Jag vet inte vad som är galet, men jag har hamnat i det stora svarta hålet. Det slog till från ingenstans och jag är bara så jävla ledsen, gråtig, nere och otroligt uppgiven. Känner att jag är helt skitzofren och att det pendlar med mycket snabba vingslag. Igår var stora gråtardagen. Jag kom hem från jobbet och grät floder. Fina älskade tröstade så gott han kunde, men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig ganska ensam i detta. Vi är nu inne på tredje året av denna skiten och det känns som jag brister i tusen spillror men att älskade kan sitta på tåget längre utan att ändra något alls. Jag begriper inte det. Han verkar inte vara i behov av någon plan, prata om hur vi ska göra framöver eller något sådant. Det gör att jag känner mig väldigt ensam i att försöka komma på lösningar eller prata om hur vi ska göra framåt i tiden. Jag menar inte att jag vill älta utan snarare ge varandra hopp, men han vill liksom inte prata om det. När han hämtade mig från jobbet började jag parata lite om det i bilen men möttes istället av tvärtystnad. Han sa bara inget alls. Jag började gråta och i det skedet är jag istället lite arg på honom. Kunde han inte mött mina ord? Varför får jag bara tystnad av honom när det gäller detta? Ser han inte att jag gått sönder på vägen? Jag älskar verkligen min man men här hanterar vi verkligen allt olika. Han är lite som sin mor när det gäller detta, dvs locket på. Han berättade ju vår historia för henne i vintras och än har hon inte frågat ETT ORD om saken till oss. Det är liksom som om hon inget visste och det stör mig otroligt. Tycker annars väldigt mycket om min svärmor, men hennes beteende gör mig ont. Hon är dessutom sköterska på KK så hon borde ha MASSOR med bra frågor att undra. Älskade är väl fostrad i den skolan och det är locket på som gäller. Det gör mig ledsen.
Idag gråter jag för minsta lilla. Det är som en ventil som är öppen och tårarna bara kommer. Älskade skulle idag kontakt en privat klinik för att höra om IVF. Jag gick in på klinikens hemsida och läste lite och där stor mycket om den omvårdnad de ger till patienten och mycket om hur varma och mjuka de är med sina patienter. Sitter nu och torkar tårarna av att läsa ordet omvårdnad. Ja, ni fattar. Jag gråter för ingenting och är nog ganska förstörd inuti. Jag blir rörd när jag tänker att någon ens bryr sig om hur jag skulle må och då kommer tårarna omedelbart.
Shit, jag kanske håller på att tappa my marbles och bli galen. Har funderat på att prata med någon proffesionell, men då är mitt krav att de måste varit med om något liknande. Känner verkligen inte för att prata med en psykolog som ens nämner att avslappning är viktigt när man ska göra barn. Då skulle jag nog behöva bli hämtad av polisen och stackars psykologen kanske skulle fått plåster... Inge bra de. Jag orkar inte med någons dumheter just nu så jag kan inte ta risken.
Jaha, det var inte mycket muntert. Gråter nu igen. Helvete, vad är det med mig?
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar