Varför får man så många missfall?

Ja, det är ju givet en fundering jag har och har haft ett tag och så fick jag en kommentar som handlade om hjärtformad livmoder alt. delad livmoder. Det är något jag inte hört något om när jag varit på undersökningar. Undrar om det kanske kunde vara något sådant? Jag har ju varit på såååå många ultraljudsundersökningar samt genomfört en titthålsoperation när de tog bort en ledare. Vid det tillfället tittade de på den andra ledaren och även runt om lite skulle jag tro, men jag hörde inget om livmodern i det läget. Vet någon hur man upptäcker en avvikande form på livmodern? Borde de ha sett detta redan eller ska man fråga specifikt om de kan titta efter hur formen på livmodern är?

Fasen vad bra det är med en blogg! Tips och råd är verkligen GULD!

Kram

Löfte kanske?

Ok, OM vi skulle bli gravida och kanske eventuellt en dag se ett levande foster på VUL och kanske möjligtvis vara gravida i sisådär 40 veckor så inser jag ju också att den tiden kommer vara orolig och läskig ganska länge innan man kanske typ eventuellt kommer kunna slappna av. Då är det inga fler kanske eventuellt. Nä, för då lovar jag mig själv att börja fördriva tiden med annat pyssel så jag skulle kunna slappna av. Jag kommer då fixa symaskinen och börja sy!!!! Kan ju erkänna att jag aldrig riktigt sytt nåt förr så det skulle ju varit en utmaning vill jag lova. Jag har egentligen INGET tålamod och jag vet hur jag kan bli om maskinen skulle strula. Svetten börjar sippra ur skinnet, andningen hamnar högt upp i bröstet och röda flammor bor utanpå mitt skinn. Slänger skiten i en hög och vägrar plocka upp det igen. Allt detta ska övervinnas :) Vet inte varför det känns som en bra ide, men det är ett infall som jag ska försöka hålla mig till. Kanske eventuellt kunde den aktiviteten göra mig gott. Kanske i alla fall, men helt oklart varför  ;)

 Trevlig helg!

Pressen

Usch... kände mig just väldigt pressad av mina egna tankar och förväntningar. Kände helt enkelt att det bara MÅSTE gå nästa gång. Och det vet vi alla som är i min situation att det inte alls behöver vara på det viset... fy. Jag har ju läst mycket om andra som fått missfall och de allra flesta får ju barn efter sisådär 3-4 missfall. Det hör inte till vanligheterna att få fler än 5 missfall, men jag är ju en av dem! Går det inte nästa gång så har jag haft 6 osv... ni fattar stressen. Oddsen minskar för varje gång och det känns tungt! Fy fan. Just nu är jag inne i pausmode och har inte varit så väldigt orolig, men nu kom det tillbaks lite... OM jag får ett pluss igen, hur ska jag orka? Hur ska jag kunna gå på toaletten utan att gråta av rädsla att se blod på pappret? Hur ska jag orka ett VUL till? Jag kan erkänna att jag inte ens kan föreställa mig det. Funderade på att gå till en privat klinik på ett tidigt VUL i så fall men vad hjälper det? Ett dött foster är ju lika dött där som hos RMC. Jag önskar jag kunde få ett svar på vad som felar mig.... usch, nu kommer tårarna...

/C

Störigt

Det finns lite som stör mig... här kommer det. :)

Jo, innan operationen och allt som rasade samman, hade jag påbörjat ett ganska intensivt tränings- och kostprogram. Detta påbörjades efter årsskiftet och skulle ge mig bra möjligheter att inför bröllopet i aug vara på topp. Det var en bra och realistisk plan. Men, så hände ju allt som inte skulle hända i våras. Missfall och utomkveds, operation och läkningstid. Givetvis genererade detta en paus i träningen och orken fanns inte på ett bra tag. Alltså sket sig mina planer inför bröllopet och formtoppen jag då skulle vara i. Denna gången var det bröllopet som var målet, men jag kan ju erkänna att detta drabbat mig varje gång jag fått ett missfall och det är ju så SÅ störigt. Man bygger upp bilder, planer, scheman och matsedlar och så säger det bara poff. Allt är borta och jag orkar inte ens promenera på flera veckor! Det låter kanske som petitesser men det är riktigt påfrestande faktiskt. Jag tappar liksom fotfästet helt för ett tag och sen måste jag verkligen kämpa mig tillbaka. VARJE GÅNG! Ni vet ju själva hur jobbigt det kan vara att komma igång med just träning. Ibland är det det svåraste steget. Här är jag nu igen. Nu ska jag komma igång IGEN. Efter bröllopet blir det nytt kort, nya pass, ny träningsstrategi och nya matsedlar. Jag kan ju erkänna att det nu börjar kännas lite motigt. Nångång just efter jag kommit igång är det helt säkert dags igen. Vi blir gravida och det börjar blöda. Början på slutet, än en gång. Det känns nästan dumt att ens börja igen. Hopplöst liksom. Jag känner nästan för att ge upp det där bara för det är så satans svårt att avbryta och sen börja om igen ett par månader senare. Jag kommer försöka en gång till med träningen men det är ju löjligt när man sett hur det gått de senaste 2 åren med ett antal avbräck i rutinen. Ytterligare försvårande att ge upp är ju också att detta med träning och kost blivit min livlina. Varje gång den dras från mig ökar ju det svarta hålet som kommer efter missfallen. Det blir liksom ytterligare en faktor att handskas med. Jag vill verkligen inte påstå att jag är särskilt vältränad, men det är något jag ofta funderar på och jag har ju trots allt mål jag vill uppnå. Jag vill fan inte bli avbruten igen. Det är som sagt en livlina för mig...

Kram

  

Bra saker

Trots allt jag är ledsen för och tycker är överväldigande så finns det bra saker också såklart. Bra saker som gör att jag känner mig extremt lyckligt lottad. Jag känner mig själv så väldigt mycket bättre idag än vad jag tidigare gjort. Jag vet vad jag orkar och var min gräns går och jag utmanar inte gränsen så jag mår dåligt. Jag har blivit bra på att stanna innan gränsen är nådd. Detta känns väldigt användbart även för andra saker i livet än denna fajten som är nu med barnlöshetsskiten. Jag känner också en extrem lycka kring att jag har världens bästa man. En man som jag kan lita på i vått och torrt och som jag kan berätta alla känslor för! Jag och min man har blivit ett riktigt starkt par tillsammans i och med detta som nu varit. Jag kan se hur det skulle kunna ha blivit just tvärt om och vi skulle kunna ha ha glidit isär (för det händer ju många par det också) men inte för oss. Vi är starkare än någonsin och det känns underbart. Ibland tänker jag att även om det nu mot förmodan aldrig skulle bli barn så har jag ju det underbart med min man och vårt liv. Jag är helt enkelt lyckligt lottad och någonstans i alla sorgliga känslor så känner jag att jag också blivit starkare. Inte endast nedbruten utan också något annat. Något bra. Visst skulle jag blivit otroligt ledsen vid ytterligare ett missfall, verkligen, tro inget annat. Men ändå så vet jag att jag klarar det. Det bara går helt enkelt. Man vet knappt hur man landar på andra sidan för det minns man knappt pga all sorg men det går ju på ett eller annat vis. Trodde liksom knappt att jag skulle överleva det sista missfallet men det gjorde jag. Sargad och fylld av ilska, men det går. Nu känner jag mig återhämtad och är redo för ett nytt försök. Livrädd, men typ redo. Någonstans längre fram är där en linje dragen i sanden. Dit men inte längre. Visst närmar vi oss den linjen men vi är inte framme riktigt än!

Idag är en stark dag för egen del :)

Kram

Semesterkänsla

Äntligen kom det fina vädret i helgen. Jag och älskade har haft det underbart! Vi har ätit och druckit gott, strosat på stan och badat i havet. Inget som har med vår relation till varandra att göra kunde bli bättre. Med honom lever jag i en dröm! Underbart med tid tillsammans. Nu längtar jag efter semestern nåt oerhört. En vecka ledigt, sen bröllop, därefter en resa med äventyr och paradisstränder och sen en veckas återhämtning i hemmet. Kunde ju inte bli bättre!

Annars knallar det på. Är ganska trött på jobbet och det går segt. Funderar fortfarande på att söka mig till nya jaktmarker (nytt jobb alltså).

Efter att vi varit på stan i helgen pratade vi lite om vår önskan och längtan att få bilda familj. Det blir ganska uppenbart efter en dag på stan och alla barn överallt. Älskade tyckte det blir fler barn för varje år som går. Det är nog så att det blir värre ju äldre man blir i alla fall. Det känns bra att prata med älskade. Vi har blivit bättre på det med tiden. Tycker nog det var väldigt tyst mellan oss i början av dessa problem, men nu pratar vi mer utan att bli ledsna och gråta i alla fall. Vi kan prata mer sakligt och det är bra för oss. Han är så bra han.... min älskade.




Höres!
Kram 

Rädd?

Jo, egentligen är allt fortfarande ok men jag känner lite smått av panikångestattacker. De kommer från ingen stans och försvinner lika fort. Vet inte varför det är så för i mellantiden mår jag bra. Allt känns bra och sen plötsligt är det som att jag nästan börjar störtböla helt utan förvarning,. Vad fan handlar det om liksom? Det är ju inte helt ok att behöva vara rädd för sådana känslor här på jobbet... skitjobbigt. Det är liksom en kortare panikkänsla och den varar endast ca 30 sekunder, sen är det lugnt igen. Är jag rädd för framtiden? Kanske rädd för kommande familjeförsök och tankar kring vad vi gör om vi inte lyckas? Jag vet inte... det enda jag vet är att jag är allmänt rädd och har varit det nu i ett par år ganska genomgående. Kanske börjar slita ut en det där. Det som sker med paniken är helt ofrivilligt och omöjligt att styra känns det som.

Vad är rädsla egentligen?

Kram från räddis

Massor med nedräkningar

Just nu räknas det massor i mitt huvud. Det är nog faktiskt fyllt med siffror just nu. Nedräkningen till mensen är i och med idag avslutad. Jag kan nu konstatera att min cykel efter operationen är ganska exakt 27 dagar. Känns ok. Ser inget konstigt i detta.

Semestern börjar om 19 dagar.

Sen räknar jag ju ner till bröllopet. Det är bara 24 dagar tills dess :) Jävligt najs.

Resan är om 26 dagar. Inte illa så länge jag inte får dödsångest av flygningarna... håller tummarna att slippa den helt enkelt.

Sen är det även nedräkning till försök att få barn igen. Det börjar närma sig lite. Efter nästa mens (27 dagar pluss 12 dagar till ägglossning) så försöker vi igen. När vi är iväg på vår resa kan vi alltså köra på att försöka bäst vi vill. Jag kan ju iofs erkänna att jag inte har några förhoppningar att det nu skulle bli något med en gång eller så. Jag är inställd på att det nu kommer ta tid med tanke på att jag nu endast har en äggledare. Det får bli så. Kanske kan man hoppas på ett pluss innan jul eller så... vi får se. Någonstans inombords är julen ett mål. Om den kommer och vi ännu inte är gravida är det adoption som blir full fokus. Detta har ju skjutits lite på framtiden men jag vill gärna försöka efter operationen i alla fall. Bara för att se om det nu är annorlunda eller nåt. Nästa år fyller jag 33 och det börjar snart bli bråttom. Man har ju inte all tid i världen om man ska hinna med adoption med kö på 4 år liksom. Dessutom får man ju inte fylla 40 och vill man då ha ett barn till... ja, ni fattar. Tänk att behöva räkna på detta viset! Tänk vad det hade varit skönt att slippa.

Kram

Kollegor..

Jag har ett problem. Jag har en kollega som jag är typ "vän" med på jobbet. Ibland är hon söt och snäll men ibland är hon som en rymd fånge från psyk. Hon slutar aldrig att förvåna mig. Idag har hon över en lunch fasats (och då menar jag FASATS) över hur hennes barn (som nu är 20 år) inte använder en återfuktande hudkräm. "Har jag inte lärt henne någonting????". Shit altså. Finns det inte värre saker i livet? Jag blir helt ställd och förbryllad. Tyvärr kan jag liksom inte säga något. Jag har liksom hamnat i en ond cirkel som jag inte kommer ut. Jag är hennes stöd och det är svårt att fråga henne om hon är riktigt klok. Man kan ju också säga att det inte är en person man vill bråka med för hon skulle nog kunna vara riktigt jobbig då så det orkar jag ju bara inte. Kan man få bli mammaledig snart kanske? Hade ju varit nåt det...

Ovan på allt hör jag hur hon alltid favoriserar det äldsta av sina två barn heeeela tiden. J är så perfekt, inte alls som A osv osv. Det skär i mitt lillasysterhjärta när jag hör sånt. Vafan tänker föräldrar med när det gör något så dumt? Fattar de inte all lillasyster fattar alltihop och blir ledsen. Inom lillasyster kommer år av återhämtning efter en sådan uppväxt. Själförtroendet och självkänslan skadas ju under så många år. Grrrr...

Fan

Det här med kroppen...

Kroppen blir ju en konstant fundering och orosmoment när man upplever sådana problem som jag haft. Nu är det annorlunda igen. Eller ja, det har varit annorlunda sedan operationen typ. Bra eller anus? Inte en susning...

Innan missfallen hade jag aldrig mellanblödningar. Lite ont i huvudet någon dag innan mens och sen inget annat.

Efter typ missfall nr två började jag få mellanblödningar i flera dagar mellan ägglossning och mens. Otroligt smärtsamma ägglossningar. Mådde skit (sjukdomskänsla i hela kroppen) veckan innan mens samt migrän tre dagar innan mensen till slut kom.

Nu har jag inte längre någon mellanblödning. Ingen huvudvärk innan mens och ingen sjukdomskänsla i kroppen veckan innan mens.

Om detta är bra eller dåligt i utvecklingen mot att lyckas skaffa familj. Ingen jävla clue. Läkaren har tidigare hintat att mellanblödningen kan försvåra odsen att bli gravid. Vad tror ni? Vi har ju blivit gravida på ett kick så det har jag varit glad för men så mycket annat har inte fungerat... Är det bättre nu tros? Ja, det får ju tiden utvisa men nyfiken på hur det nu ska gå är jag ju. Lite orolig också eftersom att jag vet att operationen innebär viss sänkt fertilitetsgrad... jag har ju trots allt bara en äggledare kvar.

Tummar hållna inför framtiden och att det som nu sker i kroppen är bra!

Kram

OK

Känner mig fortfarande OK. Inga totala känslobryt. Inte sjukt ledsen så fort jag ser en unge men ändå inte riktigt lika glad som jag varit, MEN, jag är ok. Det får vara bra det också och det räcker. Känner nog att jag behöver semester så kan ju vara något sådant som spökar.

Jag försöker ha fokus på bröllop och resa som kommer. Det ska ju bli underbart och jag längtar jätte mycket. Tyvärr verkar det som att min flygrädsla tagit nya höjder och jag grämer mig verkligen över alla byten vi måste göra. Gillar verkligen inte starten. Jag måste bara tro att det kommer gå bra och försöka hitta ett sätt att komma över min ångest.

Annars verkar det som att många i barnlöshetens bloggvärld lyckas med att bilda familj denna vår/sommar. Jag är glad för er skull. Hoppas det kommer till mig också en dag, men det är lite deppigt för egen del när det verkar funka för så många. Blir lite tungt ibland och den ensamma känslan infinner sig strax igen. Jag känner igen den och vet hur den smyger sig på...

En liten sak om fb. Alla har ju "vänner" där som man gillar och inte gillar. Sånna som bara blivit ens vänner på fb men som man aldrig tyckt om eller haft kontakt med annars. Sånna har jag i alla fall och nu börjar de en efter en skaffa familjer. Det gillar jag inte. Ingen tumme upp från mig inte. Det stör mig att människor som man vet är idioter får barn och ingen verkar dela vårt bekymmer. Jag har ju lättare att glädjas med riktiga vänner om man säger.... ja, ni fattar...


Nåväl, livets nyck och orättvisa kommer alltid kännas nedrig.

Kram

...

Lite trött på allt skaffabarnprat just nu. Vet inte varför men det irriterar mig väldigt. Jag känner verkligen att jag har skärmat av mig en del och vill liksom inte stirra mig blind på det igen. Jag tycker jag mår bättre nu när jag får lite distans, men sen vet jag ju också att det är väldigt tillfälligt. Så fort vi försöker igen så börjar skiten utan att man vill det. Då ska det testas, oroas för blod, åkas till sjukhus, sörjas och en jävla massa annat. Skönt med paus helt enkelt. Innan sommaren var jag så så ledsen för att pausa, men nu tycker jag det är skönt. Synd bara att pausen inte kommer vara för alltid. Jag önskar nästan det eftersom jag typ inte mått såhär bra på 2 år. Galet... vill bara alltid må såhär bra.

Tänk den dagen det skulle lyckas. Vilket jävla antiklimax. Att komma i mål med något sådant känns konstigt och jag tror det skulle bli jobbigt på ett vis. Väl där och vardagen kommer ikapp... det blir nog en svår tid efter alla försök och tankar som varit kring hela grejen. Eller kanske bara en lycklig tid och inget annat. Hoppas det. Om vi ens kommer dit... of course... tar ju såklart inget för givet.

Nåväl, inga mer floskler för mig tack. Jag blir innerligt trött på sånt skit just nu. Man får fan bara ta´t som det kommer. (Jag vet... den får jag nog äta upp om ett par månader när jag gnäller röven av mig här på bloggen, hehe, men det tar vi då!  ;)

Kram och trevlig helg!

En teori

Det brukar alltid bli så här... i en barnskaffarepaus. Jag letar upp något som jag kan ta kontroll över. I regel är det träning som faller offer. Jag försöker hitta något nytt och något som jag kan begrava mina tankar i och ta kontroll över. Det är ju så att barnskaffargrejen inte går att kontrollera alls, hur gärna jag skulle vilja det. Kontrollen och det begäret får jag helt enkelt hitta någon annanstans. Just nu är det mycket funderingar kring träning som är grejen och det brukar ju bli så för min del.

Jag har tom ändrat frukost i försök att skapa något nytt och hälsosamt. Jag HATAR nämligen gröt, men än en gång har jag börjat med detta som morgonrutin. Det har hänt förr i liknande situation jag är nu. Vet inte varför men just när det gäller gröten skulle det kunna vara lite självplågeri ;) Äter numer havregrynsgröt med salt, kanel, linfrön och ett rivet halvt äpple på toppen. Om det inte vore för äpplet hade det aldrig gått, det är jag säker på.

Hur som så vill jag komma i bättre form. Jag vill ha ett intresse i detta med hälsa som kan driva mig. Jag vill kontrollera min kropp som i övrigt varit omöjlig att kontrollera verkar det som. Jag fattar alltså bakgrunden till denna besatthet i träning som alltid blir. I get it! Jag har nog ett väldigt stort kontrollbehov som måste bli mättat på något sätt och träning är ju ett bra sätt. Jag ska bara inte bli helt manisk... skrämde nog älskade lite när jag snackade om det igår och nämnde ordet kontroll lite för många gånger i samma mening... förlåt älskling, jag ska inte bli tokig, lovar <3

Kram

Ny träning

Funderar på att börja på en träningsform som heter Crossfit. Är väldigt "all round" träning, man tränar med sin egen kropp som motstånd och mycket mera. Det finns ett par ställen i Malmö så jag och älskade ska ta en provträning :)

Jag är sugen på att komma in i något nytt och något som jag kan brinna för och till och med ha som fritidsintresse. Hade varit roligare än att bara gå till gymmet och köra allt man alltid kör. Crossfit är tydligen nya pass hela tiden, ingen upprepning vilket gör kroppen stark och överraskad varje pass. Låter som något jag kan tro på!

Har någon prövat får ni gärna tipsa mig :) Jag är novis och tar tacksamt emot all info!

Kram

Nästa gång i fjärran

Har funderat lite (pytte lite) kring framtida barnförsök... har en känsla av att går det så går det. Kanske inte hjälper så mycket med de mediciner man skrivit ut till mig. Prednosolonet tar jag gärna (det tror jag ändå kan hjälpa mot just missfall i alla fall) men de blodförtunnande sprutorna vet jag inte. Jag har ju inte fått en sån diagnos egentligen. Samma sak med crinone... de satte liksom in lite olika preparat till min "tröst" men det är inte så att det finns en diagnos som är anledningen. Kanske bara ska strunta i sånt trams nästa gång och bara köra på vinst eller förlust. Ibland tror jag bara att alla mediciner fuckar up hormonnnivåerna eller nåt och gör det besvärligt. Kanske är lika bra att testa utan en gång, det kan ju inte skada (mer än vanligt alltså). Gången efter kan jag ju testa med alla mediciner igen... Jag har ju några år på mig att försöka lite olika tekniker.

Tankar som i övrigt gör detta till en fin dag: Jag älskar min plats på jorden, med älskade och i vårt hus <3

Kram

Ny luft

Helgen kom och gick och den har varit så himla bra!

På fredagen jobbade jag hemifrån och min syrra och hennes familj kom efter lunch och käkade lite och snackade. Det var jätte mysigt och deras ungar är så himla söta. Den äldsta har blivit så stor och är numer utan blöja och den lilla är jätte söt :) Dessutom fick jag frågan om jag kan vara hans fadder!!! Jag blev jätte glad och rörd. Det vill jag ju såklart jätte gärna! Lilla söta gubben... en mycket stolt moster!

Efter att vi ätit och druckit lite kaffe och hängt överaskar syster mig med en möhippa, hon och jag. Det blir ju ett pytte bröllop så jag trodde inget sånt skulle bli av. Än en gång, rörd och överraskad. Hennes man tog barnen och åkte till mina föräldrar och jag och syrran drack lite champagne och drog mot stan. Åt och drack jätte gott. Hon hade dessutom ställt frågor till älskade som han svarat på och så fick jag gissa vad han sagt. Älskade är så fin... vilka fina svar han hade söta... Ovan på allt detta härliga så kom älskade hem igår. Helgen har med andra ord inneburit väldigt mycket för mig. Det är underbart att prata med min syster som numer känner till allt. Det känns så lätt. Det var härligt med lite tid bara hon och jag. Vi bestämde att vi skulle spaa i höst tillsammans så det ska vi ju boka in! Gött!

Älskade kom ju hem igår och OM det var underbart att se honom igen. Han har varit saknad och nu är jag hel igen. Det bubblade över så mycket jag hade att prata med honom om. Det gick inte att få stopp på mig :) Underbara man... älskar dig <3<3<3

Annars blåser lite bättre vindar för mig gällande barnfrågan. Vissa dagar är ju skit, och då skriver jag av mig här i bloggen. Det är verkligen en life saver och jätte skönt! Just nu känner jag.... barn är inte ALLT. Det finns liv både före och efter barn och det är inte ALLT ALLT. I och med det känner jag mig ganska lugn och harmonisk. Barn är ju någon man lånar ett antal år. Man äger dem inte för alltid utan de är sina egna när man lånat dem klart. Jag och älskade ska ju däremot vara för alltid så han är ju ALLT för mig. Så får det vara. Jag ska hålla hårt i den känslan så länge jag bara kan! Det är en sann befrielse att känna sån lättnad och glädje igen. Det var så SÅ länge sen jag kände så och det är som ett ton sten fallit från mitt hjärta. URSKÖNT! Jag ska fokusera på oss, här i detta nuet. Det är fint för oss här och vi är ju jätte lyckliga. Visst skulle det vara sjukt tråkigt om vi inte fick barn, men många har inte turen till att träffa en så bra relation som vi har. Då väljer jag ju relationen över barn om det stod mellan de två. Hellre en lycklig relation utan barn än en olycklig med.

Hur som. Jag har lite lättare steg just nu. Lite gladare och lite lättare. Dessutom har jag inte heller några mellanblödningar eller ont vid ägglossning. Som ni kanske minns så hade jag grymt ont varje ägglossning. Så ont att det var svårt att tex. åka buss. Nu känns det mer "som vanligt". Som det gjorde förr. Det verkar som det blivit bättre efter operationen. Min kropp kanske plågades av en äggledare som var kass. Ingen aning, men just nu verkar det som att det otroligt onda som hände i våras förde något gott med sig :)

Fin måndag!

Egen statistik

OK, på detta senaste 1,5 år har jag haft 1 styck missfall per varje 3,5 månader. Ett missfall tar ju ca 1 månad att blöda klart, en halv månad med efterkontroller och sen lite återhämtning på det och dessutom lyckas med ett pluss igen. Sen har det alltså bara varit upp på hästen igen...

Behöver nog inte fundera längre på varför jag varit så trött och matt. Där har vi nog anledningen...

/C

Framtida planer

Har funderat lite sen Klaras sommarprat och det finns verkligen mer att säga känner jag. En sak som jag önskar att alla som inte känner till något inom barnlöshetsproblematiken är när hon ber alla lugna sig lite med frågan "Har du barn?". Som sagt, har man fyllt 35 men inte nämner några behöver man ju inte fråga alls för man kan förutsätta att svaret man då får inte är enkelt. Är man under 35 och inte berättar om sina barn inom den närmsta kvarten, ja då har man heller inga. Alla med barn berättar detta frivilligt väldigt väldigt snart i nästan vilket samtal som helst. Detta kan jag garantera! Om man har varit där jag är så vet man för man är extra känslig mot barnprat av olika slag så jag VET att alla föräldrar outar att de är just föräldrar typ alltid väldigt snart i samtal. Detta gör de i samtal med främlingar och vänner, helt oberoende vem de pratar med. Promise.

Sen har jag tänkt lite på framtida försök också. Vi kan ju i princip försöka lagom till bröllopet, men inte innan. Vi vill ju inte åka till Afrika och få missfall precis så det går ju inte. Väntar vi tills bröllopet riskerar vi inget och det känns bra. I övrigt har jag tankar på adoption. Blir det inget barn som får leva med besked till hösten så blir det adoptionskö och utredningskarusellen. Vi har inte orkat ta tag i det än men till hösten får det dra igång. Jag ger våra egna försök hösten också sen måste vi helt enkelt börja köa. Ska snacka med älskade om detta när han kommer hem. Det är ju en process att förlika sig med att det inte skulle bli några "egna" barn och det måste man få tid på sig att förlika sig med. Denna tiden börjar nu. Jag måste ställa in siktet på att det inte blir. Drömmen som man haft så länge man minns kanske ändå inte blir. Livet har kastat runt oss och nu måste vi landa i detta. Till hösten har vi försökt och fått missfall i två års tid. 5 stycken har det blivit. Man kan ju lite snabbt räkna ut att det har varit två väldigt tuffa år. Vet inte hur många år man orkar med i det tempot men någonstans tar det slut... orken alltså.

Var hos frisören igår för att provsätta håret och testa sminket inför bröllopet.... bland det första hon säger, "bla bla bla och så är jag på smällen, som det kan bli! bla bla bla". Jaha, som det kan bli.


Kram

Större mening?

Känner ett stort behov av att skriva av mig sedan Klaras sommarprat men kan inte riktigt formulera mig rätt. Tankar som jag nu har refererar till hennes prat så jag vill ju inte ta år mig äran, men here we go.

Det där med utmattning, check. Detta med barnlöshet och att kämpa med att försöka bilda familj är verkligen som ett extra jobb. Ett extra jobb som alla (känns det som för det mesta i alla fall) lyckas med utom just jag och älskade. Det är en snyting varje gång det misslyckas och man får en självkänsla som inte går att beskriva. Känslan av att inte duga är överväldigande. De flesta lyckas med detta "jobb" utan att ens jobba med det. Det är bara vi, några stycken, som jobbar och sliter med detta käcka lilla extraknäck, som för övrigt absolut inte är självvalt. Detta extrajobb innebär en ständig kontroll av stickor och kissprover, sjukvård som ska smygas in i vardagen (eftersom detta extrajobb i regel är hemligt) och självklart oro och känsla av otillräcklighet. Allt detta ska skötas utan att det sipprar ut. Hemligt hemligt. Tro fan att man blir trött liksom. Jag är helt slut. När jag undrar hur länge jag ska orka detta så är det i regel utmattningen jag tänker på och att jag måste se upp så jag inte går in i väggen. Nära har det ju varit så man måste verkligen se upp. Vi snackar alltså inte sömnlösa nätter pga av barn utan utmattning. Jobbet jag sköter lite "on the side of things" är alltså verkligen ett heltidsjobb utöver mitt avlönade arbete. Än så länge är extrajobbet endast avlönat i ångest och känsla av skit. Hoppet är ju att det en dag ska vara värt det. Det är alltså inget jag vet, att så blir slutresultatet, utan detta är endast något jag hoppas. Kanske kommer det visa sig att det inte var värt det. Det blir helt enkelt inga barn och i så fall är det ju absolut inte värt det. Utan att försöka vet man dock inte så det gäller väl att försöka så mycket man orkar, men ändå helst utan att gå in i väggen. Fin balansgång det där...

Nåväl, jag gillade hennes sommarprat så mycket. Hon var den rösten jag inte har (eftersom vår kamp typ är hemlig) och jag gillade det. Jag önskar att jag kunde prata så öppet utan att gråta så mycket att inga ord kommer ur min mun.

Vad är då meningen med livet? I min bild har det ju alltid varit familj, men om det nu inte blir så då? Vad är då min mening med livet? Oavsett hur det går, barn eller ej, så kan inte barn vara meningen med mitt liv. Inte efter allt jag numer känner till om saken. Det vore oförskämt mot alla som kämpar med detta att påstå att meningen med livet är just barn. Om vi skulle lyckas så lovar jag, dyrt och heligt,  att barn ändå inte är det enda som finns av drömmar och mål i mitt liv. Det kommer inte vara meningen med mitt liv. Det vore att vara allt för trångsynt. Det vore fattigt helt enkelt. Livet är rikare än så! Jag lovar er alla att för mig så kommer inte barn någonsin uttalas att Det, det är meningen med livet. För alla som inte får några barn... ni har mening med era liv också!!! Det måste få vara så. Ingen ska behöva känna att man ska hoppa från en bro bara för det inte kommer några barn. Livet och dess mening är större än så och alla som säger annat, antingen har ni barn och har aldrig gått igenom det jag har, eller så är ni trångsynta. Inget av de två är jag!

Kram

Ny svensk lag...

... alla MÅSTE lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat i P1.

Denna nya lag sprider ljus och förståelse för samtliga undringar ni alla som får barn kan tänkas ha. Denna nya lag är också ett plåster för de som är drabbade av samma som Klara, dvs barnlöshet.

Jag har lyssnat, skrattat och gråtit till denna sommarpratare i eftermiddags. Ja, vi alla på denna sidan i skiten känner nog igen oss där... HUR BRA SOM HELST!


Kram

Orkeslös i vardagen

Älskade är ju på vandring i norrland denna veckan. Den ensamma tiden hemma gör mig ganska orkeslös och jag orkar inget när jag kommit hem. Hade ju egentligen behövt ta ett ryck på träningsfronten nu inför bröllopet men det orkar jag inte. Hem och sen vila i soffan är typ allt jag mäktar med. Att "ta hand om huset" tar ju sin tid och energi så efter det vill jag liksom inte göra mer. Vattna blommor, tvätta och ta hand om katterna and Im done!

Annars händer inget alls. Trötter är bara trött helt enkelt.

/C

Brev till RMC malmö

Blev en ganska ledsam och tuff eftermiddag igår. Fick äntligen tummen ur och skrev brevet till RMC om hur illa de behandlat och bemött oss. Två fulla sidor blev det. Pust vad det var dränerande! Jag var helt slut efteråt och tårarna rann där jag satt och skrev. När jag läste brevet efteråt så undrade jag om jag hittat på allt eller om RMC faktiskt varit så jävliga. Jag kom till slutsatsen att det tom var värre än vad jag skrev men att jag inte vill ge dem hur mycket skit som helst. Jag är rädd att man då inte blir tagen på allvar. Jag fick med de stora bitarna och även ett par exempel på saker som läkare på RMC kläckt ur sig. Den värsta var nog en läkare som sa: "Sånna som du och som vill kontrollera allt hela tiden får i regel heller inga barn". Den fick jag med och det kändes bra. Att hon sa så finns ju inte med i några journaler så de får tro mig om de känner för det. Annars struntar jag i vilket för jag vet ju hur det var och nu vet de snart också. Jag tänkte att älskade skulle läsa igenom det innan jag skickar det till högsta hönset för RMC. Det känns skönt såhär i efterhand men det var skitjobbigt att skriva ner allt... fy fan vilken tid jag har bakom mig alltså!

I övrigt var det en ok helg. Har inte gjort massa utan bara vilat, läst och gått runt i trädgården och spanat på allt som växer. Det har varit skönt. Nu är det en ny lång vecka och det är bara att bita ihop. Jag har massor jag måste få gjort innan min semester i augusti så det är bara full jävla rulle framåt.

Ha det fint alla!
Kram

Upplyft

Läste idag lite statistik...

Det är tydligen 75% risk för ytterligare ett missfall om man haft 5 stycken. Kan så goda nyheter stämma? Med min tur... ja, säkert... Kul! Längtar tills nästa försök... verkligen. Kan knappt bärga mig så kul det ska bli. Gött.

/C