... älskades spermatest var bra! Man kunde ju tro att det var en god nyhet, men det är lite både ock faktiskt. Skönt att vi slipper någon donation på den biten såklart, men det stör mig OERHÖRT att det verkar finnas 0 fel på oss. På något vis hade det ju varit skönt att veta vad som är fel (för nåt e det) så man kunde lösa skiten. Ju fler saker som är så jävla bra med oss gör mig mer och mer less. Det är som ett gapflabb (skratt på skånska) i huvudet på mig och ett jävla hån varje gång vi får fler sådana "goda" nyheter. Jag känner också hur fler och fler fingrar pekar på mig och att det är min kropp som det är fel på... Det enda som återstår är ju typ mina ägg, slemhinna eller något immunrelaterat som tar död på fostrena i förtid.... Det är ju nåt med mig alltså :´(
/C
Hej! Jag känner så väl igen mig i vad du skriver. Jag har fått ett till missfall sen jag kommenterade här senast. Vi är uppe i fyra nu. Det är svårt att acceptera att läkarna inte hittar ngt fel, för ngt fel är det ju... det tror jag precis som du. Framtiden känns oviss. Tungt att planera nytt försök eftersom man samtidigt planerar för ett nytt missfall. Jobb, resor m.m. är så svårt att kombinera med missfall och all sorg det innebär. Kram /M
SvaraRaderaHej! Beklagar missfallet, så himla tråkigt och jag förstår exakt hur du känner! Vi som har detta bekymret måste alltså planera in när vi ska försöka, när vi ska få missafall och när vi sen ska hinna sörja skiten. Måste nog säga att det är det värsta av allt! Kunde aldrig ens föreställa mig att det kunde bli en sån här karusell kring detta. Många tror kanske att det bara är att boka resor och dyl för man har ju inga barn, men så funkar det verkligen inte. Planeringen är a och o för att man ska orka. Det blir allt för traumatiskt att sörja och blöda när man är borta i annan miljö. Det är nog väldigt få människor som förstår denna biten...
SvaraRaderaBe strong girl!
Kram