Så vart det tisdag. Har inte haft någon blogglust på sista tiden, men nu mår jag lite svajigt igen så nu känns det skönt att skriva en stund. Jag är inte helt ledsen eller superknäckt, men känner mig för tillfället ganska uppgiven. Känns bara som att det aldrig kommer gå. Det är ju en känsla som gör mig ledsen iofs, men det är klart hanterbart. Vi ska ju igång med IVF innan årsskiftet och det är verkligen med blandade känslor. OM vi får ett pluss och sen ett missfall så är ju detta en mardröm. Det är ju samma resultat vi får utan IVF så det känns som värsta tänkbara och kostar dessutom pengar. Då vet jag inte hur vi gör. Det är så uppenbart något fel på mig och det är jobbigt. Tyvärr kommer vi väl få ge det fler försök än ett, men om vi får samma resultat som när vi försöker själva blir jag nog sjukt ledsen och besviken.
Fem missfall. FEM! Pallar fan inte fler... eller, jo, det gör jag väl, för det är det vi kör på. Att vi just pallar fler. Annars skulle vi ju gett upp skulle jag tro. Risken för fler missfall är ju överhängande med vår bakgrund.
I övrigt vill jag säga grattis till min vän L som har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Kanske läser du detta och då vet du att jag menar det jag säger... DU är inte som andra. JAG är glad för er skull. NI blir fantastiska föräldrar. Tack för din omtanke igår när du berättade nyheterna! Det kommer bli jätte bra och jag vill vara med er på turen. Lovar att jag kommer vara ärlig när jag orkar och inte. Om det ibland blir svårt så kommer jag berätta det.
Kram
Jag förstår att du misströstar, och jag önskar att jag kunde säga något för att det ska kännas bättre. Jag önskar av hela mitt hjärta att ni lyckas snart! Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, jag har aldrig varit i din situation, jag har aldrig fått missfall. Men jag har längtat efter barn och varit väldigt uppgiven och deprimerad. Men vi hade tur. Vi försökte bara i 1,5 år och behövde inte gå så långt som till ivf, det räckte med pergotime. Nu har vi två barn varav det ena kom till på naturlig väg, vilket var en stor chock. Men välkommet såklart.
SvaraRaderaJag vill bara säga, ge inte upp även om det känns hopplöst! Det är värt väntan, även om det känns jättejobbigt när man är där.
Jag antar att du inte har hört något om jobbet än, vilket känns jättetråkigt. Men jag håller tummarna för dig även där såklart! Själv fick jag tag på chefen idag, men hon var stressad så jag fick inte fram något alls om mig själv, vilket var själva syftet med samtalet. =( Men jag fick i alla fall veta att de börjar kalla till intervjuer i slutet av nästa vecka, så om jag inte har hört något veckan efter det så borde det vara kört. Skönt att ha något datum att förhålla sig till i alla fall.
Stora kramar från mig!
Tack snälla. Jag försöker tänka att det kunde gå trots att det ser så jävla hopplöst ut, men det går bara inte. Kan liksom inte se förbi hur det blir varje jäkla gång. Det är bara en sak som går att föreställa sig och det är hur det INTE går. Försöker tänka lite som en idrottsman och se segern, men det funkar inte :(
SvaraRaderaJobbet har jag inget hört om än så min teori om att det går till den andre finns kvar. De skulle höra av sig denna veckan, men jag tror jag vet hur det blir ändå så det är jag beredd på. MEN, provar man inte så vet man heller aldrig :) Kul att du väntar på intervju!!! Hoppas du får gå och att du sen kammar hem hela skiten :) Tror det är jätte bra att ringa och kolla lite. Då vet de att du är på hugget!
Kram
Hej! Läser ibland dina inlägg och känner ofta igen mig. Inga missfall i bagaget men däremot två långa år av barnlöshet som verkligen kan vara helvetet på jorden. Nu har vi dragit igång med IVF och kanske ruvar jag på ett fint embryo just nu. Har så sakteliga börjat känna hopp från att tidigare bara kännt hopplöshet. Har gått hos en terapeut ca 7 gånger och för mig har det varit till stor hjälp så ville tipsa dig om det. Jag mailade min klinik och frågade om tips till någon och kom då i kontakt med henne jag har idag. Som har erfarenhet av vilken sorg och kris som det innebär att drabbas av barnlöshet. Det kostar visserligen en slant men jag ser det som en investering i mig själv och min relation...
SvaraRaderaHej och tack för din kommentar. Vi har pratat mycket om att prata med en terapeut, men aldrig riktigt kommit dit. Jag har inte haft lust att ta erbjudandet från RMC eftersom de varit så dåliga mot oss så då hade det fått vara på egen "dyr" hand. Men jag tror nog det är bra. Vet egentligen inte varför det inte blivit av. Fler missfall skulle kanske få mig att ta tag i det.
SvaraRaderaJobbigt för er med era två år, men OJ så spännande att du nu ruvar. Hoppas ju innerligen det går bra! Det får man nog bara förutsätta istället för att fundera för mycket på om det inte går, men jag fattar att det är nervöst och svårt. Kommer själv vara ett jävla nervvrak :$
Tack för att du delade med dig. Det vi går igenom är sannerligen en kris och enorm sorg. Missfall eller bara inget pluss, samma sorg! Vi som är här vet det många andra aldrig kommer att förstå.
Kram och STÖRSTA lycka till!