Ingen mens, och negativt gravtest åter igen imorse. Idag är BIM +3 men fortfarande inget. På inrådan från min syster grävde jag igår fram alla mina mediciner. Sprutan satte jag i magen och pillerna gled ner. Tror tyvärr det är så kört så kört. Kan inte tänka annat än att det givetvis inte blir något bra av allt detta tramset. Det är bara något så fel så fel med min kropp. Deppigheten ligger kvar och pyr i mig.
Nästa vecka har vi en tid till den privata kliniken och har jag ingen mens tills dess så ska jag höra med dom vad dom tror och vad jag ska göra. Kanske borde kolla upp det hos KK. Känns lite tramsigt att göra det bara pga att mensen är 3 dagar sen så jag får vänta lite till innan jag åker in där. På kliniken ska vi framför allt utröna om vi kan köpa IVF försök så vi i alla fall får testa detta. RMC har ju sagt att det inte skulle hjälpa oss och ville inte erbjuda det eftersom vi trots allt blir gravida lite ibland, men då betalar jag gärna, så jag som en ren bonus slipper sätta min fot på RMC igen! Det är värt alla pengar i hela världen. 60 000 kostar tre försök, sen tillkommer ju mediciner och lite annat. Sura pengar om det inte skulle fungera, men det är ju såklart värt alla försök i hela världen!
Pratade med älskade igår och kanske tog en plan form. Efter första IVFet ställer vi oss aktivt i adoptionskö. Om då även 2 försöket misslyckas har vi kanske adoption som ett ljus i mörkret. Fan, gråter så fort jag tänker på adoption... vet inte varför, men det ger mig väldigt lite bra vibbar... Vill ju att det ska gå ändå :´( Har någon något peppigt att skriva om adoption?
/C
Hej!
SvaraRaderaLäser din blogg och lider med dig/er. Vi har inte riktigt samma problem utan vi blir inte gravida över huvudtaget. Men likväl lider vi ändå. Känner igen mig i mycket du skriver.
Min man vill inte ens prata om adoption. Han blir bara ilsk varje gång och tycker att jag stressar och att vi ska ta en sak i taget. Men allt tar sådan tid hela tiden i den här processen och jag känner pressen av att åren glider iväg. Skulle vara skönt tycker jag att ställa sig i adoptionskön bara för att ha det att falla tillbaka på. Då har man ju något kvar ifall det inte går vägen biologiskt. Det känns inte som mannen vill adoptera egentligen. Vi får se hur det blir framöver. Hoppas du ser något ljus i tunneln snart. Kram!!
Hej,
SvaraRaderaDet är kanske lite manligt och kvinnligt, men också frustrerande. Det bidrar ju också till att man blir lite ensam i just adoptionssamtalet. Enligt en mycket vis person i min närhet (syrran) så sa hon att man som kvinna nog är lite snabbare att tänka framåt i sådana lägen som tjej. Man är som tjej snabbare att planera, kanske för man har lite mer fysiskt påverkats av alla försök och vill därför hitta en lättare väg än att gå igenom fler prövningar fysiskt. Kanske har männen svårt att föreställa sig exakt hur jobbigt det är med hormoner, missfall och äggplock även om de står med bredvid hela tiden. Det är trots allt inte deras kroppar som påverkas även om de verkligen lider med oss.
Hoppas det går bra för er framöver och att det blir ett barn riktigt snart. Tack för din kommentar. Ensam är man ju inte märker jag :)
Kram!