannen och jag. Ännu ingen mens, men brydde mig inte om att testa idag. Tänkte testa på söndag för då är mensen en hel vecka sen, så är det inget pluss då så kanske jag ska skippa medicinerna, vi får se hur jag känner. Tror bara det är en sen mens och inget annat. Testerna borde ju verkligen ge utslag efter en hel vecka efter BIM kan man tycka för de är ändå väldigt känsliga. Jag använder cb digitaltest dessutom så det är ju ingen tolkningsfråga om streck eller inte heller.
Thats all folks, fin helg till er alla!
Kram
Sen har jag nog glömt att jag fick iväg mitt två sidor långa brev till RMC och hela beskrivningen på hur jag uppfattat vården och där höll jag inte igen. Sakligt och ärligt och därför också ganska hårt eftersom jag tydligen betalar skatt för en jävla skräpvård! MEN, nu när jag satt här hemma och jobbade lite så ringde RMC klinikchef upp mig. Första jag hör från dem sedan feldiagnosen och utomkvedshavandeskapet med tillföljande operation i april tidigare i år. Första gången de ringt! Inte klokt ju, men jag tackade för att han ringde och sa att det gjorde mig glad. Han skulle återkomma med ett skriftligt brev samt prata om fallet med de inblandade läkarna. Härligt! Hoppas de verkligen får en släng av sleven för det var fanimig inte ett ok bemötande. Den där jävla kvinnan alltså. Jag blir helt kall när jag minns tillbaka på våra samtal. Hon var fan inte klok! Men nu äntligen betedde de sig lite värdigt och ringde upp. De kan de ju få ett litet poäng för. Efter samtalet så grät jag en skvätt. Hela RMC historien har verkligen påverkat mig huuur mycket som. Jag blir verkligen helt svag i benen när jag tänker på dem.... fy fan för dom!
MEN, snart öppnar vi vinet här hemma, äter lyxig mat och har det underbart tillsammans, mannen och jag. Ännu ingen mens, men brydde mig inte om att testa idag. Tänkte testa på söndag för då är mensen en hel vecka sen, så är det inget pluss då så kanske jag ska skippa medicinerna, vi får se hur jag känner. Tror bara det är en sen mens och inget annat. Testerna borde ju verkligen ge utslag efter en hel vecka efter BIM kan man tycka för de är ändå väldigt känsliga. Jag använder cb digitaltest dessutom så det är ju ingen tolkningsfråga om streck eller inte heller.
Thats all folks, fin helg till er alla!
Kram
onsdag 10 oktober 2012
... ny dag samma skit
Ingen mens, och negativt gravtest åter igen imorse. Idag är BIM +3 men fortfarande inget. På inrådan från min syster grävde jag igår fram alla mina mediciner. Sprutan satte jag i magen och pillerna gled ner. Tror tyvärr det är så kört så kört. Kan inte tänka annat än att det givetvis inte blir något bra av allt detta tramset. Det är bara något så fel så fel med min kropp. Deppigheten ligger kvar och pyr i mig.
Nästa vecka har vi en tid till den privata kliniken och har jag ingen mens tills dess så ska jag höra med dom vad dom tror och vad jag ska göra. Kanske borde kolla upp det hos KK. Känns lite tramsigt att göra det bara pga att mensen är 3 dagar sen så jag får vänta lite till innan jag åker in där. På kliniken ska vi framför allt utröna om vi kan köpa IVF försök så vi i alla fall får testa detta. RMC har ju sagt att det inte skulle hjälpa oss och ville inte erbjuda det eftersom vi trots allt blir gravida lite ibland, men då betalar jag gärna, så jag som en ren bonus slipper sätta min fot på RMC igen! Det är värt alla pengar i hela världen. 60 000 kostar tre försök, sen tillkommer ju mediciner och lite annat. Sura pengar om det inte skulle fungera, men det är ju såklart värt alla försök i hela världen!
Pratade med älskade igår och kanske tog en plan form. Efter första IVFet ställer vi oss aktivt i adoptionskö. Om då även 2 försöket misslyckas har vi kanske adoption som ett ljus i mörkret. Fan, gråter så fort jag tänker på adoption... vet inte varför, men det ger mig väldigt lite bra vibbar... Vill ju att det ska gå ändå :´( Har någon något peppigt att skriva om adoption?
/C
Nästa vecka har vi en tid till den privata kliniken och har jag ingen mens tills dess så ska jag höra med dom vad dom tror och vad jag ska göra. Kanske borde kolla upp det hos KK. Känns lite tramsigt att göra det bara pga att mensen är 3 dagar sen så jag får vänta lite till innan jag åker in där. På kliniken ska vi framför allt utröna om vi kan köpa IVF försök så vi i alla fall får testa detta. RMC har ju sagt att det inte skulle hjälpa oss och ville inte erbjuda det eftersom vi trots allt blir gravida lite ibland, men då betalar jag gärna, så jag som en ren bonus slipper sätta min fot på RMC igen! Det är värt alla pengar i hela världen. 60 000 kostar tre försök, sen tillkommer ju mediciner och lite annat. Sura pengar om det inte skulle fungera, men det är ju såklart värt alla försök i hela världen!
Pratade med älskade igår och kanske tog en plan form. Efter första IVFet ställer vi oss aktivt i adoptionskö. Om då även 2 försöket misslyckas har vi kanske adoption som ett ljus i mörkret. Fan, gråter så fort jag tänker på adoption... vet inte varför, men det ger mig väldigt lite bra vibbar... Vill ju att det ska gå ändå :´( Har någon något peppigt att skriva om adoption?
/C
tisdag 9 oktober 2012
Ps 2
Ingen mens idag heller. Vad i helvete håller den på med den jäveln *arg så in i bänken*. Kan den bara inte komma så vi kan få vara ifred från oro en jävlaste sekund!!!! Usch så labil jag är... sorry...
Ds
Ds
Bitter
Ett bittert ps. 11 av 19 av de bloggar jag läser har eller väntar barn nu. Glad för er skull såklart, men fan att vi inte tillhör de 11. Känner mig ensammast i hela världen!
ds
ds
Vad händer egentligen med mig?
Jag vet inte vad som är galet, men jag har hamnat i det stora svarta hålet. Det slog till från ingenstans och jag är bara så jävla ledsen, gråtig, nere och otroligt uppgiven. Känner att jag är helt skitzofren och att det pendlar med mycket snabba vingslag. Igår var stora gråtardagen. Jag kom hem från jobbet och grät floder. Fina älskade tröstade så gott han kunde, men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig ganska ensam i detta. Vi är nu inne på tredje året av denna skiten och det känns som jag brister i tusen spillror men att älskade kan sitta på tåget längre utan att ändra något alls. Jag begriper inte det. Han verkar inte vara i behov av någon plan, prata om hur vi ska göra framöver eller något sådant. Det gör att jag känner mig väldigt ensam i att försöka komma på lösningar eller prata om hur vi ska göra framåt i tiden. Jag menar inte att jag vill älta utan snarare ge varandra hopp, men han vill liksom inte prata om det. När han hämtade mig från jobbet började jag parata lite om det i bilen men möttes istället av tvärtystnad. Han sa bara inget alls. Jag började gråta och i det skedet är jag istället lite arg på honom. Kunde han inte mött mina ord? Varför får jag bara tystnad av honom när det gäller detta? Ser han inte att jag gått sönder på vägen? Jag älskar verkligen min man men här hanterar vi verkligen allt olika. Han är lite som sin mor när det gäller detta, dvs locket på. Han berättade ju vår historia för henne i vintras och än har hon inte frågat ETT ORD om saken till oss. Det är liksom som om hon inget visste och det stör mig otroligt. Tycker annars väldigt mycket om min svärmor, men hennes beteende gör mig ont. Hon är dessutom sköterska på KK så hon borde ha MASSOR med bra frågor att undra. Älskade är väl fostrad i den skolan och det är locket på som gäller. Det gör mig ledsen.
Idag gråter jag för minsta lilla. Det är som en ventil som är öppen och tårarna bara kommer. Älskade skulle idag kontakt en privat klinik för att höra om IVF. Jag gick in på klinikens hemsida och läste lite och där stor mycket om den omvårdnad de ger till patienten och mycket om hur varma och mjuka de är med sina patienter. Sitter nu och torkar tårarna av att läsa ordet omvårdnad. Ja, ni fattar. Jag gråter för ingenting och är nog ganska förstörd inuti. Jag blir rörd när jag tänker att någon ens bryr sig om hur jag skulle må och då kommer tårarna omedelbart.
Shit, jag kanske håller på att tappa my marbles och bli galen. Har funderat på att prata med någon proffesionell, men då är mitt krav att de måste varit med om något liknande. Känner verkligen inte för att prata med en psykolog som ens nämner att avslappning är viktigt när man ska göra barn. Då skulle jag nog behöva bli hämtad av polisen och stackars psykologen kanske skulle fått plåster... Inge bra de. Jag orkar inte med någons dumheter just nu så jag kan inte ta risken.
Jaha, det var inte mycket muntert. Gråter nu igen. Helvete, vad är det med mig?
/C
Idag gråter jag för minsta lilla. Det är som en ventil som är öppen och tårarna bara kommer. Älskade skulle idag kontakt en privat klinik för att höra om IVF. Jag gick in på klinikens hemsida och läste lite och där stor mycket om den omvårdnad de ger till patienten och mycket om hur varma och mjuka de är med sina patienter. Sitter nu och torkar tårarna av att läsa ordet omvårdnad. Ja, ni fattar. Jag gråter för ingenting och är nog ganska förstörd inuti. Jag blir rörd när jag tänker att någon ens bryr sig om hur jag skulle må och då kommer tårarna omedelbart.
Shit, jag kanske håller på att tappa my marbles och bli galen. Har funderat på att prata med någon proffesionell, men då är mitt krav att de måste varit med om något liknande. Känner verkligen inte för att prata med en psykolog som ens nämner att avslappning är viktigt när man ska göra barn. Då skulle jag nog behöva bli hämtad av polisen och stackars psykologen kanske skulle fått plåster... Inge bra de. Jag orkar inte med någons dumheter just nu så jag kan inte ta risken.
Jaha, det var inte mycket muntert. Gråter nu igen. Helvete, vad är det med mig?
/C
måndag 8 oktober 2012
...
Sitter på jobbet och inser väldigt klart och tydligt att jag är helt knäckt. Jesus vad dåligt jag har det inombords just nu. Försöker fundera ut hur jag ska orka, men kommer inte fram till hur det ska gå till. Hur ska jag tänka och hur kan jag lugna mig inne i själen? Ingen mens än och det bara känns för hemskt. Mest därför att jag nu väntar missfall snarare än mens. Det är en väldigt stark magkänsla jag har. Jag har ju trots allt varit gravid ett par gånger och nu tror jag det är sådär igen. Jag känner det i sinnet liksom. Trots allt detta så märker nog ingen något här på jobbet. Jag är förklädd och det funkar varje gång. Inuti går jag däremot sönder. Inuti är jag redan trasig. Ser bilder på fb som alla postar på glada barn och familjer med fler än två medlemmar. Orkar inte mer. Vill bara skrika åt alla dessa människor att de ska låta mig vara ifred och ta bort dem på fb. Vill bara vara lika onormal som jag är egentligen och inte låtsas mer. Onormal som inte kan få en familj. Jag känner mig så jävla utanför :´(
/C
/C
Minus
Min jävla kropp alltså. Ok, ingen mens igår. weird. Den skulle ju kommit igår och än är den bara inte här alls och det känns inte så heller. Tagit två gravtest i helgen och båda var negativa, dvs givetvis blir det inga barn denna gången heller. Men va fan händer med min mens då? Jag har haft ont i magen, dragningar i sidorna och lätt illamående i flera dagar (har inte spytt dock). Dessutom uteblev mellanblödningen denna gången vilket det endast gjort när jag plussat.
Ärligt så tror jag att jag är gravid, men det har redan skitit sig (varav gravtestet är negativt) vilket leder till att det om typ en vecka kommer börja blöda och då är det ett mycket tidigt missfall nr 6 istället för min vanliga mens. Nåt är på tok i alla fall. Skit i helvetet!!!!!! Vafan, min mens har jag i alla fall kunnat lita på kommer dag 27 utan undantag. Nu är det vajsing på det också. När mensen inte kom i söndags sken jag upp lite, men blev så in i helvete nedslagen av ett minus att hälften hade räckt till en hel arme.
Jag är så trött och så ledsen. Jag vet att jag tidigare sagt att jag hatade att jag hoppades så, men nu börjar verkligen hoppet tryta och jag har börjat inse att det var just det eländiga hoppet som hållit mig flytande många av de sorgsna dagarna. Nu börjar jag känna att det nog inte blir nåt alls, någonsin. Jag har börjat slicka mina sår och känner inte längre att hoppet är så starkt som det tidigare varit. Jag känner istället att jag tappat gnistan vilket är så sorgligt och skrämmande. Behöver jag säga att det gråtits mycket i helgen? Nä, tänkte väl det. Nu sitter jag på jobbet och livet måste fortsätta i sin gilla gång antingen jag orkar eller ej. Jag får koppla på mitt tomma skal och bara vara. Det har jag lyckats med många gånger förr och det är mer en vana än något annat, men det svider så i hjärtat. Jag är inte längre allt jag varit förr. Jag känner mig verkligen halv.
/C
Ärligt så tror jag att jag är gravid, men det har redan skitit sig (varav gravtestet är negativt) vilket leder till att det om typ en vecka kommer börja blöda och då är det ett mycket tidigt missfall nr 6 istället för min vanliga mens. Nåt är på tok i alla fall. Skit i helvetet!!!!!! Vafan, min mens har jag i alla fall kunnat lita på kommer dag 27 utan undantag. Nu är det vajsing på det också. När mensen inte kom i söndags sken jag upp lite, men blev så in i helvete nedslagen av ett minus att hälften hade räckt till en hel arme.
Jag är så trött och så ledsen. Jag vet att jag tidigare sagt att jag hatade att jag hoppades så, men nu börjar verkligen hoppet tryta och jag har börjat inse att det var just det eländiga hoppet som hållit mig flytande många av de sorgsna dagarna. Nu börjar jag känna att det nog inte blir nåt alls, någonsin. Jag har börjat slicka mina sår och känner inte längre att hoppet är så starkt som det tidigare varit. Jag känner istället att jag tappat gnistan vilket är så sorgligt och skrämmande. Behöver jag säga att det gråtits mycket i helgen? Nä, tänkte väl det. Nu sitter jag på jobbet och livet måste fortsätta i sin gilla gång antingen jag orkar eller ej. Jag får koppla på mitt tomma skal och bara vara. Det har jag lyckats med många gånger förr och det är mer en vana än något annat, men det svider så i hjärtat. Jag är inte längre allt jag varit förr. Jag känner mig verkligen halv.
/C
fredag 5 oktober 2012
Fredag
Idag försöker jag dämpa min sorg med att fundera på gårdagens inlägg. Av 300 par som deltagit i studien har 150 barn fötts och ytterligare 40 är gravida! Den statistiken jämför jag då med att jag som har haft 5 missfall har 75% risk att få ytterligare ett missfall. För mig är ju detta ljuv musik. Oj vad jag nu hoppas att få åka dit för undersökning så fort som möjligt. Sen måste vi ju då också få ett pluss som stannar, men jag litar på Lennart känner jag ;) Tänk om denna stundens glädje kan trolla bort klumpen i magen jag har inför söndagens test. Jag tror faktiskt det kommer vara ett minus så det blir nog inget missfall innan jul i alla fall. Om jag mot all förmodan skulle få ett pluss på söndag är jag tämligen säker på att det redan gått åt skogen eftersom jag inte känner något alls i kroppen. Känner mig precis som vanligt och det tror jag inte jag kommer göra den dagen det lyckas! Det är en känsla jag har och de brukar stämma. Tyvärr många gånger.
Annars är det helg och jag och älskade ska äta god middag (gös i vitt vin) och massor med vin till m aten såklart! Som jag har längtat.
Förresten så var jag på jobbintervjun i veckan och jag är vidare! Tjoho! Det gick verkligen jätte bra och jag kände mig riktigt självsäker. De borde faktiskt ge mig jobbet. Jag ska till Köpenhamn och träffa chefen :) Det blir på engelska, men det är inget jag oroar mig över. Jag är ganska säker på min engelska faktiskt :))))
Om jag får jobbet så har jag en dröm.... jag skulle vilja köpa en fin ring en dag. En sån där som bara är så så fin och glittrar lite. Min vigselring är utan stenar eftersom jag vill kunna ha den i en aktiv vardag varje dag, men det kunde ju vara kul att ha något lite mer exklusivt att ta på fingret ibland. Min dröm är denna:
Annars är det helg och jag och älskade ska äta god middag (gös i vitt vin) och massor med vin till m aten såklart! Som jag har längtat.
Förresten så var jag på jobbintervjun i veckan och jag är vidare! Tjoho! Det gick verkligen jätte bra och jag kände mig riktigt självsäker. De borde faktiskt ge mig jobbet. Jag ska till Köpenhamn och träffa chefen :) Det blir på engelska, men det är inget jag oroar mig över. Jag är ganska säker på min engelska faktiskt :))))
Om jag får jobbet så har jag en dröm.... jag skulle vilja köpa en fin ring en dag. En sån där som bara är så så fin och glittrar lite. Min vigselring är utan stenar eftersom jag vill kunna ha den i en aktiv vardag varje dag, men det kunde ju vara kul att ha något lite mer exklusivt att ta på fingret ibland. Min dröm är denna:
torsdag 4 oktober 2012
Desperat
I desperat jakt att få hjälp med våra missfall och graviditeter har jag nu fått nys om något. Det görs en studie på upprepade tidiga missfall på Södra Älvsborgssjukhus av en Lennart Blomqvist. Shit! Det stämmer ju helt in på oss! En bit att resa i så fall, men vad gör man inte! Hur som så ringde jag deras gynmottagning och frågade vart jag skulle vända mig och det verkar som de kan ta emot oss i studien! De har fått jättefina resultat och många har fått sina efterlängtade barn i samband med studien. Jag trodde hon skulle garva i luren och verkligen inte att vi kunde vara aktuella. Jag tror de söker ytterligare 100 par.... Så min bloggläsare S, hör med dom!!!! Hör av dig om du inte hittar det på nätet, men ring gyn på det sjukhuset så vet de vad du talar om.
Kram <3
Kram <3
tisdag 2 oktober 2012
Pest eller kolera
På söndag kommer jag inte vara glad. Det är en dag som tornar upp sig i horisonten och jag stretar emot allt vad jag har för att slippa komma dit. Det är testdagen. Blir det ett minus blir det pest och blir det ett pluss blir det kolera. Ibland undrar jag varför vi håller på med detta. Förmodligen längtar vi efter ett barn så jävla mycket att det bara måste vara värt det. Jag känner tyvärr bara att det tär otroligt mycket på mig, och på oss också. Jag vet att min sorg på söndag kommer att påverka älskade. Jag vet att det blir en mögdag. Oavsett utgången så kommer det bli en dag jag inte vill uppleva. Vi har bestämt oss för att försöka planera in nåt kul den dagen så vi kan hålla oss sysselsatta i alla fall. Jag vill ju inte att vi ska sitta i mörkret och gråta hela dagen. Det skulle inte göra oss gott på något vis. Det är viktigt att vi gör något istället så vi inte fastna hemma med tårarna i sängen hela dagen och sörjer oss fördärvade.
Jag älskar verkligen min man, men oj vad rädd jag är för hur denna tiden ska påverka oss i det långa loppet. Visst, vi är starka tillsammans, men vi står under en stor press också. Pressen gör ibland att känslorna bor på utsidan av kroppen och är allt för lätta att råka stöta till. Ingen person är sitt bästa jag när stressen och oron har en så stor plats i vardagen.
Kram
Jag älskar verkligen min man, men oj vad rädd jag är för hur denna tiden ska påverka oss i det långa loppet. Visst, vi är starka tillsammans, men vi står under en stor press också. Pressen gör ibland att känslorna bor på utsidan av kroppen och är allt för lätta att råka stöta till. Ingen person är sitt bästa jag när stressen och oron har en så stor plats i vardagen.
Kram
måndag 1 oktober 2012
...
Här händer det inte så mycket just nu så jag har egentligen inget att skriva. Denna veckan ska jag på jobbintervjun, spännande. Det får mig att känna mig levande och jag mår bra av att tänka på det. Det får mig att inse hur mycket det finns i livet som jag bryr mig om. Hur mycket "mamma" jag än skulle bli i mina dar, så är jag inte sån som endast lever för en sak. Det finns många saker! Karriären är inte alls oviktig och tillsammans med min relation till älskade är det stora ingredienser i min vardag. Det finns även andra saker som skulle väga tungt om jag någonsin får barn. Detta betyder såklart inte att jag längtar mindre efter barn än någon som menar att deras barn är deras livs mening. Inte alls. Jag är bara inte så. Någonstans tror jag också att min relation till älskade är otroligt viktig. Jag lever i tanken att ett barn kommer till oss och inte ett barn ersätter oss. Ledsen att jag tjatar detta, men detta med att barn skulle vara livets hela mening känns så stenåldrig och jag har hört och sett den lite var stans på sistone. Det är verkligen inte "jag" och det kommer det aldrig bli. Självklart ändrar inte detta hur mycket man älskar sina barn. Jag skulle älska de så mycket att jag skulle vilja lära dem om just hur mycket viktiga saker som finns i världen och att världen aldrig är begränsad! Det tycker jag är kärlek det! Kvinnor som blir mammor i hela sitt väsen efter att fött sina barn tycker jag gör barnen en viss björntjänst. Detta är såklart en känslig fråga så den får plantera sig här på bloggen. Det känns ju skönt att man här får uttrycka sig som man vill utan att trampa dessa känsliga morsor på tårna... ni som blev trampade på, kanske någonstans förstår ni min sida av saken också. Nej, jag har inga barn så jag vet säkert inget om saken, men detta är min åsikt och ståndpunkt.
Kram
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)