Hej,
Är det ok att leva genom andra och hur länge kan man göra det tro? Innan man blir galen och ser det svarta hålet i vitögat det vill säga? För till sist blir man nog galen och tappar allt förnuft och jag fasar för det uppvaknandet. Jag läser ju en del bloggar i ämnet, ibland fler och ibland färre. Just nu läser jag lagom många skulle jag säga. Lagom många för att jag ska orka leva i en hyfsad vardag med lagom mycket glädje. Jag har märkt att jag lever lite genom dessa bloggar istället för i min egen oro om varför det inte går för oss. När jag läser en blogg där man plussat efter många års försök blir jag så glad för deras skull att det nästan, för en mikro sekund, känns som det var vi som lyckades. Sen blir jag ledsen om jag påminner mig om att vi står kvar där vi stått ett bra tag. Inga äggplock i horisonten att se fram emot, inga IVF försök eller ruvande för vår del. INGET. Efter att jag känt glädje i en mikrosekund blir jag i regel ledsen och orolig igen, men den där mikrosekunden är så härlig... värd att leva för kanske? På så vis undrar jag om det är ok att leva genom andra, för just nu är det så jag lever för att få lite positiv energi.
Morgonfikat på jobbet idag var svår. Två mammor i min enhet pratar om hur stolta de var när de var gravida med magen och sånt. Jag vill spy där och då i min kaffekopp och skrika: -Faaan vilka ruttna liv ni levt om ni tror det är ALLT här i världen. De som inte har barn lever faktiskt också! Varför tycks alla småbarnsföräldrar missa det? Kanske för att de kan. Kanske för att de kan dra det där kortet ur rockärmen och säga: -"Jag som mamma vet något som inte du vet, HA".
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar