Hej,
Kom inte på en klämmig rubrik men känner att jag vill skriva av mig ändå... det är ju min blogg så det får jag ju så mycket jag vill :) så skönt!
Blev så glad igår, tänk att jag har en första bloggintresserad! Tjoho och välkommern till Längtan. Tråkigt bara att det är så många av oss som går igenom svåra tider gällande det gemensamma "problem" vi sitter på. Känner verkligen igen mig i det ovan nämnd blogg går igenom just nu. Det är så jag känt efter varje missfall. Hemskt att erkänna... men jag tappade faktiskt nästan livslusten. Frågan på "Vad är då meningen med livet" drev mig ner i ett hål och jag såg ingenting där nere. Varken lycka eller knappt sorg till och med. Jag drabbades av en enorm likgiltighet. Nu när vi försöker igen är jag så rädd för den känslan. OM det blir fler missfall så VET jag att den känslan kommer... för det gör den varje gång. En vän till mig som också haft ett missfall kände inte igen den så det kanske är lite olika det där.
Nu ska jag få mens i helgen om inget gått som det ska (detta förutsätter jag då jag inte känner något på g i kroppen). OM jag inte får mensen så vet jag en som blir orolig... fan att man ska känna på det viset. OM jag får mensen så blir jag ju ledsen för att det verkar ha hakat upp sig i min kropp och att det inte fungerar längre. Its a loose loose again :(
Såg TVserien igår på SVT, behöver ju ingen närmre beskrivning. Jag led med Elida. Tycker det är jätte svårt att titta. Jag blir så ledsen och ytterligare orolig. När jag hör om 17 försök av diverse slag... min älskade som satt hos mig i soffan verkade lite förvånad. Att det kan gå så långt! Detta har ju jag vetat hela tiden så som jag läser på nätet i tid och otid, men det var nog lite nyheter för honom. Oavsett om jag blir låg av serien så är det ju bra att de lyfter detta till samtal. Vet bara inte om jag uppskattar kollegornas diskussioner som kommer som ett brev på posten dagen efter när de bara helt ytligt "tycker till" om programmet.
Man är verkligen som en halv människa i en hel människas kropp. Det är helt enkelt lite tomt inuti att vara jag just nu.
Kram
Tack för välkomnandet!!
SvaraRaderaMan vill ju inget hellre än att bli gravid igen, men hjälp vad rädd jag kommer att vara. Jag kommer inte kunna lita på ett positivt graviditetstest då jag den här gången fick ett stort plus flera dagar efter att embryot var dött.
Vi måste kämpa 'ven om det just nu känns segt.
Ja, visst är det dubbelt! Man vill så gärna lyckas men är givetvis rädd. Tänkte på det i SVT serien igår när barnmorskan sa till Elida att "hon skulle föröka inte tänka på det varje sekund"... Efter 17 försök och tidigt gravid... är det ens möjligt? Klart hon måste varit jätte rädd. Efter det man går/gått igenom så vet man liksom alltför väl hur illa det känns när det går fel.
SvaraRaderaHoppas du reser dig snart igen, ta en dag i taget, det ska gå!
Jooo... Jag var jätterädd. Sedan började jag blöda. Och blev ännu mer skiträdd. Först sista månaden av den graviditeten hade jag lugnat ned mig lite.
SvaraRaderaMen när man tänker "17 försök" får man mer panik än vad som kanske är rimligt. Som singel har jag inte gjort ett enda hemförsök. Inseminationerna var liksom istället för att försöka hemma. 11 inseminationer var ändå i överkant. Jag borde ha stoppat efter 6 ostimulerade och 3 med stimulering eller nåt sånt... men det var svårt att släppa öppen donator. Sedan följde 4 IVF'er innan jag blev gravid efter 1,5 embryodonation...
Och nej... även om jag vill lita på graviditetstest kommer jag nog ha svårt med det i framtiden. Jag kommer inte ens lita på finfina ultraljud i vecka 13. Men jag tror jag kommer hoppas också. Samtidigt.
Efter dina 17 försök och sen "inte tänka på det varenda sekund". Jo vars, säkert lättare sagt än gjort tänkte jag.
SvaraRaderaMen frågan är ju också när "borde" man stoppa sina försök. Jag kommer säkert att stånga mig blodig i detta om det så ska till. Ok, 17 försök är mycket MEN, det är väl egentligen lika troligt att det funkar på försök 18 som på försök 9 eller så?
Och jämfört med att man säger att hemförsök är helt normalt om det tar ett år och då har man ju flera chanser per ägglossning att träffa rätt. I sånt fall är ju inte 17 försök så många...
Ja, det får helt enkelt bli att man märker hur mycket man orkar bära, och här är vi alla tydligen väldigt starka tycker jag :)
Ps: Tack för kommentarer! Jag tycker det är så mycket mindre ensamt att få ventilera och höra andra! Tack :)
SvaraRadera