Jo, egentligen är allt fortfarande ok men jag känner lite smått av panikångestattacker. De kommer från ingen stans och försvinner lika fort. Vet inte varför det är så för i mellantiden mår jag bra. Allt känns bra och sen plötsligt är det som att jag nästan börjar störtböla helt utan förvarning,. Vad fan handlar det om liksom? Det är ju inte helt ok att behöva vara rädd för sådana känslor här på jobbet... skitjobbigt. Det är liksom en kortare panikkänsla och den varar endast ca 30 sekunder, sen är det lugnt igen. Är jag rädd för framtiden? Kanske rädd för kommande familjeförsök och tankar kring vad vi gör om vi inte lyckas? Jag vet inte... det enda jag vet är att jag är allmänt rädd och har varit det nu i ett par år ganska genomgående. Kanske börjar slita ut en det där. Det som sker med paniken är helt ofrivilligt och omöjligt att styra känns det som.
Vad är rädsla egentligen?
Kram från räddis
Jag har fått tipset att försöka lista ut vad olika känslor säger mig. Om en är t ex rädd, vad är det mitt undermedvetna försöker få mig att undvika? Vet inte alls om det relaterar till dig. Har också känt av panikattacker periodvis, en känsla av att inte har några alternativ, vara instängd, vilja fly.
SvaraRaderaHoppas du kommer underfund med din rädsla!
Jo men det relaterar till mig! Jag funderar på var känslorna kommer från och vad de egentligen är för känslor. Jag kanske kan blanda ihop rädsla till viss del med ilska. Ilskan ligger i all orättvisa som jag känner mig drabbad av i all detta. Ex. är det där med att sakna kontroll förknippat med stark frustration som i sin tur är kopplat med min ilska. Det är ett mysel av känslor och jag har börjat nysta i dem. Tror att det hade hjälpt mig framöver om jag kan identifiera dem korrekt istället för att bara ta dem för givet.
SvaraRaderaMen sen om det nu är just rädsla som jag känner så undrar jag ju vad jag egentligen är rädd för. Att inte vara som alla andra kanske snarare än att förbli barnlös? Tror det är komplicerat sånt där så man måste ge sig lite tid att känna och fundera.
Ja, jag uppdaterar lite när jag nystat vidare :)
Fin helg till er!
Det är knappast panikångest du lider av - en panikångestattack har helt andra symptom. Du sjåpar dig, kort och gott.
SvaraRaderaNope. Inget sjåp. Rädd och ångest, thats all folks.
SvaraRaderaHa de!
Vilken kommentar här ovan! Man slutar aldrig förundras över människor... Det kanske är så att panikångest i den medicinska förklaringen ger andra symptom, men för dig definieras det ju som panik och ångest dvs "panikångest" och du skrev inte att det var det heller utan att du "känner smått av"- vilken jag läser som en tolkning av känslorna- din tolkning! Det du beskriver, tror jag är ganska vanligt, hos många. Vi har alla varit där nångång i livet, vissa mer och andra mindre. Jag tror inte att du behöver vara "rädd" för det, det kan vara en fas. Blir det värre, dvs det smyger sig på och blir fler tillfällen, längre perioder, du börjar isolera dig för att komma bort från känslan mm då kanske man ska reagera och be om hjälp. Just nu tror jag det är en naturlig reaktion på det som händer runt omkring dig. Din kropp reagerar på din under/medvetna (?) stress om detta med familj och barn. Jag hoppas att det löser sig och att när du blir gravid nästa gång (för jag är helt övertygad om att det kommer lyckas) kommer det gå hela vägen :-)Du skrev att du funderat på om det är att du inte kommer vara som alla andra och inte barnlösheten i sig, som du är rädd för. Och det kan ligga nåt i det också. Man har en bild av hur det ska vara och en dröm och när man inser att det kanske inte blir så är sorgen och rädslan lika mycket förlusten av drömmen som saken i sig. Det där har jag varit med om vid ett tillfälle. En stor sorg, som jag när tiden gick, förstod hade lika mycket med förlusten av "drömmen", som förlusten i sig.
SvaraRaderaLäste i ett tidigare inlägg att du ändå funderat över adoption och en sån sak kan också få kropp och själ att slappna av (har jag förstått av folk som suttit i den situationen)när beslutet är taget och bollen är i rullning, när en lösning är nära. Nu är du/ni inte där än och förhoppningsvis kanske ni slipper det steget, men OM ni kommer dit, ska du se att det också kommer bli kanonbra. Du kommer få din familj, på ett eller annat sätt och du kommer få frid. Det är kämpigt just nu, men den dagen du sitter där med en liten kommer paniken vara långt borta. Sen att det kommer en annan sorts oro och panik när man har en liten- den dagen den sorgen ;-)
Anna i gbg...
Haha, jo visst är det galet! Jag förundrades också över kommentaren. Det jag försökte säga var ju egentligen "bara" att jag får en känsla av en attack, kortare än en minut, när det verkligen är något som händer med kroppen och den är okontrollerbar. Men men, det finns ju så mycket märkligt folk. Skrattade iofs lite år ordet "sjåpa" som personen skrev och funderade på att jag nog har en skånsk reptil till läsare och det gjorde mig genast på bättre humör :)
SvaraRaderaSom du skriver, man får ju vara försiktig så de inte kommer tätare eller blir svårare. Än är allt under kontroll, men det är läskigt om man skulle tappa kontrollen över det. Jag tänkte "sjåpa" vidare helt enkelt :) Tur man har lite skin på näsan och orkar skaka av sig människors dumhet!
Fan vad glad jag blir av det du skriver! Det känns väldigt verkligt på något vis när du uttrycker det och någonstans tror jag att du har rätt! Det är otroligt skönt att känna så. Det du skriver når verkligen fram till mig. Tack!
Hoppas det är bra med dig också och att ni har det bra! Tack för ditt fina inlägg!
Kram